Ve de besegrade

VAE VICTIS! ”EN BEFÄSTNING AV HEMLIGHETSMAKERI OCH SMUSSEL”

2008-06-23T18:22:00.000+02:00

Romarna var i flera hundra år vana vid att krigiskt segra och utvidga sitt imperium. Men de hade i alla fall insikten om att offren för deras framfart var ömkansvärda. De myntade uttrycket ”Vae victis”, ve de besegrade.

Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till hårda straff.Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet.

För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare. Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas.

Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.Som ett mantra betonas dock alla människors lika värde. Det är bra, men försöker man sig på att skildra också de ”ovärdiga” offrens öden blir man lätt misstänkliggjord. Av etablissemangets tempeltjänare anklagas man för revisionism. Förr i världen hade detta begrepp en positiv klang. Då talades det med förakt om hovhistoriker, de som smickrade de mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem.Det antyds också att man tar den ”onda” sidans parti eller att man försöker relativisera dess ogärningar.

Den östtyska teologen Norbert Buske har skrivit en liten bok om staden Demmin, vars hemska öde i slutet av andra världskriget han upplevde som liten pojke. Där skriver han:

"Schuld und Elend lassen sich nicht gegeneinander aufrechnen, sie addieren sich, sie häufen sich an.” (Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig.) Det är klokt sagt och han tillägger: ”Wer angesichts des Todes zwischen Gerechten und Ungerechten unterscheidet, der hat noch nicht viel vom eigentlichen Elend des Krieges begriffen" (Den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga offer har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände”.

1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."

Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".Som en förklaring till att den vita sidan begick flera våldsdåd än den röda nämner Ylikangas, att den segrade och därmed tog långt flera fångar än den röda.

Radio Tuff, som nu hörts varje vecka i tjugo år, är Tyresö Ulands- och Fredsförenings radio. Den görs helt frivilligt utan ett öre i arvoden. En sådan radio har sitt existensberättigande om den också kan ge motbilder till de stora mediernas ängsligt trendiga skildringar av krigen och dess följder. Det är i segrarnas tross de lockande köttgrytorna finns.Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare. Det är därför en blogg har tillkommit och fått namnet ”Ve de besegrade” med adressen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1021) 2005-03-27

ETT AV MÅNGA OHYGGLIGA TYSKA KRIGSÖDEN

2007-06-29T21:59:00.000+02:00

Den amerikanske historikern och människorättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas, skriver i sin bok, The German Expellees. Victims in War and Peace (1993), om de 15 miljoner tyskar som 1945-47 fördrevs i Europas mest omfattande etniska rensning någonsin. Över två miljoner dog/dödades.

I inledningen till kapitel 3, War and Flight, skriver de Zayas:

"Många ignorerar eller förringar fasorna i samband med fördrivningen av tyskarna. Journalister och politiker talar sällan om det. När de gör det nämner de 'transfers av folk', vilket låter tillräckligt harmlöst. Till och med historiker i öst och i väst har haft en tendens att använda liknande eufemismer."

Ändå finns det massor av ohyggliga ögonvittnesskildringar, inte minst i tyska arkiv, av vilka åtta band utgavs på 1980-talet av pocketbokförlaget dtv under titeln ”Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa”. Dessa vittnesmål granskades av vetenskapsmän på professorsnivå ett par decennier tidigare men av politiska hänsyn ville man inte ha någon större publicitet kring det. På 1950-talet fanns det fortfarande tyskar som var fångar och tvångsarbetare i Sovjet, och man ville inte i onödan riskera deras väl och ve.

Grymheterna som drabbade oskyldiga tyska civila hade främst sin grund i att andra världskriget var ett oerhört brutalt krig, långt ifrån Hollywoodschablonerna. Sovjetunionens människor hade lidit ohyggligt under det tyska anfallet på landet. Hämndkänslor är alltså förståeliga och de eggades också av den sovjetiska propagandan. Författaren och kommunisten Ilya Ehrenburg hade undgått Stalins utrensningar och stod högt i gunst under kriget. Han har ibland kallats Sovjets Julius Streicher (den nazistiska hetstidningen Der Stürmers redaktör), och den här appellen, som han skrev och som spreds bland Röda arméns soldater, motsäger inte valet av detta öknamn:

"Tyskarna är inte mänskliga varelser. Hädanefter är för oss ordet 'tysk' den värsta tänkbara förbannelse. Hädanefter träffar oss ordet 'tysk' ända in i själen. Vi skall inte förivra oss. Vi skall döda. Om du en dag inte dödar en tysk har du förslösat den dagen.... Om du inte kan döda din tysk med en kula, döda honom med bajonetten. Om det är lugnt på ditt frontavsnitt eller om du väntar på att få slåss, döda en tysk under tiden...Om du dödar en tysk, döda en till, ty för oss finns det inget mera lustfyllt än en hög med tyska lik"

När Sovjetarmén närmade sig de tyska områdena i nuvarande Polen försökte många fly. Men åtskilliga stannade för att --om de överlevde-- bli deporterade något år senare. Jag skall här bara översätta en berättelse, Marie Neumanns. Hon bodde fram till krigsslutet i Pommern, nu en del av Polen. Hur de Zayas erhöll hennes vittnesmål berättar han om i en fotnot:

"Efter publiceringen av den tyska versionen av min bok, Nemesis at Potsdam (1978), skickade fru Neumann mig den här redogörelsen, som hon hade skrivit ned 1948. Jag blev så skakad av den, att jag inledde en brevväxling med henne och följde upp det med två personliga besök. Jag blev inte bara övertygad om sanningen i hennes redogörelse utan fick också lära mig om andra övergrepp, vilka bekräftade det sammanhängande mönster av urskillningslös hämnd som drabbade hela den civila befolkningen i östra Tyskland.

Man bör också komma ihåg att fru Neumann inte är den enda tyska kvinna, som måste bära sådana psykologiska ärr genom resten av sitt liv. En bedrövlig kommentar till den mänskliga naturen är, att --som fru Neumann anförtrodde mig-- ingen hade varit intresserad av hennes berättelse, ingen hade velat lyssna utan alla hade bara velat glömma. På det viset hade fru Neumann inte ens fördelen av det medlidande och det stöd som kom överlevande från Holocaust till del efter kriget.Hon, ett oskyldigt offer för ett brutalt krig, hade helt enkelt fått bära sitt lidande inom sig, i tysthet".

Att översätta Marie Neumanns berättelse var en otrevlig uppgift, då innehållet var så motbjudande gräsligt. Jag skrev till De Zayas och frågade om han trodde att allt verkligen var sant eller var grovt överdrivet som så många andra berättelser från andra världskriget. Han svar var kort men bestämt: ”Absolutely!”

Att jag sent omsider lägger in det här på min ena blogg beror på krönikan i Radio Tuff 2007-07-01. Den har rubriken ”Nationalister sopar inte i egen farstu” och finns i http://www.tuffsandin.blogspot.com/

MARIE NEUMANN BERÄTTAR (nedskrivet 1948):
Kl 12 söndagen den 4 mars /1945/ blev skottlossningen mera avlägsen. Vårt SS-förband som senast slogs i Lucknitz-skogen hade dragit sig tillbaka och Röda armén intog staden (Bärwalde). Min make som satt just utanför det allmänna skyddsrummet måste ha insett det. Han blev mycket nervös och krävde att vi skulle överlämna oss. Så han bad mig om en vit näsduk. Jag grät och ville inte ge honom den, eftersom jag var rädd om hans liv. Min man blev arg på mig och sa att det var jag var som tappade nerverna och att han hade väntat sig mera av mig -- att jag skulle vara modig. Så jag tog mig samman och gav honom näsduken.

Min make lämnade sedan skyddsrummet tillsammans med två polacker och kom tillbaka en kort stund senare. Alla hade förlorat sina armbandsur och hade fått order att ta oss ut ur skyddsrummet. Vi gick alla ut och hörde den vanliga ordern skrikas: "Urri! Urri!" Vi fick ställa upp oss på led och gå till befälhavarna. Vi bad om tillåtelse att ta våra saker med oss, vilket beviljades. Sen fick vi order att inte gå till kommendanten utan till våra hem. Vi åtföljdes av sovjetisk militärpolis.

Längs vägen möttes vi av sovjetiskt kavalleri, alla mongoler och asiater, som var skräckinjagande att titta på och vi blev ännu räddare. Två militärpoliser följde oss och min syster och hennes två barn in i huset. Plötsligt tog en fram sin fältplunta vodka och tvingade oss att dricka två glas. Sen fick vi en bit korv var som vi åt utan aptit. Vi var glada över att de verkade så vänliga och hade ingen aning om vad som väntade.

Min man sa sen åt mig att följa honom till skyddsrummet för att hämta resten av sakerna. Min syster bönade om att få följa med så hon slapp vara ensam med soldaterna i huset. Min man samtyckte. Han och min syster sa, att jag i alla fall bättre skulle klara av situationen. Ni förstår, min syster var jätterädd över alltihopa. Hon ställde sin resväska i mitt rum och bad mig hålla ett öga på den.

Så fort dom gått våldtogs jag för första gången av två ryssar. När dom var klara med mig öppnade de min systers väska och min svågers guldklocka som låg överst slank genast ner i en av deras fickor. Sen fick jag för första gången en pistol tryckt mot mitt bröst. Sen kom mina kära tillbaka, min man blek som en kritvägg, min syster täckt av blod. Men hon hade undgått det som dom ville henne i skyddsrummet tack vare att min man hade gått emellan. Men nu blev hon offer för de tusenfalt förbannade militärpoliserna.

Sedan stack en av dem iväg medan den andre stod vakt utanför vårt hus och ropade oavbrutet till ryska soldater, som kom in i horder om sju till tio stycken i taget. Min syster var i ena ändan av huset med sin sjuåriga dotter och jag i den andra med hennes två andra barn och min man. Någon hade tryckt ett brinnande ljus in i hans hand. Min syster och jag våldtogs gång på gång. Bestarna stod i kö framför oss. Under tiden höll en av militärpoliserna dörren stängd. Jag såg det för jag blev lämnad ensam innan min syster blev det. Plötsligt började hon och dottern att skrika på ett väldigt onaturligt sätt, så jag trodde att de höll på att dödas. När jag ville gå över till dem blev min man nedslagen av militärpolisen med geväret. Min systerdotter Ilschen skrek och kastade sig över min make, medan pojken och jag höll i polisens arm och skrek högljutt, annars hade han antagligen dödat min man.

När vi till sist lämnades ifred och min man återfick medvetandet kom min syster över till mig och tiggde min man att hjälpa henne: "Karl, vad kommer att hända med oss?" Min man svarade: "Jag kan inte hjälpa någon av er, vi är i händerna på en mobb, det är inte soldater och de är berusade och från sina sinnen". Jag sade: "Karl måste gömma sig, annars kommer de att slå ihjäl honom, för de har ju redan slagit honom halvt fördärvad."

Min man höll med mig om att gömma sig men Grete höll honom tillbaka och bad honom att tänka på hennes stackars barn. Min man sade: "Grete, jag kan bara inte hjälpa någon, men jag skall stanna hos dig, allt vad vi kan göra är att vi alla gömmer oss på höloftet. Sagt och gjort, men just när vi skulle krypa upp på loftet uppenbarade sig tre män. Eftersom det var snö ute hade de sett spåren. Vi måste klättra ner. De två barnen fick kyssar och deras mamma våldtogs igen. Hon och hennes barn skrek hjärtskärande. Hon skrek i förtvivlan: "Oh Gud, oh Gud varför händer det här?".

Männen gick och min man sa: "Dom kommer att döda mig och er alla och vad dom kommer att göra med barnen kan ni tänka er." Min man tyckte att det inte var någon idé att gömma sig, vi skulle inte hinna. Men jag sa: "Alla går upp dit. Jag ska låsa alla dörrar, så dom måste bryta upp dom först". Jag hoppades att vi skulle få tid att gömma oss sen. Men i upphetsningen hade jag glömt att gårdsporten redan hade brutits upp eftersom vi hade låst den varje gång vi kunnat.

Vi hade just kommit in på loftet när det utbröt ett vrålande och ylande från ett gäng på gården som sköt som galningar i marken och sen kom dom för att ta oss. Det hade blivit mörkt, men dom hade ficklampor. Dom var civila och några militärer som bar fyrkantiga hattar med tofsar. Det som sen hände kan jag knappt skriva ner för pennan sticker i handen. Dom hängde oss alla från takbjälkarna utom barnen, som packet ströp för hand med ett rep.

Senare hörde jag av folk som hade tagit skydd i familjen Hackbarths källare på Polzinergatan, att de hade hört våra vidunderliga skrik till och med i källaren, men ingen hade modet att komma till undsättning för de kämpade alla för sina egna liv då. Jag kvicknade till på golvet där jag låg bredvid mina kära. Jag visste inte vad som hade hänt med dom, fast jag anade, det var detaljerna jag saknade. Eftersom jag hade slängts i golvet först, när mobben överföll oss, blivit slagen i huvet och sedan våldtagen, hade jag förlorat medvetandet genast.

Sedan hörde jag röster från fyra män som satt på huk intill mig. Dom sa: "Kom frun", och när jag försökte resa mig föll jag genast omkull. Sedan befann jag mig på gården och hölls uppe av två män. Dom tog in mig och la mig på en säng. En av de fyra männen, en civil polack frågade: "Frun, vem gjorde det?". Jag svarade: "Ryssarna". Då slog han mig och sa: "Ryssarna är goda soldater. Tyska SS svin, hänger kvinnor och barn." Jag fick en gråtattack som var omöjlig att hejda. Då kom de tre andra tillbaka in, men när dom såg mig lämnade dom våningen.

Kort därefter kom en rysk soldat in med en piska och skrek oupphörligt åt mig. Uppenbarligen ville han att jag skulle vara tyst men jag kunde bara inte. Så han slog mig en gång med piskan och fortsatte att slå med den mot sängen. När det inte fungerade gav han upp och lämnade huset. Sen hörde jag röster utanför huset och blev räddare än både tidigare och senare. Jag greps av kall panik och sprang ut till den lilla bäcken intill vår trädgård där gässen brukade simma. Jag ville dränka mig och försökte ett långt tag, tills jag svimmade. Men inte ens det gjorde slut på mig.

Hur jag gick igenom allt detta förstår jag ännu i dag inte. Hursomhelst halade någon upp mig ur bäcken. När jag kvicknade till tog jag mig till fröken Bauchs rum på bottenvåningen hos Schmechels, handlarn. Gode gud så jag frös, för det fanns inga dörrar eller fönster kvar i huset och mina kläder var våta, det var natten mellan den 4 och 5 mars och det förekom ännu snö och is. Efter ett tag såg jag att det fanns en säng i rummet, så jag la mig och trodde att jag var ensam. Men snart såg jag att någon hade suttit vid bordet och nu reste sig och kom över mot sängen och, oh nej!, det var en ryss. Plötsligt kom hela min eländiga belägenhet för mig. Jag grät igen och tiggde om att han skulle vara snäll och skjuta mig.

Han lyste med ficklampa mot mitt ansikte, tog av sig rocken och visade mig sina medaljer och sa att han var löjtnant och att jag inte behövde vara rädd. Han tog en handduk från väggen och började gnida mig torr. När han såg min hals frågade han: "Vem gjorde?" och jag svarade "ryssarna". "Ja, ja", sa han, "var bolsjevikerna, men nu inte bolsjeviker, nu vitryssar. Vitryssar bra".

Sen tog han sin bajonett och skar av mig underbyxorna, varpå jag på nytt var redo att dö, för jag visste inte längre vad som väntade. Han gned mina ben torra, men jag frös fortfarande och visste inte vad jag skulle göra om jag hade förfrysningar.. Men sen tog han av mig vigselringen och stoppade den i sin ficka. Han frågade mig, var min man var, och sen våldtog han mig trots mitt eländiga tillstånd.

Efteråt lovade han att skicka mig till en tysk doktor. Först var jag glad över det men sen mindes jag att det inte längre fanns någon tysk doktor i vårt område.

Kort efter det att han försvunnit uppenbarade sig fyra ryssar, 18-20 år gamla. Totalt berusade drog dom ner mig från sängen och våldtog mig på ett onaturligt sätt. I mitt tillstånd kunde jag inget göra och föll omkull vid sidan om sängen, så dom sparkade mig med sina stövlar och träffade mig just på det värsta stället. Jag svimmade igen. När jag kvicknade till kravlade jag mig upp i sängen igen. Sen dök två andra sådana lufsar upp, men dom lämnade mig ifred, eftersom jag var mer död än levande. Jag lärde mig på den här tiden hur mycket en mänsklig varelse kan stå ut med, för jag kunde inte tala, kunde inte gråta, kunde inte få ur mig ett ljud. Dom slog mig lite, vilket inte spelade någon roll för mig, eftersom jag inte kunde känna nånting, och sen lämnade dom mig. Jag somnade av ren utmattning.

När jag vaknade mycket tidigt nästa morgon insåg jag igen var jag var. Snart märkte jag en garderobsdörr som var öppen och inuti fanns en klänning. Det fanns också en skjorta och några underkläder. Så även om sakerna var för små tog jag på mig dem, det som var kvar av mina egna kläder var ännu blött.Jag måste ta på klänningen utan att kunna knäppa den i ryggen för att den skulle passa. Det fanns inga strumpor att hitta och mina hade korvat ihop sig så de var som ben.

Sen fick jag besök av ryssarna igen. Först av en som tydligen trodde att rummet var tomt, för när han såg mig i sängen lämnade han genast rummet. Sen kom han tillbaka med fyra andra män. Den förste ville slå mig men officeren ville inte tillåta honom det. Så den förste pekade på Hitlerporträttet på väggen, som var fullt av kulhål, och sa att jag var en Hitlerfascist. Jag sa: "Nej, det här är inte mitt hus." Han sa: "Kom! Gå ditt hus".

Jag måste gå framför dem till mitt hus och det måste ha varit en märklig syn. När jag kom fram såg jag en lastbil parkerad framför, som ryska soldater kastade min slaktade boskap på. Soldaterna skrattade nästan ihjäl sig när dom såg mig. Dom tecknade med fingrarna mot huvet till sin officer, att jag antagligen var galen och när fyra kvinnliga soldater kom ville dessa skjuta mig. Men officeren tillät det inte. Han frågade om min hals och jag sa: "Ryska soldater. Min man, syster och barna också".

När han hörde ordet barn häpnade han. Jag bad honom följa med till uthuset men det ville han inte och tillät inte mig heller att gå dit. Så jag bad att få gå till kommendanten. Han gick genast med på det och skickade en soldat med mig. Men när vi kom till hörnet vid Kollatz pekade han till mig att jag skulle fortsätta själv längs Neustettinergatan. Det var flera män redan på torget som arbetade med röjning. När jag kom till slaktaren Albert Nass' ställe sa en rysk soldat åt mig att gå in, där var kommendantens högkvarter.

Inne på gården såg jag tre bondvagnar fulla av polacker, kvinnor och män, alla i nya kläder. Läderfåtöljer och andra möbler kom farande genom fönstren och polackerna kastade sig över dem med frenesi. Sen såg jag den polack som, om jag inte misstog mig, var med när min familj mördades just när de plockade upp mig från golvet, jag var faktiskt säker på att det var han. Han var den som slog mig när jag sa att det var ryssarna som gjorde det. Jag gick fram till honom och frågade efter kommendanten. Han sa: "Nej tala tyska". "Jo, det gör du", sa jag, "du var med hemma hos mig i går och då talade du tyska mycket bra" Han skrek åt mig: "Jag där, jag inte där, så vad då, du hålla tyst." En polsk kvinna kom fram och sa: "Vad vill du din tyska sugga? Kommendanten är till för polacker. Jag tar piska och jagar iväg dig." När jag skulle lämna gården sa en rysk soldat åt mig: "Tyska kvinna, trappan där, gå upp". Jag togs genast till fånga och låstes in i ett rum tillsammans med andra.

När aftonen kom blev det ett rent helvete. Den ena kvinnan efter den andra i vår grupp släpades ut. Skomakarns hustru, fru Graf, som var i sista månaden av sin graviditet togs med och likaså kvinnan från Wusterhausen och familjen Peters dotter, fru Schmidt. Dom drevs iväg av några soldater. Kvinnorna skrek när de tvingades in i bilen och fångrummet var fyllt av skrik. Våra nerver satt utanpå. Sen hörde vi hur motorn varvade upp och ryssarna lyste med strålkastarna in i rummet , så starkt att några skrek att dom använde sig av eldkastare mot oss där ute.. Barnen skrek hjärtskärande, det var ohyggligt.

Framåt morgonen kom kvinnorna tillbaka. Två av dem kollapsade när de kom in, den tredje våldtogs en gång till vid dörren innan hon släpptes in till oss. Dom kom och tog mig också en gång under natten. Jag fördes till slakthuset och våldfördes på golvet. När jag kvicknade till stod herr Held och grät över mig. Min hals hade svullnat så mycket de senaste timmarna, att jag hade svårt att röra munnen och jag spottade blod.

Nästa morgon ville de polska "gentlemännen" ha en omgång med oss, men ingen av oss rörde sig för att komma. En viss polack, den värste av hela bunten, hade vigselringar på vartenda finger från fingerspetsarna och inåt. (Oh, det är så vidrigt att tänka tillbaka på allt detta!). Nästa natt var inte mycket bättre än den första. Vi hade fortfarande inte fått något att äta eller dricka. Framemot morgonen kom några polacker och sa, att vi måste gå till Neustettin. Där skulle kommendanten i Neustettin ge oss de nödvändiga papperen, så att vi kunde återvända till våra hem.

De drev ut oss på gatan och sa att den som inte kom med skulle skjutas samma natt. Slaktaren, herr Nass, och hans familj hade kommit tillbaka hem under tiden. Folk som vi kom också ut ur husen på andra sidan gatan. Jag kände mig så eländig, att jag inte ville gå. Fru Löwe sa, att jag skulle stanna med dom, för dom skulle heller inte marschera med, komma vad som komma skulle. Men alla de andra, särskilt Peters familj, talade mig till rätta för dom var rädda att jag annars inte skulle leva nästa dag. Peter hade en handdragen kärra med sig, som hade ett flak. Han sa åt mig att hålla fast vid bakkanten så skulle de dra mig.

Efterhand började tåget röra sig. Först gick vagnarna fulla med polacker uppsnofsade i sina nya fina kläder, följda av polacker på nya cyklar, sen i kön tyskarna. Det var en procession av elände som vida överträffade de led av utlänningar som hade passerat Bärwalde under kriget.

På kvällen anlände vi till Neustettin. Ryssarna hänvisade oss till officerens villa. Vi hade ännu inte fått något att äta och var inte tillåtna att laga något själva även om mat var tillgänglig där och vi kunde känna matos. Natten var lugn. Nästa morgon kom två ryssar och befallde oss att komma med till kommendanten för att få våra handlingar och sedan gå hem. Vi måste lämna vår packning på gatan, där kvinnor med små barn också måste stanna liksom åldringar och svårt sårade från kriget. Vi fördes runt kyrkan, till Fischergatan tror jag. Vi fördes in i ett hus. Ingen utfrågning. Tjugoåtta människor från Bärwalde var där, kvinnorna till vänster, männen till höger, sammanpackade i ett rum där många andra tyskar väntade. Rummet var omkring 12 meter i kvadrat, hade två sängar med madrasser, en garderob, en schäslong och en stol. Alla som inte hittade en plats att sitta på måste stå. Tredje dagen fick vi något att äta. Samma dag blev vi också räknade, och offren för föregående natt blev omsedda. När odjuren kom på natten ville naturligtvis ingen gå, så ohyggliga scener utspelade sig.

Efter flera dagar befalldes vi att samlas ute på gatan. Vi från Bärwalde hade ännu inte registrerats och eftersom ingen kunde förstå, varför vi inte var med på listan gav dom oss påhittade namn och registrerade oss som Hitlerfascister.

Vi fördes till domstolshuset. Där skrevs vi upp som partimedlemmar. I mitt fall skrev den kvinnliga tolken Nazistiska Kvinnoorganisationen. När jag sa att det var fel förbjöd hon mig att tala och sa att andra kvinnor sagt det om mig. (Hursomhelst var listan med namn borta nästa dag.)

Efter att ha blivit uppskrivna tog en ryss oss till domstolens källare och låste in oss. Inga möbler i cellen, golvet av rött tegel, fönsterrutorna krossade. Förutom oss kvinnor från Bärwalde fanns det några kvinnor från Neustettin, två av dem inte värst vänliga. Nästa morgon under toalettrasten, som ägde rum i ett träskjul under tillsyn av ryssar, kvinnor och män tillsammans, såg att vi att möbler staplats upp i förrummet. Vi stal några saker så vi hade något att sitta på i det fullpackade rummet.

På kvällen blev tio av oss kvinnor alltid uttagna att skala potatis i köket, ett badkar fullt. Sen ut till träskjulet för att hämta ved, vaktade av en tolk. Jag var alltid en av dem som togs ut. Vad det kostade mina nerver kan ingen begripa.

Tredje dagen avgick en transport, den här gången med herr Nass, fru Kaske och fru Nass. Dottern och brorsdottern till Nass måste stanna, vilket var mycket plågsamt för dom. Sen flyttades vi till fängelsetjänstemannens bostad. Här måste vi ligga på golvet igen, men det var åtminstone ett trägolv. Det var flera sjuka människor i rummet, däribland några med dysenteri. Men sen fick vi alla diarré, öppna sår och liknande. Vi fick aldrig vatten att dricka eller tvätta oss med så alla stank, minst sagt.

Nästa natt var djävulen själv lös. Ryssarna kom in till oss hela tiden. Dom knuffade sig fram mellan sovande kvinnor och sparkade i mörkret med sina stövlar och sporrar. Det spelade ingen roll för dom vilken kvinna de fick tag på. Brorsdottern till Nass, en flicka på 16 år, fick en sabel dragen tvärsöver sin hals därför att hon vägrade att bli tagen och bakifrån dessutom. Och denna modiga flicka gav inte från sig ett ljud och tillät inte att bli utnyttjad. Otroliga saker hände denna natt på Fleischergatan. Det var så illa att männen som var fångna i samma rum som vi sa, att de inte kunde stå ut längre med vad ryssarna gjorde med oss kvinnor. Så dom gjorde en formell klagoanmälan och vi hörde att männen blev misshandlade för det, så vi sa till dom: "Om dom bara kunde sluta att slå er!" Så vår pina var dubbel, vårt eget öde och våra mäns.

Efter denna fruktansvärda natt fick vi lämna fängelset och samlas på gården. Där fick vi bröd, det första vi sett på veckor. Brödet var vår proviant på marschen till Hammerstein. Brödet luktade lika gott som en tårta men ingen av oss ville äta det på en gång, för vi ville att det skulle räcka länge. Sen kom vi till en fin villa. Dom var tvungna att med våld få oss att gå in, för vi tänkte att det var en bordell.

Där blev vi äntligen utfrågade. Och eftersom jag aldrig hade varit med i politik och inte hade något med partiet att göra, blev jag släppt. Jag fick göra den skrämmande trippen hem själv. Det tog mig fem dagar. Partisaner kämpade ännu i skogarna. Jag kom till en by där jag ville övernatta men de flesta husen var ockuperade av polacker och dom ville inte ge husrum till tyskar. I andra hus fanns döda människor. Tyskarna låg lågt på grund av rädsla. Eller de höll ihop, flera familjer i en grupp. Men trots denna försiktighet var det samma visa också här: "Kvinna, kom!"...ihop med röverier och plundring. Polacker som skulle kunna köra en i sina vagnar ropade: "Tyski eller polack?" Om man svarade tysk: "Tysk icke bra!" och dom slog en med hästpiskan runt öronen.

I skogskanten såg jag svältfödd boskap ströva omkring planlöst. Och det låg fortfarande otaliga lik kvar överallt. Många hade fått skallarna inslagna och kvinnorna hade sina klänningar uppdragna. Det var lika illa som under marschen dit. När jag närmade mig Grabunz träffade jag några kvinnor och män från Bärwalde. Dom var där för att begrava liken längs vägen. Jag fick reda på av dem, att de hade begravt mina kära i vår trädgård kvällen före. Så länge hade dom alltså hängt på höloftet. Det gjorde min hemkomst ännu svårare. Mitt hus hade plundrats just efter det att min familj grävts ner. Alla saker var i kyrkan i väntan på att forslas iväg till Ryssland.

När jag äntligen kom hem, ville jag dö. Alla fönster var krossade och fönsterluckorna låg ute på vägen. Likadant med resten av våra kläder. Högra gaveln var delvis förstörd, av en bomb eller kanonkula. Inne i huset var alla kvarvarande möbler sönderslagna. Bord och stolar var kullkastade. Det som funnits i garderober och skåp var på golvet täckt av vatten och smuts. Det var omöjligt att ens gå in i huset. Jag bara lutade mig mot dörrposten och önskade att jag var död. I det tillståndet fann muraren Hackbarths familj mig. Herr Hackbarth tog med mig till sitt hus och frågade mig: "Är ni fru Neumann eller kanske inte?". Ett par dagar senare träffade jag på gatan mina svägerskor, fru Marquardt och fru Holz, och dom frågade mig samma sak.

Hackbarths rådde mig att gå till stadskommendanten för att bli registrerad och begära tillbaka min symaskin och mina sängkläder. Mitt duntäcke, mina klockor, min spegel, soffa, radio etc var i kyrkan som jag nyss nämnde. Jag var rädd att gå dit men Hackbarths sa att kommendanten var en rättvis och bra man. Så jag samlade mod. En kvinnlig tolk tog min anhållan till honom. Han frågade, var jag bodde. Jag svarade: i huset där han i går gav tillstånd att begrava min familj. När han frågade mig hur de dog, sa jag: "Ryska soldater, halvt civila, halvt militära hade gjort det". "När hände det?" Jag svarade: "Den 4 mars på aftonen". Och jag började gråta, varpå han sa att om jag inte slutade, så skulle han låsa in mig i källaren och han ville inte höra mer från mig, för det var tyska SS som hade burit sig åt så i Ryssland. Och att soldater med fyrkantiga hattar skulle vara polacker och likaså civilisterna. Det var polska partisaner som hade varit i fängelselägret i Neustettin, den 4 mars drog de genom Bärwalde, det var dom som gjorde det, sa han.

Jag kunde få tillbaka min symaskin om jag lovade att sy för kommendanturen och inget annat. Jag gick med på det. Jag fick ingen säng och blev tillsagd att skaffa det andra jag behövde från något annat hus. Och eftersom mitt hem var kaputt, befalldes jag att finna nån annanstans att bo och sen låta honom veta var jag fanns.

Jag tog borgmästare Stöckmanns tidigare bostad hos Hackbarths. En polack, som hade kört sängar till kyrkan, kom med symaskinen till mig. Han hette Smuda och han skulle sedan ge mig mat, fett och liknande för han ömkade mitt öde. För mitt syarbete fick jag ingen ersättnig eller betalning, bara det vanliga brödet, en limpa per vecka, och då och då ett kilo sirap.

Två månder senare anlände kommendantens hustru och barn. Då fick jag det bättre. Jag fick ersättning och de var också mycket vänliga mot mig i motsats till de kvinnliga tolkarna. Efter ytterligare två månader konfiskerades hela Polzinergatan och några hus på Schirlitzgatan av ryssarna. Den civila administrationen gav sig iväg och militära högkvarter inrättades i stället. Mina plikter överfördes nu till militärkommendanten. Jag måste sy för honom också, och eftersom Hackbarths tvingades lämna sitt hus flyttade jag tillbaka till mitt.

Än en gång var herr Hackbarth den som hjälpte mig att flytta. Men sen kom östpolackerna till vår stad. /Översättarens anm: Medan östra delarna av Tyskland, såsom Pommern, Ostpreussen och Schlesien tillföll Polen, fick Polen avstå sina östra områden till Sovjet, därav folkomflyttningen av polacker./ Dom liknade eller såg ännu värre ut än zigenare. Totalt trasiga och barfota gick de till den polska stadsförvaltningen och fick en papperslapp och drev ut oss tyskar från våra hem. Dom kom två gånger till mitt hem men kunde inte göra något, då det var rekvirerat av den ryske kommendanten.

Vid den tiden måste jag hålla flera kvinnor sysselsatta. Det var fru Hampel, fröken Witzker och fröken Schellin medan fru Schellin var vår kokerska. Vi måste sy för 200 man vid bataljonsstaben som var stationerad i Greifenberg, Altdamm och Bärwalde. Det gick bra under den här tiden. Vi fick samma ersättningar som de ryska soldaterna. Dessutom måste vi laga till något extra åt officerarna på kvällarna och därigenom lyckades vi få något extra också åt oss själva. Vi var skyddade mot varje möjlig polskt eller ryskt övergrepp. Vi hade till och med pass som intygade att vi arbetade åt dem.

Kapten Koslowski var speciellt bra och rättvis mot oss. Varje gång vi kom till honom med våra bekymmer såg han till oss som en far. Om det inte hade varit för de polska civilisterna skulle vi inte ha haft något alls att klaga på under den här tiden. Tyska civila som inte hade något beskydd från kommendanten hade en mycket värre tid. Polska milisen uppförde sig som galningar och polackerna i de ockuperade husen inte bättre. Kvinnor kom ofta till mig och bad mig rapportera saker till kommendanten. En gång kom en kvinna, som hette fröken Minna Schulz, vars hela ansikte var svart och blått efter att hennes polska övervakare slagit henne. Ändå blev hon satt i fängelse.

Jag rapporterade saken till GPU (Sovjets polis) /Övers.anm: KGBs föregångare/ och hon fick viss hjälp. En köpmansfru, Manske från Patzig, bad mig att anmäla att hon varje natt våldtogs av ryssar, tillsammans med sin gamla svärmor. Kommendanten berättade några dagar senare att det verkligen var ryssar, vilka höll på att lägga en telefonkabel i närheten. Och det fanns många fler liknande kvinnoöden.

Om polackerna behövde arbetskraft eller hjälpredor gick den polska milisen från hus till hus. Utan tillstånd genomsöktes bostadshus, uthus och till och med trädgårdar och om några hittades marscherade de iväg med dom till tvångsarbete.

Jag frågades ofta om vilka gärningsmännen till min familjs död var. Jag svarade nu att det var polacker. För den skull blev jag ständigt varnad av tyskar att polackerna ville arrestera mig. Den 5 november 1945 gick fru Stegemann till fröken Schellin och talade faktiskt om för henne att hon hade hört att polackerna skulle arrestera mig och ta mig till ett läger morgonen därpå. Jag berättade det för en rysk officer, som kanske skulle hjälpa mig över floden Oder /Övers.anm: Oder ny gräns mellan Polen och Östtyskland/ som jag hade lovats om jag arbetade hårt. Han sa, att han inte kunde göra det längre, eftersom polackerna nu beslutade om vilka som kunde avresa. Jag trodde att jag skulle bli galen, hoppades att någon skulle skjuta mig men ryssarna höll sig tysta.

Den natten var vi alla rädda. Under de tre månaderna efter konfiskationen av hennes hus sov Margot Schellin i mitt rum. Omkring midnatt hördes knackningar på fönstret. "Öppna!" Margot lade arnarna tätt omkring mig och vi darrade som asplöv. Någon knackade igen och strax miste jag min rädsla, för det var samma fyra knackningar som ryssarna använde när de ville ha jobb utfört på nätterna. Och -- vilket mirakel! -- det var de ryska officerarna. Dom sa åt mig att snabbt packa mina sängkläder och lite kläder och att tio i åtta nästa morgon skulle en rysk bil vänta på mig för att ta mig till flyktinglägret i Münchberg nära Berlin

De hade fått information om att polackerna skulle plocka upp mig kl åtta. Margot blev tillsagd att inte tala om det för någon, inte ens för tyskarna. Hon skulle säga att fru Neumann åkt till Greifenberg till ett nytt sömnadsjobb. Den 6 november just efter kl sju på morgonen körde en rysk ambulans upp med sex GPU-soldater i och sen åkte vi iväg. Eftersom de måste gissa sig fram , vilka vägar och broar de skulle ta tog det två dagar innan vi var i Küstrin.

I början av februari fördes jag över Oder. Också där hade allting blivit totalt utplundrat.

------------------------------------------------------------------------------------------------
DE ZAYAS' KOMMENTAR:

"Fru Neumann överlevde sina prövningar och flyttade så småningom från den sovjetiska ockupationszonen västerut och bosatte sig i Burgwedel nära Hannover. Hon var i stånd att starta ett "nytt liv",gifta om sig och få en dotter -- möjligen det enda att göra för en som fått sitt liv så fördärvat av ödet och som inte skulle begå självmord, som så många andra våldtäktsoffer gjorde.

Ändå förblir det ett under att någon kunde stå ut med så mycket lidande utan att tappa förståndet. Marie Neumanns barättelse, bland tusentals andra samlade i Östsektionen av det Tyska Förbundsarkivet vittnar om den mänskliga varelsens förmåga att uthärda djup smärta och förtvivlan, som följde efter mordet på hennes make och barn, samt ständig fysisk misshandel."

JAN MYRDAL OCH ANDRA VÄSTLIGA DISSIDENTER

2006-03-17T19:38:00.001+01:00

Det är några tusen av alla möjliga sorter som hörts på 91,4 MHz. En av dem jag intervjuade för många år sen var Torbjörn Björkman. Han är arkitekt och före detta Tyresöbo, en sympatisk och kunnig man. Men han är redaktör på KPML(r):s tidning Proletären. Till yttermera visso förekom jag själv på en helsida i Proletären i en helt schysst intervju. Det gällde de sovjetiska ubåtar, som påstods vimla i våra vatten. Jag hade samma uppfattning om den svenska ubåtshysterin som tidningen – fast från andra utgångspunkter..

För alla ängsligt mittfåriga var ju detta svåra felsteg, frestande för Mariebergs alla Joe McCarthys att skriva skit om. Men jag klarade mig veterligt den gången. Sämre gick det för Karin Wegestål, riksdagsledamot (s), när hon för några år sen framträdde hos KPML(r) i Göteborg på ett möte om Nato-anfallet på Jugoslavien. Då hängdes hon ut i Sydsvenskan, inte för vad hon sa utan för sitt samröre, det som på nysvenska heter guilt by association. Och Alf Svensson framträdde som en riktig högerkristen genom att kräva att Göran Persson skulle ta Wegestål i örat. Det underlät Persson att göra.

KATTEN VET MER ÄN RÅTTAN
KPML(r) förekommer i en lång artikel av Jan Myrdal, publicerad av Aftonbladet i söndags (2004-08-22). Han värnar yttrandefriheten, talar om goda avsikter med livsfarliga konsekvenser och han varnar för att "råttan vet mycket men katten mer":

"KPML(r) har krävt förbud mot nazism och nazistiska partier. Det anses vara militant antifascism. Men då spinner katten för dagen efter det att ett sådant förbud bleve gällande lag skulle Göteborgspolisen besätta KPML(r):s partilokal, Proletären stängas och åklagare inleda förundersökning mot KPML(r):s ledning. Ty KPML(r) är marxist-leninistisk och förespråkar alltså proletariatets diktatur. Katten är slug nog att låta råttan gillra sin egen fälla"

Jan Myrdal är ofta beundransvärd i sin klarsyn och med sitt mod, även om han ibland också gör bort sig. Det skedde just i fråga om de förmenta ubåtarna i svenska vatten. Där gick han inte motvinds utan surfade på svallet efter mediernas sensationella skrönor.

I Aftonbladet ger Myrdal nu en av sina tänkvärda motbilder. Det är apropå att man kan bli straffad för att i tal och skrift "kränka" en folkgrupp, människor med en särskild sexuell läggning och andra:

"Föreställningen om att kollektiv kränks är politiskt korrekt men orimlig. Den förnuftstroende folkminoritet jag tillhör utsätts för dagliga och stundliga förnuftskränkningar i alla media. (Allt från astrologispalter och vidskepelsefilmer i tv till politiska lögner.) Men jag ser det inte som en vettig åtgärd att stämma såväl alla tidningar som radio- och tv-kanaler och kräva exemplariska fängelsestraff för den överväldigande majoriteten av landets journalister. Men skulle då vårt förnuft vara mindre värt än någons hudfärg eller tro?"

FÖRFÖLJELSEN AV FAURISSON
Myrdal menar att varje försök att med polisens hjälp avgöra vad som är sanning bara leder till seger för lögnen. Och han anser nu att den franske historierevisionisten, professor Robert Faurisson, borde få bli publicerad. 1981 rasade en debatt i främst Svenska Dagbladet och Expressen om yttrandefriheten och om de franska historierevisionisterna Robert Faurisson och Paul Rassinier. På ena sidan stod Jan Myrdal, på den andra alla rättrogna. Då skrev Myrdal (SvD 81-03-05):

"Faurissonaffären är en skandal. Professor Faurisson har inte bara utsatts för skymflig behandling och jagats i universitetet på SA-manér av stormtruppsorganiserade studenter. Han har också fått lika litet skydd mot detta som liberala och radikala tyska professorer fick, när de utsattes för liknande behandling åren 1928-1933. Myndigheterna har berövat honom hans akademiska frihet. Tidningarna har hetsat mot honom. Så småningom har han också ställts inför rätta"

På den tiden var jag tillräckligt indoktrinerad av segrarnas ensidiga och ibland lögnaktiga skildring av andra världskriget för att bry mig om Myrdals synpunkter. Sen dess har jag läst på. Och det har varit en pinsam och delvis chockartad upplevelse.

Jag trodde att jag var kritisk och inte utan vidare svalde Hollywoods och andra västliga mediers skildringar om de läskiga förlorarna. Men för tusentals inte ont anande tonåringar lärde jag som historielärare i över trettio år ut, att tyskarna gjorde tvål på sina mördade offer, ja att de till och med förfärdigade lampskärmar av deras hud. Jag trodde på segrarnas domstol i Nürnberg 1945-46 som fastslog att det fanns gaskamrar för industriellt massmördande i Dachau och Buchenwald och andra koncentrationsläger i egentliga Tyskland. Och jag lärde ut att nazisterna satte eld på riksdagshuset i Berlin 1933 och att de mördade många tusen polacker i Katyn.

Allt detta var lögn. Samma lögner har mina kollegor spritt till miljoner elever världen över. Men vi blir aldrig förebrådda för dessa grova historieförfalskningar -- för all del framförda i god tro och i berömvärt antinazistiskt nit. De är ju så politiskt korrekta. Det är när vi vågar erkänna att vi haft fel som vi egendomligt nog råkar illa ut.

Det räcker med att kräva normala mänskliga rättigheter för de förkättrade historierevisionisterna för att bli fördömd. Myrdal nämner en närmast roande episod från en föreläsning han höll hos L'Union des Ecrivains, det franska författarförbundet på vänsterkanten. När han på tal om Faurissonaffären påpekade att yttrandefriheten var motståndarnas yttrandefrihet bemöttes det med stampanden och visslingar:

"Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit (fast förvånansvärt många sade, att det var skönt att någon vågade ta upp affären. Men de sade det blott privat och i förtroende)"

Sedan 1981 har professor Faurisson drabbats av mycket värre saker än de Myrdal beskrev då. Gång på gång har han åtalats för skriverier och åsikter, sådana åtal som Amnesty och Pen-klubbarna normalt brukar brännmärka men i det här fallet har tigit om. Men värre är att Faurisson, född 1929, flera gånger blivit överfallen och misshandlad av huliganer, vilka skyddats både från kritik och rättsliga påföljder. Alltså har aldrig fotot på Faurissons blodiga och sönderslagna ansikte visats av svenska medier. Här är det ju inte fråga om en sovjetisk, kinesisk eller muslimsk dissident utan –ve och fasa!-- en västerländsk.

MOTSTÅNDSMANNEN OCH PACIFISTEN RASSINIER
Hans franska föregångare var Paul Rassinier (1906-1967). När denne någon gång omnämns i svenska medier blir det i form av fördömanden. Jag minns en artikel i Expressen där en etnocentriker smädade Rassinier som "sjukligt antisemitisk". För säkerhets skull förteg skribenten vem Rassinier egentligen var. Han var socialist och pacifist. Och ännu mera pinsamt för hans många vedersakare är att han tidigt tillhörde den franska motståndsrörelsen under kriget, alltså dem som bland annat smugglade judar från Frankrike till Schweiz. Till yttermera visso infångades han av Gestapo och hade ett nitton månaders helvete i koncentrationslägren Buchenwald och Dora.

Invalidiserad och på bår återkom han till Frankrike och firades som hjälte och mottog ärebetygelser. Men när han sedan läste vad andra överlevande skrev om lägertiden reagerade han mot att många överdrev och hittade på för att göra skildringarna mera spektakulära. Hans andra bok, som kom 1950, hette därför "Le Mensonge d'Ulysse" [Odysseus' lögn]. Han anspelade på att Odysseus efter hemkomsten från trojanska kriget berättade mycket fantasifullt. Nu blev Rassinier en utstött, en varg i veum. Man förlät honom inte att han vågade yttra obehagliga sanningar. Flera andra hade till exempel kryddat sina framställningar med hemska skildringar av hur människor massmördades i Buchenwalds gaskammare. Rassinier, som hade smärtsamma erfarenheter av detta läger, höll inte käft utan påpekade att det ju inte fanns någon gaskammare för massavlivning av människor i Buchenwald. I dag ger historikerna honom rätt.

I flera europeiska länder finns det lagar som gör det kriminellt att ifrågasätta den intill hjärntvätt inhamrade bilden av andra världskriget. I Tyskland, Frankrike med flera länder döms folk till fängelse för detta "brott". Även i Sverige har beskäftiga riksdagsledamöter från olika partier motionerat om liknande lagar. Jag kan bara hoppas att lagarna då inte blir retroaktiva –som till exempel i Nürnberg 1945-46—för då blir jag för andra gången en politisk fånge. Som vapenvägrande sergeant har jag redan suttit i fängelse.

Jag har lätt att identifiera mig med Rassinier, historikern, socialisten, och pacifisten. Men jag undrar om jag hade haft hans mod att bekämpa nazistiska ockupanter, vilket höll på att kosta hans liv, eller att vara en så motvinds sanningssägare efter kriget, vilket helt spolierade hans tidigare så goda rykte.

Jan Myrdal ger oss en varnande tankeställare:

"Om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers två böcker, då är det troligt att jag aldrig sedan brutit igenom publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna hade jag varit tystad för evigt"
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 991) 2004-08-29

JAG BÖRJAR GILLA JAN MYRDAL
HUR VAR DET MED PEARL HARBOR?

Jan Myrdal har ofta provocerat mig genom sina svepande fördömanden av oss fredsaktivister. Hans tro på sovjetiska ubåtar i svenska vatten har jag raljerat om i mina skriverier. I Pax nr 5-6 1991, återgivet i boken "Förbannad pacifist, (s. 75) hette det:

"Bland alla ubåtsoraklen är Jan Myrdal min favoritkalkon. Efter att ha kallat fredsrörelsen anpasslig och organiserad av ryssarna drämde han i Fib/K (nr 21/81) till med att den sovjetiska ubåten U 137 var ute för att skrämma, 'en pansrad rysk näve upp mot svenskt underliv'. Detta är så bombastiskt löjligt att jag egentligen inte borde påminna om att Myrdal själv för 40 år sen var mer anpassligt understödd och organiserad av den stalinistiska ungdomsrörelsen än vad hela Svenska Freds varit av utlandet under sina 108 år"

Ja, i min bok "Förbannad pacifist" finns Jan Myrdal i personregistret på sju olika ställen –och det var inte på något ställe fråga om panegyrik. Men hur skulle jag under alla krigiska massmord på civila de senaste decennierna kunna gilla när han till exempel skrev (Fib-K nr 5/83):

"På den fredliga vägen och på det stilla växandets väg väntar oss bara nya folkmord och nya vidrigheter"

Jag var tillräckligt kritisk för att antyda att hans fredsfobi berodde på att han var alltför "småborgerligt fixerad vid det ointressant och personligt myrdalska" (Pax 4/83). Hans morsa Alva, som han inte gillade, fick ju rentav Nobels fredspris.

DEN FÖRTALADE RASSINIER
En krönika (2004-08-29) här i Radio Tuff hade nyligen rubriken "Jan Myrdal och andra västliga dissidenter". Där citerade jag med gillande långa stycken av Myrdals skriverier. Inte minst tacksam är jag över hans modiga försvar av den franske historikern Paul Rassinier. Denne var, som Myrdal påpekar, socialist och pacifist. Han var motståndsman mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget, togs av Gestapo och fick ett helvete i Buchenwald och Dora. Hemkommen som ett fysiskt vrak hade han efter kriget det enorma modet att som sanningssägare uppträda i häftig motvind. Han avslöjade att det inte fanns några gaskamrar i Buchenwald, vilket många mera spektakulära skribenter hade ökat sina upplagor med och som segrarnas Nürnbergdomstol lögnaktigt hade fastslagit.

När Rassinier någon enstaka gång nämns i svenska medier är det med speglosor. I Expressen kallades han för "rabiat antisemitisk". Det var Jackie Jakubowski som drämde till med det och i sämsta demagogiska stil underlät att nämna att Rassinier varit antinazistisk motståndsman som räddat judar över till Schweiz och därför drabbades av nitton månader i nazistiska koncentrationsläger.

VARFÖR HÄNDE PEARL HARBOR?
I den Ordfront Magasin (10/2004) som kom i veckan skriver Myrdal om amerikanen Gore Vidal, aktuell för sin kontroversiella bok "Evigt krig för evigt fred". Myrdal kallar den "en lysande uppgörelse med Washingtons blodiga ljug" och han påpekar hur amerikanska tidningar vägrade att recensera boken och att fem TV-stationer strök Vidal som medarbetare.

Det jag fäste mig vid var hänvisningen till två historiker, Charles Austin Beard (1874-1948) och Harry Elmer Barnes (1889-1968). De var sin tids ledande amerikanska historiker, menar Myrdal, och de var revisionistiska. De stack hål på den självgoda bilden att USA rättfärdigt och oegennyttigt hade räddat världen i två världskrig.

Till och med Gores boktitel "Evigt krig för evig fred" verkar vara plagiat från Harry Elmer Barnes kanske mest kända bok "Perpetual War for Perpetual Peace". På tal om etablissemangets ensidiga bild av andra världskriget skriver Myrdal:

"Roosevelt fixade mot folkmajoritetens vilja in Förena Staterna i andra världskriget med hjälp av det anfall mot Pearl Harbor, som inte var någon överraskning för honom eller Churchill"

Jag skulle vilja veta mera om detta. För länge sen hörde jag en historielektor vid Stockholms universitet, som till min förvåning påstod att amerikanerna hade samlat alla sina gamla örlogsfartyg i Pearl Harbor, närmast som ett lockbete för japanerna, medan hangarfartyg och andra moderna båtar i god tid hade förflyttats därifrån.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2004-09-26

KATYN, EN LÄNGE OMSTRIDD POLSK TRAGEDI

2006-03-08T20:37:00.000+01:00

(I måndags (2006-03-06) fyllde Andrzej Wajda 80 år. Han är Polens mest berömde film- regissör, som fått flera mycket prestigefyllda internationella utmärkelser tack vare filmer som ”Aska och diamanter” och ”Järnmannen”. Wajda är ännu full av skaparkraft, för nu förbereder han den film som han anser vara sitt livs viktigaste. Den handlar om Katyn. Där, i trakten av Smolensk i Ryssland, mördades också Wajdas far, infanterikaptenen Jakub Wajda. Under decennier var den officiella polska och ryska förklaringen att han och tusentals andra dödades av tyskarna).

Om man inte vill stöta sig med en polack, måste man känna till Katyn, påstår Kjell Albin Abrahamsson i sin läsvärda bok "Diamant i aska". Katyn är namnet på en skog några mil utanför Smolensk i Ryssland. Där mördades med nackskott 4 200 polska officerare och akademiker. Det hände under andra världskriget, men om det var 1940 eller 1941, därom gick meningarna under ett halvsekel isär
FÅNGARNA SOM FÖRSVANN
Andra världskriget började som bekant 1939 med att Tyskland gick till angrepp mot Polen. En halv månad senare anföll Röda armén från andra hållet. Polen delades mellan tyskar och ryssar. Ryssarna deporterade någon miljon polacker till det inre av Sovjetunionen. Cirka 15 000 polska officerare, polisbefäl och reservofficerare, många av de sistnämnda akademiker, internerades i tre läger: Starobielsk, Kozielsk och Ostaschkow. Där tycks det inte ha gått någon större nöd på dem och anhöriga hemma i Polen fick brev och vykort från fångarna. Men plötsligt våren 1940 upphör all kontakt med lägren och breven dit kommer tillbaka med stämpeln "adressaten okänd".

Vid midsommartid 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och går till angrepp. Tyskarna tränger snabbt långt in i Sovjetunionen. Området kring Smolensk, där Katyn ligger besätts redan på sensommaren 1941. Nu börjar man att organisera polska förband, som skall slåss mot tyskarna. Meniga polacker frisläpps därför ur de sovjetiska lägren. Den polska exilregeringen i London, som tidigare varit sovjetfientlig på grund av den ryska invasionen av östra Polen, börjar nu samarbeta med Moskva.

Men det fanns ett krux. Bara några hundra av de i Sovjet internerade officerarna dök upp. Den polska exilregeringen gjorde gång på gång energiska framstötar i Moskva för att deras många tusen officerare skulle ställas till den polska arméns förfogande. Chefen för exilregeringen, general Sikorski, som sedan skulle omkomma i en omdiskuterad flygolycka, begav sig till Stalin. Den mäktiga och fruktade chefen för den ryska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Beria, uppsöktes av polska företrädare. De sovjetiska svaren var luddiga. De internerade polska officerarna var inte lätta att hitta, sa man, för de fanns på avlägsna platser i det vidsträckta Sovjetunionen. Ja, de kunde ha flytt till Manschuriet, menade Stalin. Men Beria lär ha mumlat: "Vi begick ett svårt fel med dem"

För polackerna var det här ett mysterium. Tiden gick men i Katynskogen hände det en del. Där fanns en stor gård, av lokalbefolkningen kallad Dnjepr-slottet. Det hade länge varit ett slags semesterhem, en datja, för folk från den sovjetiska hemliga polisen, NKVD. Nu hade tysk personal flyttat in där.

EN MAKABER UPPTÄCKT 1943
Sommaren 1942 dyker polacker upp i området. Det är några tvångsarbetare, som tyskarna använder sig av. De vet att spåren efter de polska officerarna från lägret Kozielsk slutade i en liten järnvägsstation (Gniesvodo) några kilometer från Katyn. De får av ryssar i trakten veta att de polska officerarna 1940 fördes från järnvägsstationen i svarta major till Katynskogen. Därifrån hördes sedan skottsalvor och skrik.

Polackerna behöver inte gräva länge, förrän de hittar lik i polska officersuniformer. De hinner placera ett par träkors över platsen, innan deras enhet förflyttas. Också tyskarna gör märkliga iakttagelser. När de rider omkring i Katynskogen för att jaga förundras de över att deras hundar ofta stannar vid jordvallarna i skogen och ivrigt börjar krafsa. Ja, till och med vargar ses böka i jorden.

Till sist beslutar tyskarna att undersöka platsen. När de våren 1943 börjar gräva gör de ett makabert fynd. I jorden ligger i lager på lager ovanpå varann mängder av lik, iförda polska officersuniformer. Händerna är bakbundna. De har vinterkläder på sig. Alla är skjutna med nackskott. Några, som tydligen har gjort motstånd, bär spår av misshandel och bajonettstick. En del har uniformskappan dragen över huvudet, några har sågspån i munnen. I fickorna hittar man personliga tillhörigheter som brev, vykort, dagböcker men inga värdesaker. Inga dateringar senare än april 1940 förekommer. En av de första som identifieras är den polske generalen Smorawinski. Sammanlagt upptäcks i Katynskogen åtta stora massgravar

Självfallet utnyttjar den tyske propagandaministern Joseph Goebbels de här fynden. Tyska medier basunerar ut nyheten om massakern. Tass och Pravda svarar lika snabbt som, hetsigt, att det på nytt rör sig om en tysk propagandalögn. Polackerna hade mördats av de tysk-fascistiska skurkarna, uppger man. De hade 1941 varit sysselsatta med vägarbeten i trakten av Smolensk och inte hunnit evakueras, när den snabba tyska framstöten kom. För exilpolackerna verkade den förklaringen inte trovärdig. Trots deras ständiga förfrågningar under nästan två år hade Moskva ju inte tidigare kunnat ge besked om de många tusen försvunna officerarna.

Polackernas upprördhet tystas ned av britter och amerikaner, som lojalt backar upp den sovjetiska versionen. Vid den här tidpunkten står Stalins stjärna i zenit också i USA. Exempelvis är han omslagspojke i den ledande amerikanska veckotidningen LIFE och kallas i reportaget "den kanske största människan i vår tid". Men den polska exilregeringen i London vill åtminstone ha en opartisk undersökning av fyndplatsen Katyn. De vänder sig därför till internationella Röda korset i Schweiz.

BRYTNING MELLAN MOSKVA OCH EXILREGERINGEN
Det skulle de inte ha gjort, för nu uppstår två komplikationer. Den ena är att Tyskland gjort detsamma, den andra att Röda korsets policy är att alla berörda parter måste ge sitt samtycke för att en undersökning ska komma till stånd. Sovjetunionen vägrar blankt och beskyller i stället polackerna att vara i maskopi med nazisterna. De kräver att exilregeringen med general Sikorski i spetsen offentligt ansluter sig till den sovjetiska förklaringen. Men polackerna vägrar och det ger Moskva en förevändning att bryta de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i London. Som efterklok kan man nog se det som ett första steg mot ett kommunistiskt efterkrigs--Polen.

Tyskarna utnyttjar förstås den hemska upptäckten. De beräknar, att det finns 11 000 mördade polska officerare i i Katynskogens massgravar. Det är en siffra som är nästan 7000 för hög, men ironiskt nog ska den sedan användas också av Sovjets jurister vid Nürnberg-rättegången 1945-46. Framför allt bjuder tyskarna in grupper av människor, också polacker. Så kommer Josef Mackiewicz till Katyn. Han har kontakter med motståndsrörelsen i det av tyskarna besatta Polen. Efter kriget flydde han till väst och skrev en bok om sina iakttagelser. Efter många svårigheter skulle den slutligen ges ut men först 1949.

Också en grupp internationella journalister flygs till området liksom några tillfångatagna brittiska och amerikanska officerare. De flesta av dem är misstänksamma och befarar en tysk propagandabluff. Stockholms-Tidningens Christer Jäderlund lånar till och med en häst för att snabbt kunna kontrollera olika uppgifter. Men de får röra sig fritt, kontakta ryssar i trakten och de får vara med när nya gravar öppnas och ta del av innehållet i de mördades fickor.

RÄTTSMEDICINARNAS UTLÅTANDE
Den mest seriösa gruppen som besöker Katyn består av rättsmedicinare, de flesta professorer, från tolv olika europeiska länder. De får också stora friheter och kan göra egna observationer utan tysk inblandning. De enas om ett slutdokument, där de fastslår att officerarna mördats senast 1940. Det är indirekt ett utpekande av ryssarna som gärningsmän, eftersom tyskarna inte förrän sensommaren 1941 besatte området.

Det finns dock ett par viktiga invändningar. De rättsmedicinska experterna var alla utom en från länder allierade med Tyskland eller under tysk ockupation. Två nordbor var med i gruppen, professor Saxén från Finland och doktor Helge Tramsen från Danmark. Men Finland slogs 1943 på tysk sida mot Sovjetunionen, medan Danmark var ockuperat av tyskarna, låt vara att Tramsen som motståndsman hade suttit ett år i tyskt koncentrations-läger. Den ende rättsmedicinaren från ett neutralt land var professor Francois Naville från Schweiz.

Det andra kruxet var att patronerna som hittades i gravarna var av tysk tillverkning. Men det förklarades med att Sovjet före kriget hade köpt ammunition från Tyskland.

Några månader senare återtog Röda Armén området kring Katyn. Det tillsattes en kommission bestående av framstående sovjetmedborgare, däribland författaren Alexej Tolstoj och metropoliten av Moskva, Nikolaj. Inte oväntat slog den fast, att polackerna var offer för de tysk-fascistiska mördarna.

TYSKARNA ANKLAGAS FÖR KATYN I NÜRNBERG
Denna sovjetiska rapport skulle efter kriget bli huvuddokumentet i Katynfrågan vid den stora rättegången i Nürnberg mot tyska ledare. Den sovjetiske åklagaren Rudenko gjorde ett stort nummer av de mördade polska officerarna. Han betecknade det som "en av de viktigaste brottsliga handlingar för vilka de grova krigsförbrytarna är ansvariga". Och enligt honom hade "hitleristernas kriminella aktivitet blivit fullständigt fastslagen" i den sovjetiska rapporten. Han hade rättegångens statuter på sin sida. Förutom att dessa bröt mot mångårig västerländsk rättspraxis genom att döma efter lagar som inte fanns vid det påstådda brottets begående, tillät de också enligt § 21 att statliga rapporter från segrarmakterna automatiskt gavs bevisvärde.

Alltså presenterades vid rättegången inga polska eller tyska dokument om Katyn. Men ändå blev det ingen riktig triumf för åklagarsidan. Den hade stämplat den tyske översten Ahrends som ansvarig för massmorden. Han infann sig frivilligt och kunde trots trumeld från den sovjetiske åklagaren bevisa att han hade alibi. Han hade befunnit sig i Tyskland vid den tidpunkt när ryssarna påstod att morden hade begåtts.

Medialt blev den sovjetiska ståndpunkten en framgång, eftersom tidningar och radio utförligt och kritiklöst rapporterade om åklagarsidans alla påståenden. Juridiskt blev det ett slags remi, för i Nürnbergdomstolens slutdokument nämns inte Katyn. Alltså föreföll fallet ouppklarat, eftersom domstolen, bestående av de fyra segermakternas företrädare, hade den egenheten att bara ta upp förlorarnas brott och inte sina egna. Så när en advokat under rättegången frågade, vilka som skulle göras ansvariga för Katyn blev han avsnoppad av den brittiske domaren, Sir Geoffrey Lawrence:

-- Jag ämnar inte besvara frågor av den typen.

Medan rättegången i Nürnberg pågick kunde ett par Hamburg-tidningar, underställda den brittiska ockupationsmakten, meddela att i Leningrad hade sju tyska officerare dömts till döden för massmorden i Katyn. En av dem uppgavs ha erkänt. Ingen jämförelse gjordes med de "bekännelser" som i sovjetiska domstolar hade avgivits under Moskvarättegångarna och de stora utrensningarna 1936-37, till och med av gamla trogna kommunister. Inte miljoner stackars ryssar, som det har påståtts, men ungefär 600 000 sköts då med nackskott, illa nog

"PRONAZISTISKA" DAGENS NYHETER
Just en Hamburgtidning skulle några år efter kriget beteckna Dagens Nyheter som "en sedan länge som pronazistisk känd tidning". Detta förvånar säkert DNs läsare och journalister. Anledningen var att tidningen den 13 februari 1948 skulle ha publicerat en artikel som utpekade ryssarna som gärningsmän. Jag gjorde mig faktiskt omaket att åka in till Kungliga biblioteket och kolla det här tidningsnumret. Jodå, förstasidan hade rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad".

I DN-artikeln kallas Katyn för "en av andra världskrigets största tragedier, som kostade blomman av Polens officerskår livet". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gör det grundligt, besöker till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blir, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördas han av ett par ungdomar. De häktas, men lyckas --som det sägs-- fly ur fängelset.

Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.

Hur som helst: Dagens Nyheter bidrar till att bryta den "tystnadens sammansvärjning", som exilpolackerna anser råda i frågan. Inte minst beror tystnaden på att England och USA sitter fast i det prosovjetiska ställningstagande de gjorde under kriget. En som får erfara detta är polacken Josef Mackiewicz, som tillsammans med det polska Röda korset hade besökt Katyn 1943 och sedan flytt till väst. Han skriver ett bokmanus för ett förlag i London men plötsligt smälts tryckplåtarna ner, som det förmodas på order från högre ort. Först 1949 ges hans bok ut, nu på ett förlag i Schweiz och med titeln "Katyn--ungesühntes Verbrechen" (Katyn --oförsonat brott). Den översattes till flera språk, bland andra svenska.

KALLT KRIG: DAGS FÖR OMVÄRDERING
Nu beskriver inte längre amerikansk press Josef Stalin som den store europén, för nu har det kalla kriget börjat med Berlinblockad och Pragkupp och med Koreakriget i antågande. Nu är den gamle vapenbrodern Stalin den store skurken. Omkastningen påminner faktiskt en smula om olika västliga bedömningar av Saddam Hussein, från 1980-talets positiva inställning till 1990-talets fördömanden. Det är alltså läge för en västlig omvärdering av Katyn. Så när den amerikanske journalisten Julius Epstein i en stor artikel i västtyska tidningen Die Zeit tar upp fallet hänger amerikanska tidningar på. Amerikanska kongressmän förstår att de kan vinna valpoäng på att engagera sig i fallet Katyn.

I USA bildas inte bara en Katyn-kommitté utan också ett särskild kongressutskott, där sedvanliga förhör hålls med olika vittnen. Det mest spektakulära vittnet uppträder med ett örngott med tittgluggar över huvudet. Han uppges vara en polsk officer och säger sig ha bevittnat hur sovjetiska NKVD avrättade hans kollegor i Katynskogen. Hans vittnesmål är starkt emotionellt och innehåller uppgifter, som bevisligen är felaktiga bland annat olika tidsangivelser. Han tillhör alltså den stora skara som för att väcka uppseende och vara politiskt korrekt fantiserat om andra världskriget.

Men de flesta av vittnena är seriösa, inte minst när utskottet i början av 1950-talet har sessioner också i England och Tyskland. Inte oväntat kommer det fram till att massakern på 13-15000 polska officerare och intellektuella i Katyn och på två andra ställen skedde 1940, alltså när offren var i rysk fångenskap.

POLSK HANTERING AV KATYN
Årtalet 1940 är viktigt. När patriotiska polacker 1980, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna var gärningsmännen.

Men sen kommer Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skriver general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".

RYSKT ERKÄNNANDE EFTER 50 ÅR
Nu tillstår också ryska historiker att Berias NKVD utförde massakrerna. Ändå hävdades motsatsen så sent som 1984 i en bok, som året efter kom ut på svenska, av den ryske historieprofessorn Oleg Rzjesjevskij. Titeln är "Andra världskriget. Myter och verklighet". I ett kapitel med rubriken "Advokater för fascismens förbrytelser" kritiserar han "den reaktionära propagandan i väst" som bestrider att 11 000 (sic) polska officerare "djuriskt förintades av hitleristerna hösten 1941". Sen citerar han en pepprad artikel i Pravda av den 16 april 1943, där "Goebbels förtalspropagandister" sägs försöka dölja "de tysk-fascistiska mördarnas djuriska brott"

1996 är samme ryske professor på besök i Stockholm och då intervjuar jag honom för Radio Tuff. Jag frågar om Katyn. Då säger Rzjesjevskij att man nu hittat dokument i NKVDs arkiv om en order att avrätta ca 10 000 polska officerare och andra från lägren Ostaschkow och Starobielsk, för vilka också Katyn har blivit ett samlingsnamn, trots att de sköts på två andra platser. Beträffande de drygt 4000 fångarna från lägret Kozielsk har man bara hittat dokument om att de skulle föras till trakten av Katyn.

MOTIV?
Återstår att försöka förklara, varför de här massmorden skedde under en period då Sovjetunionen inte ens befann sig i krig. Men om detta kan det bara bli spekulationer. En sådan är, att man behövde tömma några läger för att inför den stundande ockupationen av Baltikum få plats för nya fångar. En annan, att polackerna tillhörde eliten, alltså den samhällsklass som i sovjetjargongen kallades för folkets fiender. Många av de polska officerarna hade bara två decennier före sin kvalfulla död, tillhört den polska armé, som efter första världskriget angrep den unga Sovjetstaten.

Dessutom hade Sovjets hemliga polis, NKVD, stor vana vid att döda folk med nackskott. Bara 3-4 år före Katyn hade man under de stora utrensningarna skjutit 600 000 ryssar.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
(På Succékanalen 91,4 Tyresöradion 4--25 augusti 2002)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor och litteratur: Vladimir Abarinov: The Murderers of Katyn (New York 1993)
Kjell Albin Abrahamsson: Diamant i aska (Sthlm 1996)
Paul Allen: The Untold Story of Stalin's Polish Massacre (New York 1991)
Dagens Nyheter 13 feb. 1948
Franz Kadell: Die Katun-Lüge. Geschichte einer Manipulation (München 1991)
Josef Mackiewicz: Katyn --ungesühntes Verbrechen (Zürich 1949)
Pravda 16 april 1943
Oleg Rzjesjevski: Andra världskriget. Myter och verklighet (Moskva 1985)

NAZISTEN SOM FABULERADE--OCH BLEV TRODD

2006-03-02T14:55:00.000+01:00

I början av andra världskriget kom det i Paris ut en bok som väckte den största uppmärksamhet. Den översattes i jätteupplagor till många språk och på svenska fick den titeln ”Samtal med Hitler”. Författaren Hermann Rauschning var landsflyktig efter att i början av 30-talet ha varit en av de ledande nazisterna i Danzig. Han uppgav i sin bok att han 1934 hade genomskådat Hitlers och nazismens brottsliga karaktär och därför valt att gå i landsflykt.

Han framstod i sin bok som en av Hitlers verkliga förtrogna Han påstod att han massor av gånger hade suttit tillsammans med Hitler och hört honom lägga ut texten. Så boken blev en sensation och ett fynd för den allierade krigspropagandan, medan kriget och dess lidelser förhindrade en källkritisk prövning.

Rauschning vittnade om hur han hört Goebbels skryta med att ingenting skulle vara lättare än att i Nordamerika framkalla en blodig revolution och hur Hitler hade fantiserat om vad som skulle hända när Mexico var tyskt. Rauschnings kapitelrubrik i detta ämne var ”Mexico – nytt tyskt land”.

Den avhoppade nazisten uppgav också att han hört Göring, Himmler, Frick och andra nazipotentater diskutera riksdagshusbranden i Berlin 1933. Göring skulle då ha berättat att det var hans killar som genom en underjordisk gång tagit sig in i riksdagshuset och tänt på och dessutom beklagat att inte ”hela kåken” hade brunnit upp.

Det allra mest spektakulära i Rauschnings bok är hans berättelser om Hitler som en darrande fegis och en rasande galning. Hitler skulle på nätterna ha fått så våldsamma ångestanfall, att hans säng vibrerade, medan han förtvivlat ropade på sina livvakter. Rauschning uppger också:

"Jag har hört Hitler rasa och skälla. Han bar sig åt som en ouppfostrad pojke. Han gormade med gälla och högljudda läten, stampade med foten i golvet, slog med knytnävarna på bord och väggar. Med fradga runt munnen och i hejdlöst vredesmod flåsade och stammade han något som: 'Jag vill inte! Försvinn allihopa! Förrädare!' Det var oroväckande att se honom. Håret tillrufsat över ansiktet, stirriga ögon. Ansiktet förvridet och illrött..."

Ja, Rauschning vet också att berätta hur Hitler svettdrypande, vacklande och flåsande tyckte sig se djävulen och därvid vrålat: ”Där, där i hörnet, vem står där!”

Den här boken ”Samtal med Hitler” skulle användas som primärkälla av många respekterade historiker, såsom Joachim Fest, Theodor Schieder och Golo Mann. Och Alan Bullocks till flera språk översatta ”Hitler, a Study in Tyranny” hade Rauschning som sin källa på elva ställen. Den boken lät jag mina vuxengymnasister studera. En annan för undervisning om nazismens militarism och rasism ännu mer användbar bok var ”Nazismen i dokument”, sammanställd av Stig Jonasson.

Just Stig Jonasson skulle punktera mångas tilltro till Rauschning genom en artikel i Dagens Nyheter (1993-05-22) med den betecknande rubriken ”Rauschning ljuger stjäl och fantiserar”. Ja, Jonasson menar att Rauschning ”ljuger som en häst travar” och att hans bok består av ”finurliga hopkok och fria fantasier”.

För det första stämmer inte Rauschnings uppgifter om sin antinazistiska omvändelse. Han intygade i det längsta sin lojalitet med den nazistiska ledningen i Berlin och framhöll ivrigt sin villighet att fortsätta som senatspresident i Danzig. Det var när han blev utmanövrerad av en lokal nazistrival och inte fick stöd av Berlin som han hoppade av. Politiskt var han nu den försmådde med behov av att ge igen.

Han uppgav i sin bok att han över hundra gånger hade samtalat med Hitler. Sanningen är att det var fyra gånger och då aldrig mellan fyra ögon. I sin skildring av riksdagshusbranden plagierar han den brittiske journalisten Sefton Delmer. Numera anser historikerna, att både nazister och kommunister hade fel när de ömsesidigt anklagade varandra för branden. Ensam gärningsman var den unge holländaren Marinus van der Lubbe.

Flera källkritiska historiker har funnit det märkligt att en så pass obetydlig partikoryfé som Rauschning ständigt tycks ha varit mitt ibland de ledande i Berlin. Så har hans uppgifter om Hitlers fantasifulla världserövrarplaner punkterats av historikern Klaus Volland. Andra har påpekat att inslag i boken kan ha tillkommit genom journalisten Emery Reeves (alias Imre Rosenbaum), som hjälpte Rauschning att få boken publicerad.

På flera ställen har Rauschning plagierat andra författare. De dramatiska scenerna när Hitler påstås ha uppfört sig som rasande galning och trott sig se djävulen är till exempel delvis hämtade från en novell av den franske författaren Guy de Maupassant (1850-1893).

Den som främst har äran att ha avslöjat att ”Samtal med Hitler” innehåller mängder av förfalskningar är inte någon framstående historieprofessor, utan den schweiziske historieläraren Wolfgang Hänel, som efter flera års undersökningar i mitten 1980-talet kunde avfärda Rauschnings bestseller som värdelös som historisk källa –utom möjligen vid studiet av krigspropaganda.

Och som professor Jarl Torbacke påpekat: "Propagandalögner är ett svårutrotat ogräs. En gång i blomning sprider de sig för himlens alla vindar". Nästan ett halvsekel kunde Rauschning därför gälla som sanningsvittne.

VI HISTORIEFÖRFALSKARE BEHANDLAS OLIKA

2006-02-26T12:57:00.000+01:00

Som religiöst obegåvad undrar jag oroligt vad jag för 17 år sen kan ha sagt om Muhammed. Kanske hasplade jag från katedern ur mig något obetänksamt, avslöjade alltför tydligt mitt tvivel på att profeten träffade den där ängeln Gabriel i den där grottan, en uppenbarelse som sedan blev Koranen. Ja, Muhammed var analfabet, så det var inte han utan hans skärpta dotter Fatima som skrev ut den heliga boken.

Tänk om jag alltför raljerande berättade, varför profeten tillät månggifte. Påstod jag möjligen att orsaken delvis var ekonomisk? Det var ju så att han gifte sig med en rik änka, så att han utan ekonomiska bekymmer helt kunde ägna sig åt religiösa funderingar. Men hon var ack så gammal, så kanske lät jag påskina, att han därför behövde något fräschare i sänghalmen.

Om några av mina gamla elever i den mångkulturella skola jag undervisade i nu har rapporterat mina hädiska försyndelser till muslimskt fundamentalistiska länder, ligger jag kanske illa till. Tar jag mig orådet före att åka till Saudi-Arabien kanske jag buras in – för vad jag sagt för 17 år sen. Men jag får innerligt hoppas att muslimska länder trots allt är mindre oliberala än några länder i Europa, till exempel Österrike.

Där har man nu dömt den brittiske historikern David Irving till tre års fängelse för något han sade för 17 år sen. Då var han historieförfalskare, menade domstolen.

Själv är jag lycklig över att jag som historielärare –och historieförfalskare- tillhört de rättrogna (läs gärna: godtrogna) och politiskt korrekta. Här kommer några historieförfalskningar jag i god tro lärt ut som sanningar till massor av intet ont anande tonåringar:

Eftersom jag inte ville tro på Goebbels, hävdade jag att det var tyskarna som brutalt avrättade uppåt 15 000 polska officerare och poliser i Katynskogen och på två andra ställen. Vid Nürnbergdomstolen intygade ju många sovjetiska ”experter” och ”ögonvittnen” detta. Men det var sovjetiska NKVD som utförde morden, vilket också ryska historiker nu kommit fram till.

Det var alltför tydligt hur nazisterna utnyttjade riksdagshusbranden 1933 i Berlin för att likvidera den tyska demokratin, så därför lärde jag ut att de hade anlagt den själva. Där hade jag stöd av den litteratur jag läste vid universitetet. Men sen kom den källkritiske tyske socialdemokraten Fritz Tobias ut med en bok, där han bevisade att den unge holländske anarko-kommunisten Marinus van der Lubbe hade varit ensam mordbrännare.

Jag berättade för mina elever att tyskarna industriellt i gaskamrar massmördat massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra förfärliga läger i det egentliga Tyskland. I Princetonprofessorn R.R. Palmers ”Nya tidens historia”, ansedd som ”bibel” för historiestudenter på min tid (liksom för min son en studentgeneration senare) hävdades ju detta. Men sedan dess har det visat sig vara en historieförfalskning. När vår mest uppburne historiker, Peter Englund, dristar sig att påpeka detta känner han sig för säkerhets skull tvingad att falskeligen påstå, att ”ingen historiker av facket” någonsin gått i god för dessa gaskamrar.

Det fanns (och finns) massor av läromedel som skildrade tyskarnas alla brott, faktiskt mer än om alla andra förintelser sammantaget .Auschwitz var självfallet skildrat i alla möjliga läromedel och av oss lärare. Vi visade bilder på de 22 minnesplattorna i Auschwitz, där det stod att tyskarna hade mördat 4 miljoner människor bara i detta läger. Efter kommunismens fall ändrades denna siffra till en dryg miljon. Och Jean-Claude Pressac, som prisats för sina böcker om massmördandets tekniska möjligheter, menar att det var cirka en halv miljon som avrättades där. Men i den politiskt korrekta matematiken blir 6 miljoner minus 2½ miljon eller minus 3½ fortfarande 6 miljoner.

Som historielärare ville jag gärna framhålla olika källors trovärdighet. I Auschwitz fanns en kvarleva, vilket anses vara en källa av särskild tyngd. Det var den ”gaskammare”, som besöktes av miljoner människor, bland annat prominenta svenskar. Alla var lika tagna att vara i detta dödens rum. Men så visade sig att det var en efterhandskonstruktion av polska stalinister efter andra världskriget. Detta avslöjades 1995 av historiker i ansedda tidningar som franska L’Express och tyska Der Spiegel. Också de judisktättade historikerna Robert Jan van Pelt och Debòrah Dwork var inne på samma linje 1996 i sin bok ”Auschwitz 1270 to the Present”

Liksom journalister vill vi lärare gärna väcka intresse genom att ta upp det mest smaskiga i historien. Alltså lärde jag ut att dessa hemska tyskar gjorde tvål av sina mördade offer. Det har hävdats i massor av böcker, artiklar och i skolornas läromedel. Själv var jag huvudlärare för historieinstitutionen vid skolan och införskaffade i god tro flera läromedel om detta, bland annat ett ljudbildband med Ferenc Göndör, en av många överlevande från Auschwitz. Där berättade han om dessa gräsliga ”judetvålar”. Ingen historiker sätter numera tilltro till denna propagandalögn. Men Stèphane Bruchfeld påstår, att dessa otäcka tvålars existens aldrig har intygats av någon ”seriös historiker”. Det förefaller som ett försök att med en ny osanning täcka reträtten.

Gissningsvis har alla historielärare i Sverige och västvärlden begått samma misstag som jag. Det känns tryggt och ingen minsta förebråelse har någonsin riktats mot oss. Lagparagrafen ”hets mot folkgrupp” är selektiv och har aldrig tillämpats på grova lögner om tyskar eller på häftigt negativa generaliseringar om denna folkgrupp.

Ironiskt nog är det först när man erkänner sina misstag man kan råka illa ut. (Se krönikorna ”Expressens lögnaktiga taskspark 1 och 2” i Radio Tuff 25-12-05 och 01-01-06). För vad jag nu här har sagt blir jag väl brännmärkt för att ha ”förnekat förintelsen”, detta luddiga och vittomfumlande begrepp. Nej, jag förnekar inte någon förintelse. Tvärtom brukar jag påminna också om de förintelser som den breda mittfårans tempeltjänare gör allt för att tysta ner.

Ännu har vi i Sverige inte samma frihetsinskränkande lagar som i Österrike och flera andra europeiska länder. Hos oss haglar inte åtalen som de gör mot dissidenter också i Frankrike. Vi blir inte misshandlade av huliganer som den franske professorn Robert Faurisson blivit några gånger. Man kan undra av vilka skäl bilden på hans blodigt sönderslagna ansikte undanhållits mediekonsumenterna.

Den treåriga fängelsedomen mot Irving inspirerar andra mörkmän att kräva inskränkningar av det fria ordet. I Kanada krävs nu att man tar itu med Diana Johnstone. Hon skrev den läsvärda boken ”Dårarnas korståg”, där hon försökte nyansera den ensidiga bilden av krigen på Balkan. Hon blir nu åter anklagad för att ”förneka folkmord”. Det är kriminellt i Kanada och det är Srebrenica man syftar på. Men Johnstone har inte förnekat att många muslimska män dödades i Srebrenica, fast hon ger en mindre ensidig bild än den gängse.

Den radikale amerikansk-svensken Al Burke sammanfattar debattklimatet: ”Vi tycks glida in i en ny mörkrets tidsålder med barbarer överallt som bankar på förnuftets portar” [We appear to be sliding into a new Dark Age, with barbarians everywhere hammering on the gates of reason.]

Och den mest konsekvent liberala av alla människor jag känner, Göran Flodman, tillägger: ”Om du vill kan du gärna lägga till mitt namn och nämna att jag instämmer helt. Så får vi bägge två tillbringa först tre år i Meckas fängelsehålor och sen tre år i Wiens.”
----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1069) 2006-02-26

SEGRARNAS BOMBER OCH KRIGSFÅNGAR

2005-11-13T14:36:00.000+01:00

I tisdags (8/11 -05) fanns i den ansedda brittiska tidningen The Independent en artikel av Peter Popham. Den handlade om USA:s kemiska krigföring i Irak. För ett år sen använde amerikanerna bland annat vit fosfor, när de bombade sönder staden Fallujah. Det är lite ironiskt efter alla anklagelser mot Saddam Hussein för att ha använt gas mot människorna i Halabja under Irak-Irankriget. Men kanske vill man följa traditionerna från 1920-talet, då britterna fällde gasbomber mot irakiska byar. Det var då ”världens störste statsman” under 1900-talet, Winston Churchill, tyckte att man borde använda giftgas mot vad han kallade ociviliserade stammar: ”I am strongly in favour of using poisonous gas against uncivilised tribes”.

Vit fosfor fräter upp huden, som ibland blir läderliknande. Amerikanerna försvarar sig på två sätt: Dels är vit fosfor inte olagligt påstår de, dels har det använts mycket lite och då för att lysa upp fiendeställningar. Men nu har italienska TV-kanalen RAI i veckan visat bilder på människor med förfärliga skador (www.rainews24.it ). Biologen Mohamad Tareq säger i filmen: "Ett regn av eld föll över staden, människor som träffades av denna mångfärgade substans började brinna. Vi fann människor döda med konstiga sår. Kropparna brann men inte kläderna.” ”Krig är ingen tebjudning”, sa en kinesisk statsman, numera ganska stendöd. Men han visste en del om krigisk verklighet och hette Mao. I dokusåpornas och hjältefilmernas väst tror vi att angloamerikaner alltid krigar på ett renhårigt sätt, för det har vi ju lärt oss av tusentals amerikanska och brittiska filmer och TV-serier. Många chockades därför när reportagen från Guantanamo och Abu Ghraib visade otäcka grymheter mot värnlösa fångar. Och nyligen lärde vi oss att fångar rentav tycks ha placerats i Asien och Östeuropa för att berövas de rättigheter de trots allt har i väst.

Aldous Huxley skrev: “Propagandans största triumf är att vidmakthålla tystnaden om sanningen”. Det är till exempel synd att så få bland våra unga vet något om Vietnamkriget – mer än att Rambo var amerikansk hjälte där.

Ännu mer kompakt är tystnaden om segrarnas förbrytelser under och efter andra världskriget. Det hänsynslösa bombkriget, som dödade miljoner tyska och japanska civila är lika lite uppmärksammat som behandlingen av fångar. Det påstås att över 1,5 miljoner tyska krigsfångar dog i lägren. Liksom andra siffror på offer i kriget är det sannolikt i överkant. De flesta av dem skall ha dött i sovjetisk fångenskap.

Sant är att de sista av de överlevande tyska krigsfångarna i Sovjet frisläpptes först i mitten av 1950-talet men dödstalen i Sovjet motsägs av den kanadensiske journalisten och historikern James Baques’ bok Other Losses (på tyska: Der geplante Tod). Han menar att dödligheten i amerikanska och franska fångläger var mycket högre än vad som uppgivits. Som vanligt blir sifferuppgifterna svårkollade, men i varje fall var förhållandena i lägren efter Rhen helt förfärliga och de franska lägren ännu värre. Tyska krigsfångar dog som flugor efter kriget.

Det finns många skildringar av grymheter mot förlorarna. Åtminstone i ett fall finns det också en amerikansk undersökning som bekräftar detta. Den utfördes av en kommission som leddes av två framstående domare, Edward van Roden från Pennsylvania och Gordon Simpson från Texas. De avslöjade omfattande tortyr och övergrepp mot tyska fångar som anklagades för krigsförbrytelser. De isolerades i veckor, utsattes för misshandel i form av utslagna tänder, krossade käkar och på ett hundratal sparkades testiklarna sönder. Till den psykiska terrorn hörde skenavrättningar och löften om bättre behandling och strafflindring om man lögnaktigt vittnade mot kamrater.

”Segrarna skriver historien” är en ofta upprepad klyscha. Det är synd att de därvid döljer sina egna förbrytelser, för tystnaden om dessa utgör ingen spärr mot nya övergrepp.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1054) 2005-11-13

SEGRARNAS NEDTYSTANDEN FRÄMJAR KRIG

2005-05-22T16:02:00.000+02:00

SEGRARNAS NEDTYSTANDEN FRÄMJAR KRIG

Per Anders Fogelström var 1963-1977 ordförande i Svenska Freds. Han skrev mycket läs- och tänkvärt, bland annat på tal om sin vapenvägran:

”Varför vägrade jag? Främst väl därför att jag inte kan tro på våldets positiva möjligheter. Och därför att jag fruktar dess negativa, minns hur fransmännen, som torterades av Hitler, i sin tur torterade algerier, hur amerikanerna i Vietnam, hur ryssarna i Prag...”

Citatet blev aktuellt för ett par veckor sen, när självgoda segrare med militär pompa och ståt firade 60-årsminnet av andra världskriget. Just den 8 maj 1945 skedde massakrer i Algeriet. De fransmän som året innan återfått sin frihet besvarade sina underlydandes krav på frihet med brutal repression, bland annat med att bomba många tusen civila algerier till döds i staden Setif. Och den 3 maj 1945 utförde det bragdomsusade Royal Air Force en av sina många onödiga terrorbombningar, den här gången mot de civila tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten. Det var en av de många fartygskatastroferna i Östersjön 1945, tragedier som till och med får den förfärliga Estoniakatastrofen att förblekna. Vid Neustadt blev 7000 evakuerade koncentrationslägerfångar dödade av de brittiska ”flyghjältarna”. Den dagen hade de arma fångarna bara fem dagar till frihet och ett drägligt liv.

I förra veckans Radio Tuff berättade Tyresöbon Anneliese Stawström om hur hon som 16-åring i Ostpreussen upplevde krigsslutet. Sedan flera månader hade hon då liksom massor av civila tyskar varit tvångsarbetare åt Röda armén. Svältande sysslade de med att begrava döda soldater, dra plogar för hand och försöka hitta något att äta, t ex grodor och löv. Hon hade sett sin far försvinna för alltid i en fångtransport och fått begrava sin moster, som dött av umbärandena. Anneliese berättade hur avtrubbad hon blev över att se sina medsystrar dö kring henne. Trots att hon var så ung kändes det som det inte spelade någon roll, om det var hon själv som nästa dag kanske kördes iväg på likkärran. Hon klarade livhanken genom att efter tre års helvete, flintskallig och med hungersvullna ben, fly till Litauen, där snälla människor förbarmade sig över henne.

Tillsammans med Radio Tuffs Hampus Eckerman var jag en intensiv vecka i Tyskland och Tjeckien 1995, femtio år efter krigsslutet alltså. Vi besökte minnesplatserna för fem nazistiska koncentrationsläger, alla lika ökända. Från katedern hade jag lärt ut till många årgångar tonåringar, att fångar gasades ihjäl i Dachau och Buchenwald, för så hade det stått i den kurslitteratur, som jag en gång hade läst vid universitetet. Därför var det lite omtumlande att nu få veta att detta var historieförfalskningar. En överraskning var också att flera av dessa läger fortsatte att användas åratal efter kriget och trots fredstiden med ungefär lika förfärliga förhållanden. Uppåt 100 000 tyska fångar dog där 1945-1950.

Jag minns till exempel, när vi utanför Sachsenhausen gick på en liten skogsstig och kom fram till en glänta med en massgrav. Där i skogen hade efter DDR:s fall anhöriga till tyska offer satt upp små träkors. På alltför många av dem var de dödas födelseår 1928-1930. Det var alltså tonåringar i samma ålder som Anne Frank. Och de hade dött av samma orsaker som hon: svält och sjukdomar i ett koncentrationsläger.

Hampus och jag besökte inte bara Dresden utan också mindre kända ställen, där segrarna begått krigsförbrytelser. Eberstetten är en ort fyra mil norr om München. Den erövrades utan motstånd av amerikanerna den 28 april 1945. Sjutton unga tyska soldater gav sig till fånga. De mördades sedan brutalt av amerikanerna. Vi såg minnesstenen över detta illdåd:
"I förvirringen under de sista krigsdagarna omkom här på ett tragiskt sätt 17 soldater"

Detta är ett utomordentligt diplomatiskt sätt att beskriva en krigsförbrytelse. Det belyser tyskarnas rädsla, ja närmast religiösa tabu, för att tala officiellt om andra krigsförbrytelser än sina egna.

Vi besökte också Lippach, åtta mil öster om Stuttgart. Denna by hade den 21 april 1945, drygt två veckor före krigsslutet, intagits av amerikanskt pansar. Den hade försvarats av tyska soldater, de flesta i åldern 16-18. ”Därvid stupade 36 tyskar”, heter det officiellt. Det är en förskönande omskrivning, för i verkligheten tillfångatogs de, misshandlades och mördades. Tjugo av byns kvinnor, flera av dem gravida, våldtogs. I augusti 1986 besökte den amerikanske generalen Haddock "massakergraven" i Lippach. Han beklagade händelsen och påpekade helt riktigt, att sådana här excesser tyvärr händer i krig.

Två miljoner tyska flickor, kvinnor och gummor beräknas ha våldtagits i öster. Det har skildrats på sistone av den brittiske historikern Antony Beevor i boken ”Berlin, Slutstriden 1945” och i den nyligen utkomna boken ”En kvinna i Berlin”. En av de överlevande offren är granne med mig här på Björkbacken i Tyresö.

Det var inte mycket bättre i väster. I Stuttgart påstods 6000 tyskor ha blivit våldtagna. Amerikanerna gjorde en undersökning. De fann att det var riktigt men skyllde på fransmännen. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av franska soldater.

Cambrigehistorikern Richard Drayton påminde nyligen i The Guardian (2005-05-10) att “också vi är en armé av väldtäktsmän”, ett citat från Time Magazine i september 1945. Han skriver att i Storbritannien och USA håller man entusiastiskt fast vid en viss beskrivning av andra världskriget, medan ”mindre smickrande minnen undertrycks”.

Drayton exemplifierar med att nämna ett bokmanus, som den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade klart för utgivning 2001. Men efter den 11 september vägrade förläggaren att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de minst 10 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade rentav fransmän över att de amerikanska befriarna kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort.

Det är synd att sådana fakta undanhålls allmänheten i länder, där medborgarna ständigt har indoktrinerats med självgoda skildringar av de egna hjältarnas förträfflighet. Hade man känt till dessa lik i garderoben, hade kanske en del av de sexuella trakasserierna i dagens angloamerikanska fångläger kunnat undvikas.

Fångarnas eländiga situation i amerikanska läger som Abu Ghraib, Guantanamo och i Afghanistan har skildrats med överraskande öppenhet. Redan i januari 2002 hade vi i Radio Tuff en krönika som jämförde fångar i amerikanska läger 2002 med de miljontals tyska fångarna1945. (Se nedan) Genèvekonventionen kringgås genom att krigsfångarna i dag kallas ”illegala kombattanter”. 1945 kallades de i samma syfte Disarmed Enemy Forces (avväpnade fientliga styrkor), alltså inte Prisoners of War, krigsfångar. Därför dog i ”Eisenhowers dödsläger” längs Rhen massor av tyska fångar. Ännu värre var det i Jugoslavien och i Frankrike. Ernst Brunner kallar i sin bok ”Vallmobadet” (Bonniers 1999) de franska lägren för ”den långsamma dödens läger”.

Varför tar jag upp det här? Jo, därför att det är så nedtystat i den alltför ensidiga historieskrivningen. Och framförallt därför att segrarnas nedtystanden främjat de ständiga krigen och de förbrytelser de själva begått de senaste 60 åren
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 1029) 2005-05-22

Brittisk kritik:Hollywoods "groteska historieförfalsknin"

2004-08-08T18:44:00.000+02:00

I Storbritannien finns en slags statlig myndighet med namnet "English Heritage" [det engelska arvet]. Dess generaldirektör Simon Thirley har nu gått till hårt angrepp mot vad han kallar "den amerikanska filmindustrins bedrägliga och förföriska behandling av historiska fakta". Han talar om en "grotesk historieförfalskning" och får medhåll av historikern Antony Beevor, som beklagar "amerikaniseringen av britternas historia" och säger på tal om filmen "Rädda menige Ryan":

-- Det går inte att göra alla hjältar i hela världen till amerikaner.

DEN ANGLOAMERIKANSKA MEDIADOMINANSEN
Nästan alla filmer också på svenska TV-kanaler är amerikanska eller engelska. Det har bland annat varit en aldrig sinande flod av filmer, böcker, artiklar, radioprogram om hur hjältemodigt och rättfärdigt britter och amerikaner kämpat i 1900-talets krig – och de har deltagit i ovanligt många. Motståndarna har i regel demoniserats. Bara ett exempel: Under de fjorton åren 1989-2002 gjorde Hollywood inte mindre än 170 filmer om Holocaust – om man får tro filmkritikern David Sterritt i den ansedda tidningen Christian Science Monitor (2002-11-22)

De egna krigsförbrytelserna är inte lika angelägna att skildra. Det är inte lönsamt för Hollywood att berätta om amerikanernas framfart i till exempel Vietnam, Laos och Kambodja. Miljonerna vietnameser som dödades verkar försumbara jämfört med de 58 000 amerikanska killar som stupade, trots allt vackert tal om alla människors lika värde.

HISTORIELÖS SJÄLVGODHET
Det innebär att de flesta amerikaner inte känner till terrorbombningarna mot civila mål i Indokina. Inte heller vet de värst mycket om den ymniga användningen av växtgifter, till exempel Agent Orange, som drabbade skogar och människor mycket värre än Saddam Husseins ökända angrepp med gas på kurder i Halabja ett decennium efter massmorden i Indokina.

Det är då inte så konstigt, att presidentkandidaten John Kerry anlände till det demokratiska partikonventet i sällskap med veteraner från Vietnamkriget. Det går hem i ett Amerika som är mycket mera flaggviftande och patriotiskt än historiemedvetet. I sitt tal spann Kerry vidare på samma tema. Han talade om behovet av ett "starkare USA" –som om världens enda supermakt inte är stark nog. Och han smickrade den amerikanska självgodheten genom att påstå att USA bara går ut i krig "när det måste". Väldigt ofta de senaste decennierna har amerikanerna då känt sig tvungna att sätta in trupper lite varstans i världen.

Brittiska historiker menar nu, att den dominerande amerikanska filmproduktionen "underminerar britternas identitet" och förvirrar deras ungdomar. Reaktionen tycks delvis bero på kränkt nationalism, att amerikanska filmer inte tillräckligt skildrar brittiskt hjältemod. Ändå vet Antony Beevor en hel del om segrarnas krigsförbrytelser under och efter andra världskriget. I sin bok "Berlin. Slutstriden 1945" (Historiska media 2003) skildrar han också otaliga tyska kvinnors och flickors hemska öden.

LIKEN I ENGLANDS GARDEROB
Hur är det då med Englands egna lik i garderoberna? Att Storbritannien bara för ett par generationer sedan härskade över en fjärdedel av världen har nästan fallit i glömska. Britterna skapade inte detta väldiga imperium med hjälp av kristendom och mänskliga rättigheter utan med militärt våld. Hur mycket vet dagens engelsmän om kolonialismens rasism och förbrytelser? Hur många känner exempelvis till att England var pionjär för 1900-talets otäcka koncentrationsläger? Det var när 22 000 barn dog i engelska läger under boerkriget i Sydafrika kring sekelskiftet 1900. Britterna var 60 år före Saddam Hussein att använda gas i Irak. Och hur många känner till att 1943 svalt 3 miljoner bengaler ihjäl under de brittiska herrarnas krig i Asien? De omfattande brittiska terrorbombningarna av civila under andra världskriget är också nedtystade.

Britterna var mindre brutala mot sina fångar efter andra världskriget än ryssar, amerikaner och fransmän. Men 2001 kom Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Meehan, som är historiker och tidigare producent på BBC skildrar den brittiska ockupationen av nordvästra Tyskland.

Tortyr, misshandel, avrättningar, grymma förhörsmetoder och våldtäkter förekom flitigt i de många brittiska lägren för tyska fångar, uppger Meehan. Och hon ger många otäcka exempel .För att mjukas upp inför förhören hölls fångarna ofta i mörka källare. Tredje graden användes, till exempel strålkastare eller hög värme i cellerna. En modig brittisk biskop vågade påpeka att "de blir grymt slagna, sparkade och så misshandlade att märkena syns flera veckor efteråt".

Men det är sant: Britterna sparkade inte sönder testiklarna på sina fångar som amerikanska förhörsledare gjorde. Och de våldtog långt färre kvinnor än ryssar och fransmän.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 988) 2004-08-08

RASISMEN BIDROG TILL HIROSHIMA

2004-08-01T18:48:00.000+02:00

(Från Radio Tuff)
Det vi hörde var TT-meddelandet den 6 augusti 1945. President Truman berättade triumferande om atombomben över Hiroshima. Vi hörde också hur han blåljög om att det var "en armébas på Hiroshima" som angripits. I verkligheten var det uppåt hundra tusen civila som förintades.

På fredag är det Hiroshima-dag igen. Samling på Stortorget kl 18

När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asitiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.

Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.

Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.

1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.

Sagt om kärnvapen:
EVA MOBERG
I ett sommarpratarprogram för några år sen sa Eva Moberg:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"

JOHN HERSHEY
Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:

"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

FOLKE HAGMAN
Författaren till boken "Media som krigshetsare", Folke Hagman, skrev för några år sen i tidningen Arbetet:

”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”

GENERAL GEORGE LEE BUTLER
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 987) 2004-08-01

ATT GE RÖST ÅT DE ALDRIG HÖRDA

2004-07-25T18:52:00.000+02:00

Romarna var för ett par tusen år sedan väldigt vana vid att krigiskt segra och förtrycka. De hade dock någon slags självinsikt, för de myntade uttrycket "vae victis" – ve de besegrade. Vår tids segrande militarister har däremot varit framgångsrika i att tysta ned och dölja sina egna krigsförbrytelser. Genom att dominera medierna har de kunnat koncentrera skräckskildringarna på förlorarnas illdåd, verkliga eller ibland påhittade. Akademiker har –ibland mot bättre vetande—surfat på innetrenden och därmed befrämjat sina karriärer.

DEN IHJÄLGASADE ÄLSKLINGSBRODERN
I tisdags lyssnade jag på radions sommarpratare, regissören Jonas Åkerlund. Gång på gång framhöll han, hur "kreativ" han var. Han gillade reklam och i förhandsreklamen kallades han "världsstjärnornas älskling". Nästan i varje mening använde han engelska uttryck, kanske för att visa hur världsvan han var. Han hade minsann jobbat i Hollywood, fick vi veta. Varenda låt han spelade var förstås amerikansk.

Efter denna trendputtes egotripp sände P1 programmet "Samtal pågår". Där berättade den 79-årig danskan Dorrit Bok om sin älsklingsbror Palle. I decennier hade hon sagt till sina barn att tyskarna gasade ihjäl honom. Men när hon fick barnbarn berättade hon sanningen: Den älskade Palle hade samarbetat med tyskarna och hittades visserligen ihjälgasad men vid sin egen spis.

FÖRLORARNA SKAM- OCH SKULDBELÄGGS
Förlorarna demoniseras och deras medlöpare skam- och skuldbeläggs. Den korkade kollektivskulden används även för att diskriminera de helt oskyldiga. Häromveckan berättade vi i Radio Tuff om den grymma behandlingen i Norge av många av de 12 000 så kallade tyskbarnen. När Nato1999 --i strid mot folkrätten-- bombade Jugoslavien råkade också svenska barn med serbiska föräldrar illa ut. De mobbades i skolan och kom gråtande hem.

Den gången var medierna ännu mer än vanligt i händerna på den angloamerikanska opinionsbildningen. Varje dag visades bilder på kosovoalbanska flyktingars elände. Skulden lades inte på dem som inledde kriget och i över 70 dygn fällde sina bomber. Serberna utmålades som de "onda", som var skuld till människornas sedvanliga lidanden under kriget. Den ensidiga bilden har levt kvar.

I mars i år visade västerländsk TV en brinnande moské i Serbien. Det är sant, det var två moskéer som då sattes i brand av serbiska huliganer. Men samtidigt raserades 35 serb-ortodoxa kyrkor i Kosovo -- utöver de hundratals som under åren dessförinnan förstörts. Vi kände oss ganska ensamma i Radio Tuff när vi i våras med ett visst eftertryck rapporterade om detta.

VEM GER RÖST ÅT ETNISKT RENSADE SERBER?
Natoanfallet 1999, som utgav sig för att vilja hindra etnisk rensning, har resulterat i en etnisk rensning av serber. Hundratusentals har tvingats lämna Kosovo. Också under vårens övergrepp förstördes många serbers hem och ytterligare tusentals tvangs att fly till Serbien. Där finns sedan flera år också flera hundratusen flyktingar från Krajina och Bosnien.

Det märkliga är att inget av våra stora medier anser det angeläget att skildra dessa etniskt rensade flyktingar i Europas fattighus Serbien. I Radio Tuff har vi förmånen att ibland höra förra riksdagskvinnan Karin Wegeståls engagerade rapporter om forna Jugoslavien. I juni berättade Jan Hagberg om sina besök i Kosovo och Bosnien. Bland annat hade han träffat före detta serbiska krigsfångar och hört deras upprörande berättelser om misshandel och övergrepp. Ulf Smedberg och Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl har också berättat om sina besök i Serbiens flyktingläger.

Vem i de stora medierna vill ge en bred skildring av dessa flyktingars tidigare öden och nuvarande situation? De är verkligen människor, vilkas röster också borde få bli hörda.
----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 986) 2004-07-25
----------------------------------------------------------------------

Åke intervjuas om Radio Tuff

2004-06-06T19:05:00.000+02:00

Ett av de 15 program som kan höras på Succékanalen 91,4 från den 20 juni är en intervju som Monica Schelin gör med programledaren Åke Sandin. Den sista tredjedelen av intervjun återges i Radio Tuff (nr 979) den 6 juni 2004 och finns utskriven här nedan:

....................................................
Du har sagt, att om Radio Tuff skulle kunna kallas för Radio Trendig, då lägger du av. Vad menar du med det?

Poängen med en frivilligt fungerande fredsradio är ju inte att den ska jamsa med de stora medierna. Den ska i stället ta upp sådant som annars förtigs. Och den ska som Radio Tuff uppmärksamma allt det positiva som engagerade människor faktiskt åstadkommer. Skapa motbilder både till det okritiskt vedertagna och till allt gnällande

Hela världen chockades nyligen över bilderna på amerikansk tortyr av fångar i Irak. Du har inte brytt dig så mycket om det. Blev inte också du förvånad?

Jag var väldigt förvånad att det i amerikanska medier publicerades bilder av övergreppen. Det var ett fall framåt, även om en del bedömare anser att det berodde på rädsla för att arabiska medier skulle hinna före. Däremot är jag inte ett dugg förvånad över tortyren. Sånt tycks förekomma i alla krig på alla sidor. Krig är en ingen tebjudning, sa Mao och det var förra seklets verkliga understatement. Fransmännens tortyr av algerier är ganska väldokumenterad. Amerikanerna har vi av tusentals krigsfilmer från Hollywood lärt att betrakta som ljusets riddarvakt. Men då glömmer vi hur dom bar sig åt i Vietnam. Och jag minns när jag intervjuade Sven Öste, den svenska utrikesjournalistikens grand old man, som bodde ute på Brevikshalvön. Han berättade om de så kallade "dubbla veteranerna", alltså amerikanska soldater, som efter fullbordad våldtäkt också mördade sina skändade vietnamesiskor. Och jag har intervjuat folk som kan berätta om "Eisenhowers dödsläger", de friluftsläger i gyttjan efter Rhenstranden där miljoner tyska krigsfångar dvaldes efter andra världskriget och där dom dog som flugor. Över en miljon tyska krigsfångar dog eller dödades i segrarnas läger åren efter kriget. Det är märkligt nedtystat.

Du anses kunna mycket om historia. Har du lärt dig nåt nytt om historia under dina tusentals intervjuer med folk här i trakten?

Jag har lärt mig massor om Tyresös historia, även om jag inte kommer ihåg allt utan blandar ihop olika torp som fanns här förr i världen. Väldigt mycket har jag också lärt mig av de flera hundra intervjuer jag gjort med folk, födda i minst 60 olika länder. Inte minst har jag förvånats över vad tyskfödda Tyresöbor har berättat om våldtäkter och andra övergrepp och krigsförbrytelser som begicks också mot dem och deras landsmän liksom om masslakten på civila under terrorbombningarna. Det räcker att nämna min granne Eve Onegårds helt förfärliga upplevelser som femtonårig flicka. Ännu mer förbryllad är jag över att så många anser att detta inte är riktigt korrekt att berätta om. Bara för att Dagens Nyheter och Expressen brukar förtiga det ska vi andra också hålla käft?.

Mer än de flesta brukar du ta upp förlorarnas lidanden. Varför det?

Det beror ju på att jag är stenhård motståndare till krig, alltsedan det i Sverige fanns planer på att skaffa blågula kärnvapen och jag då satt i fängelse som vapenvägrande sergeant. Alla säger, att det är segrarna som skriver historia, men sen vill dom inte gå vidare. Vi har indoktrinerats av det väldiga angloamerikanska medieutbudet med att amerikaner och engelsmän alltid osjälviskt går i krig för det goda, att de hjältemodigt och renhårigt dödar i sin kamp mot gulingar och fulingar, alltså japaner, tyskar, araber, serber med flera, att de alltid segrar i sitt rättfärdiga massdödande mot "ondskan", detta religiösa uttryck som används inte bara av muslimska fundamentalister utan förfärligt nog alltmer i västerländsk politisk jargong. Det är egentligen bara tyskarna som ordentligt har bearbetat sina egna krigsförbrytelser och därför har dom också i nästan 60 år varit fredliga, låt vara att de deltog på ett hörn i Natoanfallet på Jugoslavien 1999. Segermakterna däremot har härjat världen över i ständiga krig. Hade deras befolkningar inte blivit så hjärntvättade med den egna självgodheten utan fått lära sig lite om de egna krigsförbrytelserna hade många krig opinionsmässigt blivit omöjliga att föra och många miljoner människor hade sluppit att dödas.

Varför är du så pass ensam om att påminna om det här?

Dom flesta gillar att vistas i segrarnas tross. Det är ju där köttgrytorna finns. Här har jag
paradoxalt nog en förmån i att inte vara avlönad, därför jag behöver inte ta ekonomiska hänsyn. Journalister, som alltför ofta jobbar i flock, måste ta hänsyn till sina chefers --och kanske också ägarnas-- önskemål och till och med historiker är beroende av forskningsanslag.

"Skriver bäst och roligast om krig och fred i svensk press", skrev Eva Moberg om dig i Dagens Nyheter. Men det var länge sen nu och det var ännu längre sen du kom ut med böcker som "Förbannad pacifist" med flera. Varför har du slutat med att skriva?

Nej, det har jag inte, för det har blivit hundratals krönikor för Radio Tuff de senaste åren och ännu flera för mina pärmar. Att jag slutade efter tretton år att gratis skriva krönikor i fredstidningen Pax berodde på att centralt placerade människor blev förtörnade och beordrade mig att inte skriva så politiskt inkorrekt. De kunde visserligen inte påvisa ett enda faktafel i mina texter, men de var ängsligt måna om den ensidiga och ibland grovt förfalskade bilden av 1900-talets historia vi ständigt matas med. Jag kommer väl att dö frustrerad över att inte ha försökt –eller vågat?-- att i bokform ge ut mina icke önskvärda skriverier. Tack och lov har jag ju radion.

Du var praktiskt taget den enda som vågade försvara en av dem som hängdes ut av det där TV-programmet som med dold kamera före valet 2002 satte dit många valarbetare, de flesta moderater. En del kanske förvånas över att just du försvarar en moderat

Nej, men mot stora mediers vinklingar och gemena förvrängningar är jag beredd att försvara alla ifrån KPMLr till nationaldemokrater, från Livets ord till ateister. Det där reportaget med dold kamera som drabbade många frivilligt arbetande människor väldigt hårt använde citat, helt utryckta ur sitt sammanhang. Skulle jag i vart och ett av mina tusentals radioprogram göra samma sak skulle jag kunna "bevisa" allt möjligt läskigt om dem jag intervjuar. Den jag försvarade känner jag som en duktig och schysst kille, som gjort och gör väldigt fina insatser för Tyresöradion och han har aldrig muttrat det minsta över att jag intervjuat många hundra invandrare. Det man på TV fick höra honom säga var att "dom tycks ha mord i ryggraden" eller nåt liknande.. Alla tittare lurades att tro att det gällde våra invandrare men det var på tal om dem som kallblodigt dödade tre tusen människor den 11 september 2001. Problemet är ju att det under såna här mediedrev krävs ett visst mod att följa sin intellektuella heder.

Är du modig?

Nej, jag är väl lika feg som de flesta men jag kan ännu uppamma en viss ilska mot hyckleri och opportunism.

Tack Åke Sandin!

BÖR TYSKARNA TILLÅTAS ATT SÖRJA SINA EGNA?

2003-11-02T20:20:00.000+01:00

SVENSKSTADEN WISMAR

”Vi är ju sydsvenskar” var i torsdags (2003-10-30) rubriken över en helsida i Dagens Nyheters kulturdel. Det handlade om den nordtyska staden Wismar, som formellt tillhörde Sverige till år 1903 och var den sista av de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön. Artikeln var i Per Landins översättning skriven av kulturjournalisten Ulrich Schacht. Han är uppvuxen just i Wismar och dömdes som ung DDR-dissident till fyra års fängelse. I diskussioner med hängivna regimanhängare brukade han och hans politiskt inkorrekta kompisar ursäkta sig med: ”Vi är ju sydsvenskar!”

Faktum är att Tyresöradion redan i september hade en halvtimme om Wismar. Det var Ola Bruhner som berättade om de tysk-svenska turerna kring denna stad, i vars medeltida centrum torget domineras av krogen ”Alter Schwede”. Jodå, som ”gammal svensk” har jag ätit sill där för några år sen. Vad jag drack minns jag inte.

DE MILJONTALS VÅLDTAGNA TYSKORNA

Två andra artiklar på DN-Kultur i oktober har också handlat om Tyskland. Båda är skrivna av Åsa Nyquist Brandt. Där berättas om tyskarnas lidanden under andra världskriget, ett ämne som närmast har varit tabu och därför också i DN förses med de gängse och politiskt påbjudna reservationerna.

Den ena (DN 2003-10-25) handlar om massvåldtäkterna på tyska flickor, kvinnor och gummor vid andra världskrigets slut. Det sägs att bara i Berlin våldtogs 100 000 tyskor. Det stämmer med vad engelsmannen Anthony Beevor uppger i sin bok ”Berlin: The Downfall 1945”. Men Beevor nämner också en kusligare siffra: Av de väldtagna berlinskorna dog cirka 10 000, inte minst genom självmord. Beevor uppskattar att dödligheten bland de andra miljontals våldtagna tyskorna var ännu högre

Om man följer den gamla regeln från 70-talet ”Gräv där du står!” kan man lära sig mycket om krigens grymhet. Bland de flera hundra utomlandsfödda här i trakten som jag intervjuat finns också ett tiotal tyskfödda kvinnor, överlevande från andra världskriget. Deras berättelser om sina och sina medsystrars vidriga upplevelser är i tre avseenden chockerande:

För det första är det märkligt att det i ett område med en halv procent av Sveriges befolkning finns så många tyska offer för kriget. Hur många finns det då inte i Tyskland?

För det andra undrar man varför det i media varit så tyst om dessa gräsligheter. Inte ens i Tyskland, som intensivt uppmärksammar offren för nazisternas grymheter, har det varit passande att påminna om det egna lidandet. Rubriken i DN talar om ”den tysta skammen”. Men är det bara offren som ska känna skam? Den estniske toppolitikern Meri och den amerikanske folkrättsprofessorn Alfred de Zayas har kallat Tyskland för en ”Canossa-republik” .

För det tredje är det omtumlande att sent omsider börja inse att de ständigt hyllade segrarna inte var lika ädla och tadelfria som de många hjältefilmerna från Hollywood och Moskva skildrat dem.

2,2 MILJONER DOG/DÖDADES VID ETNISK RENSNING

Åsa Nyquist Brandts andra artikel (DN-Kultur 2003-10-13) handlar bland annat om fördrivningen av 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder bott i Öst- och Mellaneuropa i sekler. Hon undviker att nämna att 2,2 miljoner av dem dog eller dödades. Så förfärlig var denna etniska rensning, beslutad av de beundrade segrarna Stalin, Churchill och Truman. Sen dess har synen på tvångsvisa folkomflyttningar ändrats, åtminstone för angloamerikanska motståndare. I fängelset Hinseberg sitter en gammal serbisk dam, Biljana Plavsic, dömd till elva år bland annat just för etnisk rensning.

Men artikeln handlar främst om protesterna mot att de fördrivnas förbund (Bund der Vertriebenen) nu i Berlin vill uppföra ett minnescentrum över offren. Det förtjänar inte tyskarna, menar Martin Edelman, en av ledarna för upproret i Warzavagettot. Andra som Nyquist Brandt med förståelse citerar anser att ett minnesmärke över tyska offer ”saknar existensberättigande”. De framhäver med skärpa att tyskarna därmed kan ”invaggas i tron att förfäderna var oskyldiga offer”. Kanske var också småflickorna som våldtogs till döds och de drygt två miljonerna civila som miste livet vid fördrivningen skyldiga, trots att de som medborgare i Polen, Tjeckoslovakien och på Balkan aldrig tillhört den tyska minoritet som röstade på Hitler. Medan kollektivskulden om andra folk med rätta brännmärks som rasism är den fullt accepterad beträffande tyskarna.

Framförallt menar kritikerna, att om man ska göra ett centrum för den etniska rensningens miljontals offer måste man på samma plats också minnas andra av världskrigets offer. Här lanseras plötsligt en ny princip. Den har inte beaktats, när man över hela västvärlden byggt muséer och minnesplatser över tyskarnas krigsförbrytelser. Faktum är att det framförallt i Tyskland vimlar av sädana centra, där turister köar och dit skolklasser bussas. Mitt i Berlin uppförs nu ett jättelik minnesplats, som ska påminna om judarnas grymma öde.

VILKA EXPONERAR DE EGNA KRIGSFÖRBRYTELSERNA?

Däremot har tyskarna hittills varit mycket diskreta om de förbrytelser som också begicks mot dem. 1995 besökte jag Eberstetten i Bayern. Där hade tyska krigsfångar bestialiskt mördats av amerikanerna. Men i texten på den övervuxna minnesstenen framgick detta inte. Det stod bara att de ”omkom på ett tragiskt sätt”. Och i Remagen vid Rhen hyllade man de amerikanska truppernas ”mod och oförvägenhet”, medan de hundratusentals tyska krigsfångarna som försmäktade i Rhensträndernas gyttja ägnades några beundransvärt försonande ord.

Hur är det då i andra länder? Var finns i London minnesplatsen för kolonialismens alla förbrytelser? Hur ihågkoms där till exempel de tre miljoner bengaler som 1943 svalt ihjäl till följd av sina brittiska kolonialherrars krig? Var finns muséet som skildrar hur britterna under andra världskrigets terrorbombningar brände ihjäl 70 000 tyska barn och över en halv miljon av deras civila släktingar? Var finns i USA minnesplatserna över den krigsförbrytelse som dödandet av ett par hundratusen civila i Hiroshima och Nagasaki innebar? Eller minnesplatserna över folk- och miljömordet i Vietnam? Frågorna kan mångfaldigas.

Den globala demokratin har brister. I Förenta Nationerna har andra världskrigets fem segermakter sin egen gräddfil. De är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. De har vetorätt, vad än de nästan två hundra andra länderna beslutar. Många anammar alltför lätt indoktrineringen från andra världskrigets segrare, trots att just de har varit inblandade i de flesta krigen och folkmorden de senaste decennierna. Därför luras alltför många att tro, att krig är nödvändiga, ja rättfärdiga. Alltså fortsätter krigen.

ÅKE SANDIN i RADIO TUFF (nr 948) 2003-11-02

SOMLIGA KRIGSFÖRBRYTARE UNDKOMMER ALLTID

2003-10-05T21:13:00.000+02:00

SOMLIGA KRIGSFÖRBRYTARE UNDKOMMER ALLTID

PUTIN KONTRAR
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Sofia Wennerstrand berätta om den kampanj som Svenska Freds nu inleder för den Internationella brottmålsdomstolen (ICC).

I Stefan Lindgrens veckomagasin "Ryska Posten" läser jag om president Vladimir Putins besök i USA för en dryg vecka sen. Han grillades i flera timmar av amerikanska journalister. De frågade inte minst om Tjetjenien och de ryska förbrytelserna där. Putin blev inte svarslös. Han påpekade att omkring 100 åtal väckts mot ryska soldater och officerare samtidigt som inte ett enda brott begånget av USA-soldater i Afghanistan eller Irak hade beivrats.

I veckan läste jag också Tariq Alis bok "Fundamentalisternas kamp" (Ordfront förlag 2003), där han tar avstånd både från den muslimska och den västliga fundamentalismen, inte minst genom att göra kunniga historiska svep över de senaste decenniernas världspolitik. Så här skriver han till exempel om Vietnamkriget:

"Från och med 1966 bedrev den imperialistiska fundamentalismen kemisk krigföring mot vietnameserna. Massakrer på civilbefolkningen var hela tiden en integrerad del av USA:s strategi. Användandet av giftgaser, avlövningsmedel, växtgifter förvandlade delar av landsbygden till ett månlandskap. Hela trakter blev omöjliga att odla och har så förblivit…

….Bombningarna av Kambodja skapade betingelserna för att Pol Pots fanatiska ultranationalism skulle segra. Eftersom även han var emot vietnameserna, försåg västmakterna honom med ett dolt stöd och bortsåg från hans förbrytelser."

Men så tillägger Tariq Ali:

"Trots upprepade krav har inga representanter för USA, militära och civila, någonsin ställts inför rätta för krigsförbrytelser. Tribunaler brukar användas mot de besegrade, men inte i fallet Vietnam, ty det segrande landet hade inte det stöd som behövdes för att framtvinga en sådan tribunal"

"DUBBLA VETERANER" I VIETNAM
Det där påminner mig om Sven Öste, som var Tyresöbo och den svenska utrikesjournalistikens grand old man. När diskussionerna för ett årtionde sedan började om att åtala våldtäktsmän och andra förbrytare i det forna Jugoslavien, skrev Öste en krönika på Dagens Nyheters kultursida. Han påpekade, att skulle samma normer ha gällt för amerikanska förbrytelser i Indokina som man nu försökte tillämpa på Balkan, så skulle massor av åtal mot amerikaner behöva väckas, och då inte bara för Song My.

Så förklarade han vad "double veterans" betydde i 70-talets amerikanska soldatjargong. Det var beteckningen på sådana amerikaner som efter fullbordade våldtäkter hade mördat sina vietnamesiska offer.

Jag intervjuade Öste för Radio Tuff och undrade:

"Jag vet, att massor av våldtäkter begås i krig, inte minst av segrarna. Men det där med 'dubbla veteraner' var väl bara stöddigt skitsnack från soldater som ville göra sig märkvärdiga, när de fyllnade till på barerna i Saigon?"

Öste blev närmast upprörd över mitt oskuldsfulla tvivel. Han började intensivt berätta om sina egna upplevelser som krigsreporter i Indokina. En gång hade han och några andra journalister kommit till en by. Dit kom också flyktingar från en annan by som "befriats" och bränts av amerikanerna. De berättade om att många av byns kvinnor hade våldtagits. Journalisterna blev nyfikna och bad att få intervjua några av de våldtagna. Då såg vietnameserna bara oförstående ut, ja generade. Till sist kom det fram att ingen av kvinnorna hade överlevt skändningarna.

HEMINGWAY KRIGSFÖRBRYTARE?
Så har jag just fått ett klipp från den stora österrikiska tidningen Kronenzeitung. Den skriver att Ernest Hemingway som krigsreporter i andra världskriget sköt ihjäl 122 tyska krigsfångar. Som källa anges Hemingways "Selected Letters 1917-1961" (New York 1981). Det låter lite osannolikt. Hade Hemingway verkligen begått krigsförbrytelser hade han knappast berättat om det, tänker jag. Men för säkerhets skull ringer jag Sveriges främste Hemingway-kännare Ove G Svensson, som jag på radion gjort ett par Hemingway-program med. Jo, Svensson uppger faktiskt att Hemingway skrivit om detta, men han tror att författaren för att verka extra macho överdrivit eller bluffat. Så nu vet jag inte vad jag skall tro.

Annars hängdes tyskar efter kriget på löpande band även för mindre förbrytelser än dem som Hemingway braverar med. Amerikanen belönades med Nobelpris av Svenska Akademien.

Nu var det fritt fram efter kriget att misshandla, våldta eller mörda tyskar. En dryg miljon tyska krigsfångar dog i Sovjetunionen, Jugoslavien, Frankrike och i "Eisenhowers dödsläger" efter Rhen, säkert på ett långt plågsammare sätt än de som eventuellt dödades av Hemingways kulor.

NÜRNBERGPROCESSEN ENSIDIG
Grundbulten i krigsförbrytarprocesserna är den Internationella Militärtribunalen i Nürnberg 1945-46 mot de tyska förbrytarna. I ett radioprogram som sänds denna vecka på Succékanalen 91,4 hänvisar jag till Nürnberg. Det är när jag utfrågas av Anna Steele Karlström, förstanamn på Folkpartiets fullmäktigelista här i Tyresö, om varför jag som värnpliktig sergeant och före detta stridis hamnade i fängelse för värnpliktsvägran. Jag svarade att jag var påverkad av Nürnbergrättegången. Den hade fastslagit, att man inte kunde ursäkta sig med att man bara lytt order och eftersom den svenska krigsmakten då ivrade för blågula atombomber hade jag vägrat.

Sen undslapp det mig, att jag i en del andra avseenden inte var imponerad över rättvisan i Nürnberg. Bland annat har jag frågat mig, hur det kom sig att ingen ryss, amerikan, engelsman eller fransman tycks ha begått någon enda förbrytelse under andra världskriget, hyvens killar allihopa tydligen. Den brittisk-ättade utfrågaren Anna Steele nickade faktiskt instämmande.

"DEN LILLA FISKEN FÅNGAR VI…."
Det finns ännu inte någon likhet inför internationella lagar. Serber, ruandier samt 90-åriga balter och tyskar infångas och döms. Man kommer att tänka på Allan Edvalls ironiska visa: "Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri".

Redan för 2000 år sedan påpekade romarna i ett ordstäv: "Quod licet Jovi, non licet bovi ". (Det som passar Jupiter passar icke oxen.) Eller på nutida och mera folklig svenska. "Det är skillnad på folk och fä eller på lort och pannkaka".

Svenska freds' kampanj för den internationella brottsdomstolen är lika viktig som svår.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 944) 2003-10-05

NÄR MAN GRÄVER DÄR MAN BOR

2003-09-24T21:20:00.000+02:00

När man gräver där man bor

1. EVA

Vi gubbar ska kanske inte sitta halvnakna mellan trevåningshusen i Bollmora. Men varje sommar tar jag, endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i solen på gräsmattan. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på mig.

För några år sen kom en dam med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva Onegård och visade sig bo i porten bredvid min.

Efter att ha gjort tusentals radiointervjuer med människor i Stockholms sydöstra förorter, därav hundratals med utomlandsfödda från ett 50-tal olika länder, har jag blivit nyfiken på i vilket svenskt landskap eller i vilket utland de vuxit upp.

-- Var kommer du ifrån egentligen? frågade jag alltså

-- Hinterpommern, blev svaret.

Hinterpommern är ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.

Jag intervjuade Eva. Inget av de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland tusentals andra finns arkiverad på Tyresö kommunbibliotek

När Röda armén 1945 närmade sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna.

-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.

Sen följde för 15-åriga Eva ett års helvete:

-- Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.

Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där.

Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.

Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser.

-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.

På min fråga om religion svarade Eva:

-- Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till.

2. Anneliese

Anneliese Stawström bor också sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor och har undervisat på Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon berättade vid en intervju på Tyresöradion:

--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.

Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång koloon. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.

--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.

Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:

--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.

Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:

--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.

Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:

--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.

Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.

--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?

Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.

--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade
jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.

Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:

--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat att ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.

--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.

--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.

3. Edeltraut
Edeltraut Lindqvist bor i Vendelsö, alltså bara ett par kilometer från Tyresögränsen. Och hon har jobbat på Försäkringskassan i Tyresö.

Hon växte också upp i tyska Ostpreussen, i dag delat mellan Polen och Ryssland. Dess gamla huvudstad Königsberg var i sju sekler tysk och bland annat hemstad för filosofen Immanuel Kant. Sedan andra världskriget heter den Kaliningrad, uppkallad efter en av Stalins närmaste kompisar.

Hennes hemby Gross Friedrichsdorf låg inte långt från staden Tilsit, känd för sin ost och fredsfördraget 1807 mellan Napoleon och Alexander den I, en uppgörelse som drabbade Sverige genom att vi två år senare förlorade Finland till Ryssland.

Edeltraut har en intensitet i sitt berättande:

--Vintern 1945 fyllde jag nio år. den enda gåvan på födelsedagen var en burk rödbetor. Men det smakade bra. Kanonbullret närmade sig österifrån. I slutet av januari snöade det våldsamt. Vi bad till Gud att det skulle fortsätta att snöa, så att ryssarna inte skulle lägga märke till vår lilla by. Men det gjorde dom. De trängde in i vårt hus och ropade "Uhri, uhri". De ville ha våra klockor. Min mamma fick med en pistol mot bröstet lämna sina ringar. I grannbyn fick en gumma med uppsvullna fingrar fingret avhugget när hon inte tillräckligt fort fick av sig sin guldring. Man samlade ett tjugotal människor i ett vindsrum. Det var kvinnor och barn och några åldringar, bland andra min 86-åriga farfar.

--Vad var det hemskaste som du upplevde, eller var du så liten att du inte fattade vad som pågick?

--Allt var hemskt. Vi hade ryska vakter i rummet. Andra soldater kom varje natt och hämtade kvinnor, först de unga kvinnorna, sedan också de äldre. Några kom aldrig tillbaka. De våldtog till och med småflickor. En flicka kom tillbaka alldeles sönderslagen. En vitryss plåstrade om henne men hon gick ut i snön och dog. Hon var stucken i underlivet. En morgon när jag vaknade upptäckte jag att min mamma över en natt hade blivit alldeles vithårig. Många kvinnor fördes bort till tvångsarbete. En dag kom två soldater och förde iväg också min mamma. Jag sprang efter och skrek. Då siktade de på mig med sina gevär. Men jag var förtvivlad och skrek att om min mamma inte fanns ville jag inte heller finnas. "Du har en modig dotter", sa då soldaterna till min mamma och släppte henne.

4. Sunhild

Sunhild Dietrich-Larsson är aktiv miljöpartist och var på 1990-talet ledamot av Tyresö kommunfullmäktige. Nu (2002) är hon ledamot av Stockholms läns landsting. Alla jag intervjuar på Tyresöradion brukar jag fråga om deras bakgrund, så hon berättade, att hemstaden var Wittenberg, välkänd för alla luteraner. Från kriget minns hon mest de fasansfulla bombangreppen. Luftminorna hade sådana tryckvågor att hon blev sned i käken. Jag frågade om hon fick någon behandling:

--Nej, en sned käke var på den tiden en bagatell. Vi bombades med fosforbomber, så de som inte brändes ihjäl fick otäcka brännskador, som krävde intensiv vård.

När ryssarna kom flydde familjen västerut. Sunhild berättade, att hennes pappa funderade på att de borde begå självmord. Ändå var det de kvinnliga medlemmarna som drabbades värst:

--Jag var elva år och en gång blev jag så desperat, att jag flydde undan soldater genom ett minfält. Jag hade tur, för jag såg blodiga lik och kroppsdelar ligga utspridda. Min mammas mod beundrar jag. Men hon blev våldtagen. Det värsta för henne var, när unga ryssar, inte äldre än hennes egen son, förgrep sig på henne.

--Blev det bättre när ni kom över Elbe till västliga ockupanter?

--Nej, inte meddetsamma, för de kvinnor som blev "mottagna" av amerikanerna kunde sedan inte gå upprätt på flera dar.
5. Marianne

Marianne Johnsson var i början av 70-talet en av mina många begåvade vuxenelever vid gymnasiet i Handen. I dag heter hon Stalbohm och bor i Tyresö, där hon under många år var högstadielärare i Forellskolan. I många år har hon också varit aktiv i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), bland annat genom under flera år anordna träffar för invandrarkvinnor från tredje världen:

--Den första maj 1945, när jag var åtta år, erövrades min hemstad Warnemünde utanför Rostock av Röda armén. Vi barn hörde jämt och ständigt de vuxna skräckslaget viska om "våldtäkter", så vi lekte Vergewaltigung (våldtäkt) utan att riktigt veta vad det innebar. På vinden i min morfars hus gömde sig under några veckor sex kvinnor. Så småningom tyckte en av kvinnorna, en mjölnarhustru, att det borde vara säkert att ta sig hem till sin familj. Men på gatan blev hon förföljd av soldater. Hon lyckades springa tillbaka in i min morfars hus men soldaterna kom efter henne. När de upptäckte henne på övervåningen kastade hon sig i panik ut genom fönstret. Hon bröt ena benet. Ändå släpades hon in i porten och våldtogs. "Hon blev konstig", sa grannarna. Flera år senare begick hon självmord.

Marianne berättade för mig att hon som liten flicka under kriget hade evakuerats till en by i närheten av den nuvarande motorvägen Rostock-Berlin. Den heter Linstow. När hon efter Berlinmurens fall återbesökte byn, hörde hon berättas om kyrkoherdefruns öde. Hon hade i kyrkan överfallits av ett gäng soldater, som våldtog henne vid altaret i närvaro av hennes tre små barn. I sin förtvivlan band hon sedan fast barnen vid sig och gick ner i sjön och dränkte sig och dem. På hennes grav fanns under DDR-tiden inget minnesmärke. "Men det låg nu efter murens fall en massa blommor på graven där på kyrkogården", berättade Marianne.

Jag tyckte, att berättelsen verkade alltför grym och otrolig. 1998 under en reportageresa i Mecklenburg-Vorpommern lyckades jag hitta byn Linstow. Jag intervjuade några bybor. De bekräftade Mariannes berättelse. På kyrkogården hade man nu rest en gravsten. Texten löd:

EDITH v. DOBBELER,
Geb. Klockmann
23.3.1915--3.5.1945
mit ihren drei Söhnen
Dieter, Klaus, Hartmut

(Edith von Dobbeler, född Klockmann, 23.3.1915--3.5.1945, med sina tre söner Dieter, Klaus, Hartmut)

Det visar att kyrkoherdens 30-åriga hustru med sina tre barn dött samtidigt, den 3 maj 1945, alltså tre dagar efter Hitlers självmord och fem dagar före krigsslutet.

Jag har ett foto av gravstenen på väggen ovanför min dator för att åtminstone påminnas om fyra av andra världskrigets 40-50 miljoner offer.

6. Erika
Erika Alpsten har varit chef för Folktandvården i Farsta. Hon berättade vid intervjun på Tyresöradion, att hon växte upp i Sassnitz, välkänt för svenska färjeresenärer från Trelleborg:

--Jag var i tioårsåldern just efter kriget. Jag brukade besöka en jämnårig flicka. En gång när jag var hos henne trängde två ryska soldater in. De hotade att skjuta oss barn och våldtog så mamman. Hon blev aldrig människa mer utan tillbringade resten av sitt liv som mentalsjuk.

En gång under intervjun tårades hennes ögon:

--Jag var i Östberlin i mitten av 50-talet, när de sista tyska soldaterna, tio år efter kriget, återvände från fångenskap i Sibirien. Jag kommer aldrig att glömma dessa utmärglade gestalter med läderansikten och tomma ögon. Det var oerhört hemskt.

7. Elisabeth

Elisabeth Gustafsson har jag spelat tennis med i Trollbäckens tennisklubb. Hon växte upp Sudetområdet, nuvarande Tjeckien, och tillhörde en av de hundratusentals etniskt rensade tyskarna:

--Min faster hade fyra söner. Tre av dem dödades i kriget. Bara den yngste, en 16-åring, överlevde. Men en kväll 1946 skulle han mata sin hund. Då blev han skjuten av tjecker. Min faster tog det så hårt att hon blev mentalsjuk

8. Erika

Också Erika Husberg är född i Sudetområdet. I decennier har hon varit en de mest aktiva i den lokala rörelsen för fred och internationell solidaritet. Sedan länge är hon ledamot av Tyresö Ulands- och Fredsförenings styrelse.

Erika var sex år när familjen fördrevs från Sudetområdet i augusti 1946. (Detaljerna har jag tyvärr glömt, då det var sex år sedan jag intervjuade henne)

9. HELGA

Helga Boge bor i Bollmora, inte långt från min bostad. Hon har aldrig riktigt kommit över sina barndomsupplevelser i Hamburg. Hon var sju år när stora delar av staden under tre nätter sommaren 1943 blev ett inferno med rasande eldstormar och smältande asfalt:

--På grund av hettan och bristen på luft måste vi fly upp från källaren, där vi tagit skydd. Min far ställde mig på gatan och sen försvann han ner i källaren. Jag kände mig helt övergiven. Först senare förstod jag, att han måste hämta upp andra barn. Bland det värsta var också att se en elvaårig kamrat ligga sönderbränd i den smälta asfalten.

10. Lothar

Bland oss tennisveteraner i Trollbäckens tennisklubb var Lothar Hennig gentlemannen. Han var "diplomingenjör", kom alltid i en gammal Mercedes och bar mörk överrock. Inte långt före hans död lyckades jag intervjua honom.

Lothar förhördes i veckor av KGBs föregångare, NKVD, ibland med kniv mot strupen och med råttor i den ständigt upplysta cellen. Han hamnade slutligen i ett fångläger i Estland:

--Varje dag dog tjogtals tyska medfångar. Att jag klarade mig berodde på att jag lyckades fly

Men Lothar tillade:

--Men de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre än vi

11. CARL

Carl Sjöbrand (tidigare: Jacobowsky), född 1941, har under många år varit en uppskattad skolprofil i Tyresö. Han kan mera om problembarn än de flesta. Att han själv blivit en så samhällsnyttig människa är överraskande. Viktiga delar av hans barndom präglades ingalunda av ömhet och omtanke. 1944-1948 var han på barnhem i Österrike. För dagens värderingar och åsikter om barnavård var tillvaron där hårresande. Stenhård disciplin och grymma bestraffningar var typiska. Och dessa småbarn skrämdes på detta katolska hem med djävulen. Ja personalen klädde till och med ut sig till djävlar, både ibland på nätterna och rentav på julafton.

--För att inte djävulen skulle ta mig på nätterna låg jag ibland under madrassen. Men egentligen var jag inte olycklig. Om jag inte misskötte mig fick jag ju i alla fall mat. Jag visste vilka regler som gällde. Höll man sig bara dem klarade man sig. Problemen började faktiskt, när jag som nioåring kom till Sverige.

Att Carl som treåring hamnade på barnhem i Österrike berodde på en grym händelse i hans hemland Jugoslavien. Hans mor tillhörde den halva miljon tyskar, vilkas förfäder bott i området sedan 1700-talet. Fadern var serb. Carl och hans lillasyster Gertie vistades på ett tyskt daghem i Belgrad. En dag 1944 anfölls daghemmet av partisaner. Barn och fröknar mördades, varefter daghemmet brändes ned.

--Min mamma hade blivit varnad för att ha oss på daghemmet den dagen, kanske tack vare att hon hade vårdat en sårad partisan. Min syster och jag skickades alltså till Österrike. Mamma tog sig sedan på krångliga vägar till Tyskland. Vid ett tillfälle när hennes tåg, full med flyende kvinnor och barn, stod vid perrongen, gick brittiska soldater lös på passagerna. Våldtäkter och mord följde. Efteråt såg det ut som ett slagfält, berättade mamma.

Som åttaåring kom Carl med Rädda barnen till Sverige, där han adopterades. Först flera år senare lyckades hans biologiska mor att spåra upp honom.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
KOMMENTAR:

Det är typiskt för de här intervjuerna med tyska överlevande, offer för andra världskrigets elände, att de trots allt kan uttrycka medmänsklighet. Edeltraut berättade också om den gamle vitryssen som plåstrade om en misshandlad och våldtagen flicka. Och hon talade med värme om Alexandr Solsjenytsyn.

Anneliese minns med tacksamhet inte bara snälla litauer och hjälpsamma tyska kvinnor utan också några medlidsamma gamla ryssar.

När Lothar berättade om svält, sjukdomar och död bland tyska krigsfångar i Estland tillade han:
--Men de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre.

Fast Eva sammanfattar:

--Man hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss heller.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Margarete Kischel träffade jag sommaren 1998 i Schwerin, huvudstad i Vorpommern-Mecklenburg. Hon är aktiv i Bund der Vertriebenen, den organisation som försöker tillvarata de miljoner tyskars intressen, som fördrevs vid och efter krigsslutet från områden där deras förfäder bott i sekler. Det var den största --och kanske grymmaste-- av etniska rensningar i Europas historia.

Jag bad henne skriva ned sina erfarenheter och så småningom fick jag ett brev, daterat den 11.11.1998. Nedanstående, som lästes upp i Radio Tuff den 22.11.98, är en översättning ur detta brev:

"Min hemby är Seubersdorf i Königsbergsområdet i Ostpreussen. Den 21 januari 1945 kom flyktordern för den 22 januari. Alla män som tillhörde landsstormen, alltså alla äldre, som inte längre var soldater, måste stanna hemma, för de skulle hjälpa till att försvara hembygden. Men för kvinnor och barn var det ingen idé längre att fly, ty ryssarna var redan i närheten. Alltså stannade nästan alla hemma och fronten rullade fram över oss.

Segrarna firade sin seger mycket grundligt. För att de frossade i mat och dryck hade alla förståelse, men de många våldtäkterna var outhärdliga. När kvinnorna inte ställde upp sköts det hänsynslöst.

Då vår bondgård låg lite avsides från bygatan, kom många kvinnor och flickor dit och där utspelade sig många olidliga situationer. Min far beslöt sig att gå till en längre bort belägen gård för att kvinnorna där skulle få det lugnare. På ditvägen var det tjockt snöfall men på hemvägen var det klar vinterhimmel. Just i närheten fanns en rysk radiogrupp, som nu såg min far på väg hem. De kom genast och krävde att han skulle förhöras av en officer. De tog honom med sig, jämförde fotspåren i snön och förde honom till officeren.

Eftersom vi var bevakade av ryska soldater, fick vi inte lämna huset. När soldaterna lämnade oss gick min mor och vi tre barn ut på gården och såg precis hur tre personer gick ute på fältet. Plötsligt hördes ett skott och sedan var det bara två personer som kom tillbaka.

Vi blev genast övertygade om att den skjutne var min far. Vi försökte flera gånger ta oss till platsen men det blev vi av de ryska soldaterna strängt förbjudna att göra. Därför kunde vi inte förrän efter tre veckor hämta hem min fars lik. Vi förbjöds också att gräva en grav åt honom och därför fann min far sin sista vila i en uppskottat skyttegrav på sin egen bondgård. Detta skedde den 29 januari 1945.

Till minne av Hitlers födelsedag den 20 april 1945 startade ryssarna en människojakt. Oändligt långa rader av sovjetiska soldater sökte efter män, kvinnor och ungdomar, som sedan deporterades. Fast man måste väl tillägga: efter de ännu närvarande ungdomarna, för de flesta unga hade redan förts bort. Men några lyckades överleva gömda och de som ännu var kvar tvingades nu av ryssarna att driva ihop boskapen och föda den, tills den transporterades iväg till Ryssland.

Med i detta var också min sextonårige bror, som på den nämnda dagen deporterades. Vi har sen dess utnyttjat alla möjligheter att genom eftersökningstjänsten och Röda korset finna honom men spåret förde bara till lägret i Georgenburg i Ostpreussen. Inget av all post från oss till honom kom tillbaka men besvarades inte heller. Därför har min brors öde tills i dag förblivit ouppklarat.

Dessa minnesvärda dagar innebar också slutet för min älskade morbror. Han hade den 21 till den 22 januari 1945 kommit hem på en kort permission och skulle sen tillbaka till fronten som soldat. Men återfärden till hans enhet omöjliggjordes genom att inga tåg gick längre. Därför hade han inget annat att göra än att bränna upp uniformen och klä sig civil.

Han befann sig i grannbyn Kranthau hos sin fästmö, när ryssarna den 30 januari, årsdagen av Hitlers maktövertagande, av Stalin fick tillåtelse att göra med den tyska befolkningen vad de ville. I samma hus var vid den tiden många människor, eftersom ingen ville vara ensam. Till denna bondgård kom berusade ryssar och roade sig med att skjuta. Först ville de våldta en flicka men hon satte sig till motvärn och fick hjälp av sin mamma. Då sköt de mamman till döds. De fann ett nöje i att skjuta, så sen sköt de också två gubbar och min morbror men honom bara i benen så att han vred sig av smärta och bad att bli skjuten på riktigt. Över detta visade soldaterna äkta glädje. Nu sköt de också ner en litauisk tvångsarbetare. När de glatt sig tillräckligt över min morbrors kval, fick han ett skott i huvudet.

Min morbrors fästmö, som hade tvingats att se allt och inte kunde hjälpa, måste sen tillbringa natten med de ryska soldaterna, vilkas uniformer min morbrors blod ännu fläckade.

Detta var alltså några små minnen från krigsslutet i vår vackra hembygd Ostpreussen."
(Uppläst i Radio Tuff 22/11 och 24/11 1998)

.

”LYNCHJUSTIS”, NÄR SEGRARE DÖMER FÖRLORARE

2003-09-23T18:37:00.000+02:00

I somras gjorde jag en halvtimme på Succékanalen 91,4 med Tyresöbon och förre statsministern Ingvar Carlsson, en klok karl. Han har ägnat en hel del tid åt att försöka reformera FN, där de fem segrarmakterna från andra världskriget ännu har en gräddfil, vilket är lika odemokratiskt som diskriminerande mot andra länder. Han har också funderat en del över internationell rätt. När Nato anföll Jugoslavien 1999, påpekade han, att detta anfallskrig saknade stöd av FN. Den internationella brottsdomstolen (ICC) har de flesta länder accepterat men inte alla. USA vill inte att deras medborgare skall behöva dömas av den. Carlsson gjorde en liknelse. Det är, sa han, som om alla svenskar skall kunna dömas av våra domstolar, dock inte invånarna på Östermalm. Det skulle vi nog inte acceptera, tillade han

I Radio Tuff 2005-09-04 kommenterade vi en artikel av Diana Johnstone, författare av den i DN nedskällda men läsvärda boken ”Dårarnas korståg”. Hon påpekade, att de grövsta anklagelserna mot Slobodan Milosevic nu efter drygt tre års rättegång i Haag verkar ohållbara. Han planerade ingen etnisk rensning, strävade inte efter något ”Storserbien” och han anställde inte ”folkmord” -- i varje fall inte mer än andra som går ut i krig. Krigets huvudmetod på alla sidor är som bekant att massmörda folk.

Milosevic är kanske en skitstövel, men metoden att ställa besegrade inför rätta i domstolar, upprättade av segrare och med åklagare och domare från segrarmakterna, är egendomlig ur rättvisesynpunkt. Det är inte paranoia att misstänka att domstolarna bland annat tillkommit för att dra uppmärksamheten från de förbrytelser som segrarna själva gjort sig skyldiga till.

Världens i särklass mäktigaste militärpakt, Nato, kunde 1999 inte hävda ”självförsvar” eller att de nitton Natoländerna hotades av fattighuset Jugoslavien -- om möjligt ännu mindre än USA kunde påstå sig hotat av Irak 2003. I båda fallen saknade anfallskrigen FN-sanktion, var alltså brott mot internationell rätt. Den kanadensiske juridikprofessorn Michael Mandel anmälde tillsammans med flera av sina kollegor Natomakternas ledare till domstolen i Haag för anfallskrigets förödande bombningarna av skolor, sjukhus, broar, industrier och andra civila mål i Jugoslavien. Självfallet utan resultat.

Annorlunda bedömdes anfallskrig för sex decennier sedan. Då hängdes i Nürnberg den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, dvs. anfallskrig. Det ansågs rimligt nog vara det värsta brottet, eftersom det ledde till alla de många andra brott som sker i krig.

Statuterna för Nürnbergrättegången fastställdes av segermakterna i London den 8 augusti 1945. Få datum är så präglade av hyckleri som det. Då bestämde de fyra segrarna att våld, övergrepp och urskillningslösa angrepp mot civila var en krigsförbrytelse. Men två dagar dessförinnan hade amerikanerna fällt atombomben över Hiroshima. Visserligen kallade president Truman staden för en militärbas, men i dag vet alla att han ljög och att uppåt 100000 civila dödades -- och många skulle dö av strålningsskadorna åratal efter kriget. Dagen efter uppgörelsen om att masslakt på civila var en ohygglig krigsförbrytelse fick den en ironisk hederssalut genom atombomben mot Nagasaki den 9 augusti 1945.

Och just den 8 augusti 1945, då man enades i London om att axelmakterna skulle dömas för bland annat anfallskrig, gick Sovjetunionen till anfall mot Japan och bröt därmed den icke-angreppspakt man hade ingått. Som belöning för detta sena inhopp genom anfallskrig fick Sovjetunionen de japanska Kurilerna och södra delen av ön Sachalin. Brott inte bara tolereras utan belönas --för segrare.

I Nürnberg och Tokyo skulle bara förlorarna dömas – och det var inte ”bara” för de hade begått många brott. Segrarnas anfallskrig, till exempel Sovjets anfall på Polen 1939 eller Englands och Sovjets ockupation av Persien, fanns inte på dagordningen. Tyskar hängdes för deportationer under kriget, men man förbigick den största etniska rensningen i Europas historia, den av 15 miljoner tyskar, varav 2,2 miljoner dog/dödades, många under den tid Nürnbergrättegångarna pågick. Tyskar hängdes för att de utnyttjat fångar till tvångsarbete, alltmedan miljoner tyskar slavarbetade och dog som flugor i olika segrarländers läger.

Nürnbergrättegången har ett anseende, som den inte förtjänar, och den har varit en överskattad historisk källa. Det var den som i decennier vilseledde oss med grova historieförfalskningar. Jag kan själv inte sätta mig på höga hästar, eftersom jag som historielärare i antinazistiskt nit förmedlat dem till många årgångar tonåringar. Dit hör lögnerna om att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina offer, att de gasade ihjäl en massa människor också i Buchenwald, Dachau och andra läger i egentliga Tyskland, att de mördade 11 000 polska officerare och poliser i ryska Katyn, att de tände eld på sitt eget riksdagshus, att de strävade efter världsherravälde under en tid, då England faktiskt redan behärskade en fjärdedel av världen.

Jo, jag vet att det är kätteri att skriva så om Nürnberg. Åren efter andra världskriget fanns det dock ännu folk som vågade ifrågasätta rättegången. Ett exempel ger John F. Kennedy i sin bok "Profiles in Courage" (1955), på svenska under titeln "Studier i mod" (1961). En av de åtta amerikaner, vilkas mod väckte Kennedys beundran, var en politisk motståndare, senator Robert A. Taft. Han var på 1940-talet republikanernas starke man, son till William Taft, USA:s president 1909-13.

I oktober 1946, några dagar innan nazistledarna skulle avrättas, höll Taft ett tal i hemstaten Ohio, där han till allas häpnad kallade Nürnbergrättegången "ett våldförande av den grundläggande princip i amerikansk lag enligt vilken ingen skall anklagas enligt en ex post facto-paragraf". Han syftade på att lagarna hade skrivits efter det att brotten begåtts. Redan romarna hade för 2000 år sen slagit fast principen ”sine lege nulla poene”, alltså att straff skulle utdömas enligt aktuella lagar. Taft sade vidare att Nürnberg var en fläck på Amerikas vapensköld: ”Över hela detta domslut svävar en hämndens anda, och hämnd är sällan rättvis”. Han menade att rättegången stred mot den västerländska rättstraditionen genom att följa en politisk linje i stället för rättvisa. Hans politiskt inkorrekta synpunkter innebar slutet för honom som ledande politiker.

En annan kritiker var ledamoten av Iowas högsta domstol, Charles F. Wennerstrum, själv domare i Nürnberg mot tyska generaler. Han beklagade att han lurats dit, eftersom ”det mesta av bevisningen i rättegångarna var dokument, som hade valts ut från de tonvis med handlingar som hade beslagtagits. Urvalet gjordes av åklagarsidan. Försvaret hade bara tillgång till de dokument som åklagarsidan ansåg väsentliga för fallet."

Inte heller presidenten för USAs högsta domstol Harlan Fiske Stone, var imponerad utan talade om ”skenheligt bedrägeri” och ansåg att den amerikanske åklagaren Robert Jackson utförde ”lynchningsuppdrag i Nürnberg.”

Den kände amerikanske diplomaten George F. Kennan betecknade rättegången som en "fasa" och ett "hån". Oxfordhistorikern A.J.P. Taylor, som bland annat skrev boken ”The Origins of the Second World War”, betecknade den som ”en makaber fars”. Den liberala tidningen New Republic talade om ”denna parodi på det västliga rättssystemet” och tillade: ”Om segrarna skulle ställa de besegrade inför rätta för krigsförbrytelser, då borde de också ställa sig själva inför rätta för att ofta ha utfört samma brott”.

Det kanske hårdaste omdömet om domarna mot de besegrade kom från den indiske representanten vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska krigsförbrytarna. Domaren Rahabinode Pal menade att rättegångar, där segrarna dömde de besegrades ledare var en fars och tillade: "Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar var i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin

PS Du som tycker att jag borde ha hållit käft med det här, ge mig då några exempel på personer från andra världskrigets segermakter som avrättats eller dömts till fängelse för förbrytelser. Men de kanske inte begick några?

Åkes krönika i Radio Tuff inför Hiroshimadagen 2003

2003-08-03T17:53:00.000+02:00

Åkes krönika i Radio Tuff inför Hiroshimadagen 2003

PERFEKT KRIGSPROPAGANDA
Vi hörde just en återgivning av TT-meddelandet i riksradion från den 6 augusti 1945. Det berättade om vad president Truman just triumferande hade sagt. Som tredelad krigspropaganda var det briljant: En del sanning, en del självförhärligande och en del lögn.

Truman höll sig till sanningen när han påstod att den hittills kraftigaste bomben hade använts. Han skröt sedan om att USA också hade vunnit "slaget om laboratorierna" och att atombomben var "det största framsteget sedan krutet uppfanns". Om det var ett framsteg kan förstås diskuteras. Sen blåljög han. Det var när han dolde en ovanligt flagrant krigsförbrytelse, den i särklass snabbaste massförintelsen av civila under andra världskriget. Dödandet av uppåt 100 000 civila japaner blev i Trumans version en bombning av "en armébas på Hiroshima". Det lät nästan som om Hiroshima var en ö med en massa befästningar.

Varken i Hiroshima eller i Nagasaki var det några armébaser de amerikanska bombfällarna siktade in sig på. I Hiroshima var nollpunkten (den plats mot vilken bomben föll) ett sjukhus, vars patienter var de allra första som brändes bort morgonen den 6 augusti 1945. I Nagasaki var nollpunkten den kristna Urakamikatedralen.

ORWELLSK CYNISM
När det efterhand stod klart att det som vanligt under andra världskrigets angloamerikanska bombningar var massakrer på civila som skett, ändrades bortförklaringen. Nu påstods att bombningarna hade räddat liv. "Massmord på hundratusentals civila räddade liv" -- inte ens Orwells diktator Storebror lyckades uttrycka en sådan grov självmotsägelse. I senaste TUFF-Bladet citeras historieprofessorn Göran Rystad, som skriver:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Också ledande västliga politiker och militärer, såsom Churchill och Eisenhower, har påpekat att Japan redan var besegrat och färdigt att kapitulera och att atombomberna därför var onödiga.

VARFÖR ATOMBOMBER MOT TVÅ STÄDER?
Om USA nu ville skrämma japanerna att ge upp, är det två frågor som pockar på svar. Varför släppte man inte atombomben mot en glesbygd utan mot en stad som var så civil, att den i motsats till de flesta andra japanska städer inte tidigare hade terrorbombats. Ett svar är att man ville studera effekterna på en relativt oskadad bebyggelse. Hiroshimas invånare blev försökskaniner.

Den andra frågan är: Varför förintade man den 9 augusti 1945 också Nagasaki med en atombomb? Hiroshima hade väl räckt mer än väl om man ville skrämma japanerna. Radikala historiker har här svarat, att atombomberna över Japan inte minst var en demonstration mot vapenbrodern, Stalins Sovjetunionen, för att visa vilka som var herrar på täppan.

Faktum var att den 8 augusti 1945, två dagar efter Hiroshimas förintelse, agerade Sovjet. Stalin bröt icke-angreppspakten med Japan och anföll. Som tack för detta fördragsbrott erhöll sedan Sovjet japanska Kurilerna och norra Sachalin. Ändå hade just den dagen segermakterna i London enats om statuterna för den kommande Nürnbergprocessen --som i fiktiv form just visats i Sveriges Television. Där bestämdes bland annat, att anfallskrig var en krigsförbrytelse, vilket senare skulle få tyske utrikesministern von Ribbentrop att dingla i galgen. Där bestämdes också att massmord på civila skulle leda till dödsstraff. Men det gällde bara krigets förlorare. Det blev alltså en grymt ironisk salut för detta Londonavtal, när amerikanerna dagen efter fällde atombomben över Nagasaki.

KRIG UPPAMMAR RASISTISK HJÄRNTVÄTT
Den tyska rasismen har på ett föredömligt sätt skildrats av våra medier, nästan varje dag sedan andra världskriget. En statligt finansierad bok har i gratis miljonupplaga givits ut och ett slags ämbetsverk, "Forum för levande historia", inrättades för skattepengar i sommar för att ytterligare inpränta i oss den av etablissemanget önskade historiebilden.

Det som däremot nästan aldrig poängteras är hur krig (läs: massmord på ett annat folk) leder till den mest blindgalna rasism. Vi kunde till exempel studera det under 1990-talets krig i forna Jugoslavien.

Medan Hollywood bara de senaste femton åren producerat 170 filmer om tyskarnas brott, har det inte varit opportunt att skildra den egna rasismen. Men 1986 kom California-professorn John Dowers bok "War without Mercy". Den skildrar kriget i Stilla havet mellan japaner och amerikaner och det var verkligen ett krig utan nåd. Dower fokuserar på båda sidornas flagranta rasism. Inte bara amerikanen på gatan utan också ledande politiker och militärer strödde grovt rasistiska uttalanden omkring sig. Amiralen Halsey kallade japanerna för "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor", ja han ansåg att japanerna var "produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". General Blamey eldade sina trupper med att "vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner". Alexander Cadogan vid brittiska UD kallade japanerna för "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar". Marinkårens tidning Leatherneck använda uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer".

Det är inte underligt att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att en del amerikanska enheter öppet skröt med att de inte internerade japanska fångar utan mördade dem -- som man gör med löss och annan ohyra. Nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Presidentens son och förtrogne, Elliot Roosevelt, ansåg att man borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen"

JAPANSKA LIK SKÄNDADES
I små generade fotnoter kan man i historieböckerna numera läsa att tyskarna inte gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Liksom tiotusentals andra lärare har jag i god tro och antinazistiskt nit lärt ut denna historieförfalskning till många årgångar tonåringar.

Det är därför lite omtumlande att läsa professor Dowers forskningsresultat. Han redogör för hur amerikanska soldater skickade hem likdelar från japaner, till exempel dödskallar och torkade öron. Det hedrar president Roosevelt, att han vägrade att ta emot en pennkniv snidad ur lårbenet på en stupad japan.

Hur krig förråar även ett kristet och demokratiskt land illustreras i dubbel bemärkelse av den ledande amerikanska veckotidningen LIFE (1944-05-22). Där finns en helsidesbild, kallad Picture of the Week, av en vacker ung 20-åring från Phoenix, Arizona. Hon heter Natalie Nickerson och på bilden sitter hon och skriver till sin pojkvän, en marinlöjtnant. Hon tackar för en present som man ser på hennes bord. Det är en dödskalle på vilken hennes löjtnant har skrivit. "Det här är en god japan, en död en"

De stackars människorna i Hiroshima och Nagasaki blev inte bara offer för president Trumans nya mirakelvapen utan också för den av kriget skapade rasismen.
---------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 935) 2003-08-03. Radio Tuff sänds sedan 1985 på 91,4 MHz söndagar kl 12-13 och tisdagar kl 18-19

FÖRLORARE BLIR KRIGSFÖRBRYTARE

2003-07-13T17:45:00.000+02:00

FÖRLORARE BLIR KRIGSFÖRBRYTARE
Kvinnofängelset Hinseberg har just fått en berömd eller beryktad fånge, biologiprofessorn Biljana Plavsic. Hon är dömd för krigsförbrytelser, ett ord som egentligen är tautologi. Krig är ju i sig självt en solklar förbrytelse eftersom det går ut på att döda så många som möjligt, dessutom den grövsta formen av rasism, då det i krig i regel gäller att döda människor av en annan nation. Snacka om främlingsfientlighet!

Vi såg Biljana Plavsic i vintras (2003-02-27) på TV-Aktuellt. Hon stod i Haag-domstolen och fick sin dom, elva års fängelse. Hon hade varit president i den bosnienserbska republiken, hon är 73 år och sjuklig, så domen betyder sannolikt livstid. Det hjälpte inte att både Carl Bildt och självaste Madeleine Albright vittnade till hennes förmån. Det anses att hon slapp undan ett ännu längre straff, därför att hon samarbetade så villigt. Detsamma räddade Albert Speer undan galgen i Nürnberg 1946. Han visade sig också förkrossad och påstod att han inte känt till förhållandena i nazilägren, för vilka han som Hitlers rustningsminister snarast var den högste ansvarige. Det är inte helt otroligt att han talade sanning. Han dömdes till 20 års fängelse.

Den gamla serbiska damen höll masken, när hon fick sin dom. Den lästes upp av en brittisk domare på mycket vårdad engelska. Hans landsmän var herrar i Indien, när tre miljoner bengaler svalt ihjäl 1943, en dödlighet långt snabbare än till och med i de nazistiska lägren vid samma tid. Men britterna tillhörde segrarna, de goda och rättfärdiga, och alltså ställdes ingen till svars för denna massdöd. Och bengalerna har inte varit representerade i Hollywood och andra västliga media, så inte ens våra historielärare brukar känna till denna enorma indiska tragedi.

Den svåraste anklagelsen mot Biljana Plavsic var att hon hade främjat etnisk rensning. Som serbiska måste hon trots sin ånger ha känt en viss bitterhet över detta, eftersom slutresultatet i de många jugoslaviska konflikterna har blivit att det just är hennes landsmän som etniskt rensats på ett mera permanent sätt. Uppåt en miljon fördrivna trängs nu som flyktingar i fattighuset Serbien. Ett par hundra tusen av dem har kommit från Kosovo. Natos bombningar 1999, skönmålade som "humanitär intervention", motiverades med att de skulle förhindra etnisk rensning i Kosovo. De ledde i stället till att serber rensades. Men dessa skall inte ömkas, eftersom de tillhör förlorarna och leddes av politiker som trotsade västmakterna och därför demoniserades.

Också förlorarna i andra världskriget rensades etniskt på det grymmaste sätt. Femton miljoner tyskar fördrevs från områden, där deras förfäder bott i sekler. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen, många kvinnor och flickor efter våldtäkter. Denna den största och värsta folkfördrivningen av människor i Europas historia bestämdes av Stalin, Truman och Churchill. Frågan är om man kan kalla det en krigsförbrytelse, eftersom den främst utfördes efter kriget. Men eftersom västmakterna ställde sig bakom denna väldiga etniska rensning betraktas den inte ens som en förbrytelse och ingen har någonsin ställts till ansvar.

Folkrätten är viktig. Men supermakter struntar i den, när den inte gynnar deras intressen, det har vi fått erfara inte minst under de senaste åren. I DN (2003-07-03) kunde vi läsa att USA bestraffar de länder som inte motsätter sig den internationella brottsdomstolen (ICC). USA har stoppat stödet till 35 länder som accepterar domstolen. Ingen amerikan skall kunna utlämnas till en sådan domstol, är USAs linje.

Så på sätt och vis hade Biljana Plavsic otur. Hade hon varit amerikanska hade hon inte behövt tillbringa resten av sitt liv i fängelse. För hundra år sen föddes George Orwell. I "Djurfarmen" lät han ledargrisen säga: "All animals are equal, but some animals are more equal than others"
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff, nr 932, 2003-07-13

OVÄRDIGA KRIGSOFFER?

2003-06-29T21:17:00.000+02:00

OVÄRDIGA KRIGSOFFER?

För en vecka sen lades 15 sommarprogram in på Succékanalen 91,4. I lokaltidningen ser jag nu rubriken: "Reseskildringar och snusk i Tyresöradion". Ja, det är inte lätt att sätta korta rubriker för ett så omfattande radioutbud. "Snusk" hänsyftar på en halvtimme med de illustra historieberättarna, kallade snusketörerna, snus-kisarna eller ketörer med snus. Men av de övriga programmen har åtminstone fyra historiska teman:

1. Historiedocenten Michael Nordberg intervjuas om kung Magnus Eriksson, grovt förtalad av den i år så aktuella Birgitta Birgersdotter, sedermera kallad den heliga. Hon hade förmånen att via uppenbarelser ha både jungfru Maria och Kristus på sin sida i sin aristokratiska kamp mot kung Magnus och drottning Blanche (Blanka)
2. Ordföranden för Tyresö socialdemokrater, Kristjan Vaigur, berättar om sitt gamla hemland Estland och dess öde under 1900-talet. Hans farmor dog i Sibirien, farfar överlevde.
3. Tuff-aktivisten Marianne Stieger recenserar Josef Martin Bauers bok "So weit die Füsse tragen" [Så långt fötterna bär]. Den handlar om tyska krigsfångars mångåriga och otäcka öde i Sibirien efter andra världskriget.
4. Den vitala och verbala 89-åringen Marta Rosenberg berättar om hur hon var hjälparbetare 1945-46 i Ostpreussen. Det är en skildring av nöd, svält, våldtäkter och andra övergrepp mot krigets civila förlorare.
Tre av dessa inslag har det gemensamt, att det är Sovjet som skuldbeläggs. Ryssarna är bovarna -- och detta följer ju den gängse trenden Näst tyskar brukar ryssar exponeras vid historiens skampålar, dock inte så mycket för vad de gjorde i samband med andra världskriget. Då var de ju segrare, skuldra vid skuldra med engelsmän och amerikaner.

OAVSIKTLIGT AVVIKANDE
Men de här tre programmen har ändå av slumpen och utan avsikt blivit avvikande. Offren är ester, polacker och tyskar och det är ju lite ovanligt i de ständiga skildringarna av andra världskriget. Jag borde kanske ha lärt mig att man inte utan repressalier och skymford får göra så:

En av mina sista Pax-krönikor (Pax nr 2/96) hade rubriken "Det var jävla synd om ryssarna". Det var ett citat från gamle fredskämpen Olavi Veijalainen i Hedemora. När han berättade om hur han under vinterkriget 1939-40 som finsk soldat hade varit med om att förinta ett kompani ryssar uttryckte han denna medkänsla med fienden.

ICKE ÖNSKVÄRDA KRIGSOFFER?
Jag slutade krönikan med att ömka de 20-30 (eller kanske 40?) miljoner ryssar, polacker och tyskar, som också grymt dödades i andra världskriget. Det skulle jag inte ha gjort, för jag hamnade snabbt på en omfattande internationell skamlista, " World Antisemitism Report".

Jag har aldrig förstått, vad de amerikanska redaktörerna och deras medarbetare i olika länder här menar med "antisemitism", ett invektiv numera så missbrukat att det alltmera förlorat sin otäcka och ursprungliga mening. I hädiska stunder undrar jag om redaktörerna i sin motvilja mot min empati med lidande ryssar, polacker och tyskar är extrema etnocentriker som skaffat sig ett elfte budord: "Du skall inga andra offer ömka jämte mitt folks"!

Det allra konstigaste är att våra trendjesusar, åsiktsayatollor och mediarabbiner nästan tungomålstalar om alla människors lika värde. Det är jättebra och hade varit beundransvärt, om de bara inte hade indelat andra världskrigets många tiotals miljoner offer i värdiga och ovärdiga. Efter nazismens avskyvärda herrefolksmyt behöver vi ingen ny.

Obegripligt är också att jag på den här långa skamlistan finns med i kapitlet Denying the Holocaust, att förneka det som i Sverige kallas "förintelsen". Men det är ju tvärtom, jag påminde ju bara om några av de andra av de 40-50 miljoner som grymt förintades under det där skitkriget för 60 år sen. I Radio Tuff sätter vi en ära i att erinra om alla de mer eller mindre nedtystade förintelserna under 1900-talet.

ÅKE SANDIN (Radio Tuff 2003-06-29)

2002: "ILLEGALA KOMBATTANTER"--1945: "AVVÄPNADE MILITÄRA STYRKOR"

2002-01-27T21:06:00.000+01:00

I tisdags (22 jan 2002) berättade medierna om att hundratals talibankrigare nu förts över halva jordklotet till den amerikanska militärbasen på Kuba. Studio Etts programledare började sitt radioprogram på P1 med följande ord.

"Fångarna är klädda i oranga overaller med armar och ben kedjade, bindlar för ögonen och med hörselskydd och masker. Dom bor i burar med betonggolv, trätak och väggar av metallstängsel. Burarna är omgärdade av dubbla taggtrådsstängsel"

Beskrivningen verkar stämma, för det framgår av publicerade foton i pressen.

I Genève-konventionen, som de allra flesta länder, inklusive USA, har skrivit under, finns regler för hur krigsfångar skall behandlas. Deras personliga integritet får inte kränkas och de skall friges, när kriget är över, är ett par av föreskrifterna..

Amerikanernas behandling av sina fångar strider mot denna konvention. Men USA kringgår den genom att helt sonika kalla männen i burarna för "unlawful combattants" (olagliga stridande), alltså inte krigsfångar (prisoners of war). I Studio Ett ansåg förre åklagaren vid krigsförbrytartribunalen i Haag, Erik Östberg, att det var självklart att de skulle betraktas som krigsfångar, tills något annat hade bevisats. Och han påpekade att beteckningen "olagliga stridande" inte är något vedertaget begrepp i folkrätten utan amerikanerna har hittat på det--"för sin egen bekvämlighets skull", som han uttryckte det. Och i SvD (22/1 02) säger professorn i internationell rätt, Ove Bring, att USA bryter mot folkrätten, bland annat genom att vägra ge de tillfångatagna status av krigsfångar.

Nu gäller de här brotten mot folkrätten bara något hundratal talibankrigare, misstänkta för att vara terrorister i bin Ladins tjänst. Och de är åtminstone väl försörjda med mat, om man får tro amerikanska försäkringar.

De som drabbades mycket värre av det här trixandet med ord för att kringgå Genève-konventionen var miljontals krigsfångar efter andra världskriget. Under detta grymma krig hade både de västallierade och tyskarna i sin behandling av varandras krigsfångar i stort sett följt konventionens bestämmelser. Motivet var inte enbart ridderligt eller humanitärt utan förestavades nog mest av risken för att den andra sidan kunde besvara överträdelser med repressalier mot sina fångar. När kriget sedan tog slut i maj 1945 upphörde denna risk för segermakternas del. Miljonerna tyska krigsfångar förlorade nu sin av konventionen skyddade status genom att USA helt enkelt döpte om dem till Disarmed Enemy Forces (DEF), alltså "avväpnade fientliga styrkor".

Behandlingen av dem blev därefter. Massor av tyska fångar försmäktade i de så kallade Rheinwiesenlagern. Det var egentligen inga läger, utan någon miljon krigsfångar hade fösts ihop på ett antal ställen längs Rhen utan tak över huvudet. De var alltså oskyddade mot regn, snö och kyla. Eller som en överlevande berättar:

"Marken var en gyttjegröt och ovanför fanns dystra regntunga moln. Alla lemmar stelnade till is, tårna simmade i upplöst läder… Upptill väta, nedtill gyttja. Man fryser som en liten hund och förundrar sig över att man ännu lever"

Det fanns fångar som utmattade drunknade i gyttjan:

"Bredvid mig låg en febrig gammal man i gäggamoja. Nästa dag var han redan död. Då han slog omkring sig sjönk han djupare ned, och hans ansikte var lerigt. Om han inte dog av feber, hade han kvävts"

De sanitära förhållandena för dessa fångar i det fria var förfärliga. De sjuka och utsvultna fångarna, många med diaréer, orkade inte ta sig till latrinerna. Om lägret i Rheinberg berättar en överlevande:

"Lägret var ingenting annat än en stor kloak, för alla sket där dom just stod"

Och om lägret vid Bad Kreuznach:

"En del av soldaterna, de som uppehöll sig i den djupt liggande änden av lägret, låg bokstavligen i en sjö av urin"

Kanske var hungern ändå den värsta plågan för dessa många hundratusen tyska ex-soldater, "avväpnade fientliga styrkor" som de kallades. Tidvis var dagsransonen nere på 500 kalorier. De äldre fångarna skrumpnade ihop till nästan skelett. På andra svullnade benen och deras tänder lossnade. Förtvivlat försökte de svältande krakarna bakom taggtråden utöka svältransonerna genom att koka soppa på trädens bark. Och en löjtnant Willers berättar:

"Vi rev sönder blad och skott på buskarna och åt detta, så efter 14 dagar såg buskarna ut som skelett."

Inte undra på att fångarna i dessa amerikanska så kallade läger dog som flugor. I till exempel Rheinberg dog på en enda natt 200 fångar. Ändå är dessa krigsförbrytelser -- begångna i fredstid dessutom!-- föga kända. De begicks ju av de hyllade segrarna, så "Eisenhowers dödsläger", som de ibland kallas, är det politiskt inkorrekt att påminna om.

Märkligt nog tycks det också i Tyskland vara närmast tabu att minnas det här. Där har dock skrivits en del i ämnet, bland annat en liten bok med titeln "Tränen, Tod und tausend Qualen" (Tårar, död och tusen kval). Den gör skäl för sitt namn, för det är en skakande skildring av helvetet för fångarna i Bretzenheim utanför Bad Kreuznach. Häromåret besökte jag minnesplatsen där vid "Das Feld des Jammers", jämmerns fält, och träffade också bokens författare Rolf Spanner. Han berättade bland annat:

"Det blev ett överraskande gensvar på min lilla bok. Många tidigare fångar hörde av sig och uttryckte sin tacksamhet. Men de flesta av dem var kritiska på en punkt: Jag hade trots allt inte lyckats skildra hur vidrigt det egentligen var i Bretzenheim"

Efterhand överfördes många ur dessa "avväpnade fientliga styrkor" från de amerikanska lägren till fångenskap i Frankrike. Här blev situationen för de tyska fångarna om möjligt ännu värre. En inblick i förhållandena där gavs faktiskt av en svensk roman. Det var i Ernst Brunners "Vallmobadet" (Bonniers 1999). Där beskrivs hur författarens österrikiske far, Leopold Brunner, hamnade i fångenskap i Frankrike efter kriget. Han uppger, att i dessa den "långsamma dödens läger" var en av huvuduppgifterna att gräva gravar för alla medfångar som dog.

Hur många tyska fångar dog då i västallierade läger från 1945 och framåt? Ja, sammanlagt beräknas över 1½ miljon tyska soldater ha dött i fångenskap. De flesta, över en miljon, anses dock ha dött i Sovjetunionen. Av de 110 000 tyska fångarna i Stalingrad överlevde till exempel bara 6000. Men den kanadensiske journalisten och historikern James Baques menar, att uppåt en miljon tyska soldater dog i västallierad fångenskap. Denna mycket omstridda uppgift lanserar han i sin bok "Other Losses", på tyska med den mera provokativa titeln "Der geplante Tod". Om hans beräkningar mot förmodan stämmer, skulle det betyda att det trots allt inte dog så många tyska krigsfångar i Sovjet , kanske "bara" en halv miljon.

Genèvekonventionen behövs, även om segrare har många möjligheter att bryta mot den.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff 27 jan. 2002

MASSMORD PÅ KOREANER OCH JAPANER

2002-01-06T20:06:00.000+01:00

MASSMORD PÅ KOREANER OCH JAPANER
(Kanske borde jag, som man gör på TV ibland, varna för att vissa delar av kommande inslag kan uppröra känsliga sinnen)

När man kort ska belysa krigens ökande barbarisering under 1900-talet, brukar man nämna tre siffror: Under första världskriget var andelen döda civila knappt fem procent, under andra världskriget 48 procent och under Koreakriget 1950-53 hela 84 procent. I Vietnam och Kambodja lär andelen civila "förluster" ha varit ännu högre. Hur det är i Afghanistan vet vi ännu inte.

Under årets första dagar får jag i min hand tre texter från källor, som i dagens opinionsläge har den fördelen att de inte utan vidare kan kallas antiamerikanska. Den första är en artikel i Svenska Dagbladet, den andra en lång uppsats i The New York Review of Books och den tredje är ett brev från en pensionerad Natogeneral.

KOREAKRIGETS "DÖDA DALAR"

Artikeln i Svenska Dagbladet (2002-01-03) är skriven av Monica Braw, fil doktor i historia med Japan som forskningsområde. Bland annat har hon --som hon själv skriver-- undersökt "den amerikanska censuren av atombombsmaterial från det ockuperade Japan efter andra världskriget". Nu recenserar hon utförligt en amerikansk bok om massdödandet av civila under Koreakriget. Den har titeln "The Bridge at No Gun Ri. A Hidden Nightmare from the Korean War" och är skriven av tre journalister, två amerikaner och en sydkorean.

Koreakriget böljade fram och tillbaka mellan 1950 och 1953, innan man efter tre års slaktande var tillbaka på ruta ett, den nuvarande stilleståndslinjen mellan Nord- och Sydkorea. Det innebar att miljoner civila flyktingar rörde sig fram och tillbaka under kriget. Ofta hann de inte få med sig annat än de vita kläder de hade på sig. Dessa kläder gjorde, att de var väl synliga mot det gröna landskapet, till exempel från luften. Redan den 25 juli 1950 fick överste Edward Timberlake följande besked:

"Armén har begärt att vi från luften beskjuter alla civila flyktinggrupper som observeras på väg mot våra positioner"

Och i augusti kom ordern, att amerikanerna inte skulle ta flera fångar utan helt sonika döda dem.

Tidigare hemligstämplade rapporter från Pentagon rekommenderade befälhavarna att inte nämna bombade byar utan alltid kalla dem för militära mål. Journalisterna tvangs till självcensur.

Byn No Gun Ri, som finns i bokens titel, är en av dessa koreanska byar som brändes ned. Amerikanska soldater satte sina cigarettändare mot halmtaken, medan invånarna tog sin tillflykt till området kring en järnvägsviadukt. Där utsattes de för anfall från luften och för beskjutning från de amerikanska trupper som bränt ned deras by. "Det var som om himlen föll ned över oss", berättar en överlevande. Omkring 200 barn, kvinnor och män beräknas ha dödats bara av den här byns befolkning. En del av förklaringen till alla de här massmorden på koreanska civila är att amerikanerna befarade, att nordkoreanska infiltratörer hade nästlat sig in bland byborna.

Under ett halvsekel har de här krigsförbrytelserna varit nedtystade. Det hedrar det amerikanska samhällets vakthållning kring öppenhet och yttrandefrihet, att de nu äntligen har kommit i dagen. Ja, bokens författare belönades år 2000 rentav med det prestigetyngda Pulitzerpriset.

"KRIG UTAN NÅD"

The Hardest War är rubriken på en artikel av John Gregory Dunne i The New York Review of Books av den 20 december 2001. Den är på hela elva sidor, men så handlar den också om tre amerikanska böcker om det obarmhärtiga dödandet på Stilla havets öar under andra världskriget.

Redan för sex år sedan tog jag i Pax-krönikor och här på Radio Tuff upp den ohämmat rasistiska jargongen mellan japanerna och deras västallierade motståndare. Som källa använde jag California-professorn John D. Dowers bok "War without Mercy", en passande titel, för det var verkligen ett krig utan nåd som från ögrupp till ögrupp utkämpades i Stilla havet. Inte minst chockerande är att läsa om hur amerikanerna skändade döda --eller ibland bara halvdöda-- japaner. De skickade som suvenirer hem dödskallar, tänder, torkade japanska öron och andra kroppsdelar från sina motståndare. Ja, president Roosevelt fick som gåva en pennkniv, utkarvad ur lårbenet på en japan. Det hedrar honom att han vägrade att ta emot den.

Fångar sköts eller slängdes ut från flygplan. Till och med efter kriget följde behandlingen av japanska krigsfångar ingalunda Genèvekonventionen. Enligt professor Dower dog i fredstid 81000 japaner i västallierade läger.

Dunne tar i sin artikel upp liknande makabra episoder. Han berättar om en sergeant som i sina fickor hade två testiklar. Dessa "maskotar" hade han skurit bort från en dödad japansk soldat. En löjtnant brukade visa sitt mannamod genom att pissa i munnen på fiendelik.

Dessa makabra inslag i kriget utan nåd orsakades inte bara av den propaganda, som betecknade japanerna som råttor, löss, dvärgar, gula apor eller dödsälskande fanatiker utan också av japanska illdåd. E.B. Sledge, sedermera professor i mikrobiologi, skrev en bok om sin hemska tid som ung marinkårssoldat. Han berättar hur hans förband hittade amerikanska soldater grymt lemlästade, en med avhuggna händer och med genitalierna i munnen. Men han redogör också för hur hans egna behandlade ännu levande japaner: En amerikan såg att det fanns guldtänder i munnen på en sårad japan och började karva loss dem med sin kniv. Innan japanen fick ett nådaskott av en annan amerikan hade den förste i sin iver efter guld hunnit skära upp hela ansiktet på den sårade.

Man förstår Sledge's omdöme: Vår enda religion var överlevnad. Striderna på dessa tropiska öar var så förbittrade och mordiska, ja hatiska, att de enda som tjänade på dem var spyflugorna. De kalasade på exkrementer och obegravda lik, så att de enligt Sledge blev "så stora, skinande och lata att de knappt kunde flyga"

Kampen om ön Okinawa i krigets slutskede skildras i en av de i New York Review of Books recenserade böckerna. Dödandet var enormt: 70 000 japanska soldater strök med liksom 12 000 amerikaner. Amerikanerna släppte på några vekor 14 miljoner ton bomber över ön och i sin bok om det moderna kriget skriver Samuel Hynes om Okinawa efter striden: "Där fanns inga levande varelser, ingen mänsklig bebyggelse, inga odlade åkrar, inte ett träd eller en väg". Det innebar att civila japaner drabbades oerhört hårt. Av öns 460 000 invånare dödades mellan 62 000 och 150 000. Häromåret upptäcktes i en by på Okinawa liken efter tre amerikanska soldater. Det framkom att de dödats av byborna efter att ha våldtagit och dödat japanska flickor.

Den stora variationen i antalet dödade civila på Okinawa finner jag sympatisk. Min tumregel i sådana fall är att sätta mera tilltro till den lägre siffran, inte bara för att det här är fråga om att kanske förringa förlorarnas lidanden. Då blir det ju berömvärt att vara revisionist.
Tyvärr är jag också benägen att revidera andra siffror i den här artikeln. Den citerar flyggeneralen Curtis LeMays ord om att Tokyos invånare blev "svedda, styckade och stekta till döds". Det gällde flygraiden natten mellan den 9 och 10 mars 1945. Visst brann Tokyo som fnöske den natten och visst bröt det ut väldiga eldstormar, men att 197 000 människor blev lågornas rov har jag aldrig hört förut. Den vanliga siffran på dödade civila, 83 000 under en enda natt, är tillräckligt gräslig.

Artikeln i New York Review of Books kommenterar också helsidesbilden i den största amerikanska veckotidningen, LIFE, av den 20 maj 1944. Denna "Picture of the Week" föreställer en vacker, stilfull blondin, 20-åriga Natalie Nickerson från Phoenix Arizona. Hon sitter vid sitt skrivbord med penna i handen. Men på bordet finns också en dödskalle och bildtexten uppger att den är "en bra japan, en död en", som skickats från hennes marinlöjtnant någonstans i Stilla havet.

Det är begripligt att man tvivlar på det här. Själv var jag nästan säker på att det var en propagandabluff. Okej, tänkte jag, att killar, som snabbt förråas i detta grymma skitkrig, skickar hem sådant, men att en så stor tidning publicerar en så komprometterande bild verkar osannolikt. Men så bad jag Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, kolla upp det. Han skickade mig sedan sidan ur LIFE och nu sitter vackra Natalie med dödskalle på väggen i mitt arbetsrum.

(Jag skrev om det här i Pax, nr 6-1995, och det blev början till slutet för mina tretton år som gratiskrönikör. )

BARA DIKTATURER BEGÅR KRIGSFÖRBRYTELSER?

I brevet från Nato-generalen, som också är fil doktor och verkar mera intellektuell ån militär, berörs just frågan om krigens barbarisering. Han menar, att det är en myt att demokratier inte kan begå krigsförbrytelser. Om människor i demokratier blir tillräckligt upphetsade är de fullt kapabla att begå grymheter och förbrytelser. Och han citerar fransmannen Antoine Rivarol (1753-1801):

"De mest civiliserade folken har lika nära till barbariet som det blanka järnet har till rosten. Folk är som metaller: De glänser bara på ytan"
--------------------------------------------------------------------
Åke Sandin, Radio Tuff 2002-01-06

Krig förråar – även de bästa

2001-03-11T19:46:00.000+01:00

Krig förråar – även de bästa
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"

Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":

-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.

-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exportera dessa barn till Australien

-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------

Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:

I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".

De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.

NU BERÄTTAR DE

I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.

Nu säger Paul Hansen:

-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.

Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:

-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.

Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.

UTNYTTJADE AV PEDOFILER

Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".

Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.

-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.

KRITISK ADVOKAT

Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:

-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.

Och hon tillägger:

-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.

LSD-EXPERIMENT?

Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.

Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:

-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.

"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"

Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:

-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.

KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA

Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.

I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)

ÖSTERSJÖNS STORA TRAGEDIER

2000-03-19T20:10:00.000+01:00

ÖSTERSJÖNS STORA TRAGEDIER

"Desastres de la Guerra"

Nyss hörde vi Knut Carlqvist här på Tyresöradion redogöra för besynnerligheter i samband med Estonias undergång i september 1994. Han hade gott hopp om att sanningen så småningom skulle komma fram.

I över fem år har våra medier med en viss frenesi behandlat olika aspekter på denna värsta fartygsolycka under fredstid i Europa. Tragedin är mätbar: 852 döda.

Nu har Östersjön varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.

790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.

Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.

Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.

Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.

Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.

Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor av våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.

Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge, för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.

Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:

Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"

Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.

Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:

"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga
gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en
vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."

Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:

"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av
hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna
dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom
fram till landremsan var också dom döda"

Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.

Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade:

"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många
nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt
det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig,
begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna
känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"

Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.

Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.

Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:

"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg
genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog
huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid
maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så skakades fartyget av en
andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören
sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt
kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst
förlorade."

Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det:

"Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i
höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps
och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100
hitlerister ombord."

Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskoterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.

Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.

Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.

Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.

Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:

"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr
eller senare"

Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.

Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.

Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".

Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.

Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.

Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.

Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.

Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:

"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de
allierade om flyktingarna fick hjälp"

Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.

Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.

"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",

berättade en brittisk pilot.

Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:
Günter Böddecker: DIE FLÛCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Från "Succékanalen 91,4", Tyresöradions bandade slinga 19/3- 9/4 2000)

ÅKE SANDIN

Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse

1999-07-18T20:18:00.000+02:00

1992 protesterade människorna i Dresden mot en högtidlighet i London. Där hade den brittiska änkedrottningen just avtäckt statyn av flygmarskalken sir Arthur Harris.

I motsats till Västtysklands befolkning hade Dresdenborna ännu inte undfått den omskolning (Umerziehung, reeducation)) som inpräntat att västmakterna stod för det rätta, sanna och humana och att bara tyskarnas egna många krigsförbrytelser skulle ihågkommas, medan förbrytelser begångna mot tyskar skulle tystas ned. Dresden ligger ju i forna DDR, vars propaganda ingalunda hade varit västvänlig.

Arthur Harris var nämligen under andra världskriget chef för brittiska Bomber Command och delansvarig för så där en 600 000 tyska civilas död. När en Londonpolis under kriget förebrådde flygmarskalken för att han körde sin Bentley så fort och vårdlöst att han riskerade att döda folk svarade Harris bara: "Unge man, jag dödar tusentals människor varje natt". Han fick smeknamnet Bomber Harris men hans underlydande kallade honom kort och gott för Butch, det vill säga Butcher, slaktaren.

Den mest kända --eller ökända-- av Harris' flygoperationer är förintelsen av Dresden den 13-14 februari 1945. Det var då som tusentals allierade bombplan vräkte bland annat 600 000 brandbomber över den militärt betydelselösa stad, som kallades Elbes Florens. Om det var 35 000, 130 000 eller rentav 250 000 civila och flyktingar som då kremerades levande är lite oklart, men som regel vid räkning av lik brukar de lägre siffrorna vara mera tillförlitliga.

Arthur Harris var med redan 1919 och då som ung skvadronchef i Royal Air Force i det tredje afghanska kriget. I sina memoarer skryter han med att det var en fullträff med en brittisk tiokilosbomb mot den afghanske kungens slott som avgjorde kriget. I varje fall var det en sensationell händelse i Kabul när damerna i kungens harem av bombningarna tvangs ut i folkvimlet.

Om hur europeiska kolonialmakter använde flygbombningar mot de människor man då kallade infödingar eller vildar finns att läsa i senaste Ordfront Magasin, nummer 7-8. Där finns ett utdrag från Sven Lindqvists kommande bok "Nu dog du". För vår västerländska självgodhet kan den boken bli lika svår att smälta som Lindqvists omdiskuterade bok från 1992, "Utrota varenda jävel!"

Lindqvist erinrar om de tankar som R. P. Hearne redan 1910 utvecklade i sin bok "Air Ships in Peace and War". Flyget skulle vara utomordentligt användbart vid straffexpeditioner i kolonierna. Luftfarkosterna skulle skrämma vildarna från vettet, som nu kunde straffas mycket snabbare och hårdare och dessutom utan att värdefulla vita soldater gick åt.

Hearne vid sitt skrivbord menade att attacker från luften skulle drabba skurkarna utan att oskyldiga människors blod spilldes. Men liksom senare flygteoretiker överskattade han precisionen i attackerna från luften. När fransmännen redan 1912 använde flygbomber mot de marockaner som inte ville civiliseras av dem siktade piloterna mot stora mål: byar, marknadsplatser, boskapshjordar, annars träffade inte deras bomber. Än i dag målar man i många berberbyar uppe i Atlasbergen inte husen för att de inte skall synas så väl från luften. Och 1913 använde spanjorerna mot marockanerna karteschbomber, den tidens splitterbomber, vilka dödade urskillningslöst.

1915 bombade britterna pathanernas byar vid den indisk-afghanska gränsen. När det inte hjälpte bombade man bevattningsanläggningarna så att matjorden spolades bort. Att även kvinnor och flickor dödades av bomber hade det brittiska högkvarteret en tidstypisk ursäkt för. De hänvisade till kvinnans låga status bland afghanerna, vilka påstods betrakta kvinnor som ett slags lösöre eller i varje fall på samma nivå som boskap och vapen. Deras människovärde kunde därför inte jämställas med europeiska medsystrars.

På 1920-talet var det tyska flygvapnet förbjudet enligt fredsdiktatet i Versailles. Men britter och fransmän var desto flitigare i att använda sitt flygvapen, inte minst i mellanöstern och arabvärlden. Irakerna, som äntligen blivit fria från turkisk överhöghet var inte särskilt förtjusta i sina nya herrar, britterna. Arthur Harris var i farten igen, mycket uppfinningsrik med att göra om transportplan till tunga bombplan och att fälla klasar av små brandbomber mot byarnas halmtak. Triumferande kunde han 1924 rapportera hem till England:

"Nu vet araber och kurder att på 45 minuter kan en stor by bli praktiskt taget utraderad och en tredjedel av invånarna dödade eller skadade av fyra eller fem flygmaskiner"

Inte alla britter var lika glada som Harris över att bränna ned fattiga byar. Stabsofficeren Lionel Charlton hade vid ankomsten till Bagdad 1923 besökt ett sjukhus och till sin överraskning och förskräckelse fått se de lemlästade offren för sina landsmäns luftkrig. I sina memoarer brännmärker han dessa bombningar, som också dödade kvinnor och barn, som rena massakrerna. Så småningom fick han nog och bad om förflyttning hem till England, där han tvångspensionerades 1928.

Medan britterna axlade "den vite mannens börda" genom att bomba Iran, Irak , Transjordanien och Somalia uppfyllde fransmännen sin "civilisatoriska mission" genom att bomba Syrien, ett land som tillfallit dem som mandat efter första världskriget. Flera syriska städer anfölls 1925 från luften. Bara i Damaskus dödades den 18 oktober det året ett tusental muslimer av franska bomber. Och fram till våren året därpå hade de flesta byar runt Damaskus förvandlats till ruinhögar. Den här krigföringen stred förstås mot krigets dittillsvarande lagar, men fransmännen försvarade sig med att folkrätten bara gällde civiliserade folk, inte arabiska banditer.

Bombplanens förmåga att döda var särskilt stor i ökenlandskap, där det var svårt för människorna att gömma sig. Inte samma lycka hade brittiska RAF, när de 1932 angrep byar i Burma. Där gav djungeln människorna på marken en chans att undkomma bomberna.

I mitten av 1930-talet var det dags för Mussolinis Italien att pröva bombkrigets förmåga. Det var när italienarna lade under sig Haile Selassies Abessinien, det vill säga nuvarande Etiopien. Hur bomberna exploderade i abessinska ryttaravdelningar beskrev italienska flygare i närmast poetiska ordalag. De tyckte att det såg ut som en blomma, som plötsligt slog ut när hästar och människor slungades iväg från krevadcentrum. Nyårsaftonen 1935 bombades också svenska Röda korsets ambulanser i Abessinien, varvid flera svenska sjukvårdare dödades. (Min mamma brukade alltid på nyårsaftnarna berätta om detta dystra nyår, när Radiotjänst ,dåvarande Sveriges Radio, spelade sorgemusik hela kvällen.)

Spanska inbördeskriget 1936-39 brukar betecknas som ett förspel till andra världskriget. Här fick också några tyska flygare vara med på Francos sida och bevisa att de också kunde massdöda från luften. Den mest kända flygraiden är angreppet på staden Guernica med 93 dödade, förevigad genom Picassos berömda målning av förödelsen.

Men det var först med andra världskriget som bombflyget skulle visa vad det kunde. Dess militära effektivitet är omtvistad men inte dess förmåga att massdöda, främst civila.

Det var ju tyskarna som var först ute i andra världskriget. 1939 bombades Warszawa av Luftwaffe innan tyskarna erövrade den polska huvudstaden. I maj 1940 utsattes det belägrade Rotterdam för en svår bombraid. Uppåt 1000 holländare miste livet. I både fallen kunde tyskarna hävda att det enligt gällande krigslagar gällde städer som militärt försvarade sig och som man därför hade rätt att bombardera.

Sedan gick utvecklingen snabbt mot det totala bombkriget. Båda sidor började angripa städer långt bakom fronten. Tyskarna inledde hösten 1940 den så kallade Blitzen med upprepade bombanfall mot engelska industristäder i fåfängt hopp om att få England att sluta fred. Natten till den 15 november anfölls Coventry av 449 tyska bombplan. Många industrier slogs ut och 380 människor dödades. Engelsmännen svarade med att bomba Mannheim. Tyskarna förlorade slaget om Storbritannien och Churchills ord om de brittiska jaktpiloterna är berömda: "Aldrig i världshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket".

Medan tyskar och fransmän byggt upp sina flygvapen främst för att understödja markstridskrafterna vid fronten hade Royal Air Force efter första världskriget satsat på en annan strategi. Engelsmännen avsåg att från luften förgöra fiendens städer för att på det sättet vinna kriget. För den uppgiften var Sir Arthur Harris som klippt och skuren. Men det skall till hans försvar sägas att denna urskillningslösa så kallade area bombing redan var planerad när han tillträdde som bombchef 1942.

Den kände historikern Peter Englund har skrivit att denna krigets industrialisering alltmer kom att styras av räknenissar och statistiker:

"RAF:s stabschef, sir Charles Portal skrev i början av november 1942 ett förfärligt PM där han på ett torrt byråkratiskt vis lade upp planerna för de kommande två åren. Han ansåg att man kunde klara av att fälla 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter '25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och 1 miljon svårt skadade'.

Det inte minst skrämmande med detta aktstycke är --förutom att det faktiskt höll streck rätt bra-- just situationen: en liten grå man sitter tyst på ett litet grått kontor någonstans och räknar och plussar och lyfter papper och går på lunch och svarar i telefon och åker hem till lilla frugan och återvänder lugnt nästa dag och räknar lite till och så vidare, som om siffrorna var en beräkning av en fabriks produktion av kokosbollar och inte en formel för massakrerandet av hundratusentals män, kvinnor och barn"

Enligt Charles Snow i hans bok "Science and Government" var hjärnan bakom den här krigföringen kabinettsmedlemmen, professor Frederick Lindemann. Han menade att bomberna gjorde störst skada, det vill säga nytta, i de tätast befolkade områdena, stadskärnorna. Target: the Cathedral, riktpunkt domkyrkan som man sa. Den gamla hansestaden Lübeck var den första som på allvar drabbades av den här sortens luftkrig. Det var i mars 1942 och hela innerstan förstördes, jodå också domkyrkan. Det var en stor framgång tyckte engelsmännen, trots att Lübeck var av föga militärt värde. Men som Harris belåtet uttryckte det: Stan "var ju byggd mera som en braständare än som en mänsklig boplats". Elden spred sig alltså lätt över de trånga gränderna.

Lübeck var bara början. I över tre år till skulle allierade flygarmador fortsätta med sina nattliga bombmattor över alla större tyska städer. Den unge Stig Dagerman besökte Tyskland ett och ett halvt år efter kriget, en resa han rapporterade om i boken "Tysk höst". Han har svårt att avgöra vilken av alla tyska ruinstäder som är den mest sönderbrända, sönderslagna och igenrasade. Han väljer Hamburg, en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg. Dagerman åker tåg genom Hamburg och ser bara något som verkar vara en jättelik avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar och tomma fönsterhål. Under en kvart ser han inte en enda människa, fast han åker genom det som en gång var Hamburgs mest tättbefolkade område. Dagerman besöker också källarna, där bleka människor och tuberkulösa barn, många av dem etniskt rensade flyktingar, bor med vatten upp över fotknölarna.

Det var på Hamburg som de allierade 1943 provade ut att framkalla eldstormar, som skapade en hetta på över tusen grader och ett väldigt luftsug in mot brandcentrum som fick till med brandbilar att rutscha in i elden. Vid sådana temperaturer smälter inte bara asfalt utan också bly och glas -- för att inte tala om trä och människokroppar. Ögonvittnen berättade att små barn låg som stekta ålar på trottoarerna med händerna ännu utsträckta som för att skydda sig mot hettan. Ett nytt ord uppfanns: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött. En hel familj kunde rymmas i en tvättkorg.

Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes över Hamburg tre miljoner brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Uppåt 50 000 människor, flera än offren för hela Blizen mot England, dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 300 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor.

Offren var så många och så förbrända eller lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 130 meter långa. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt bortglömd som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.

Bittert ironiskt var att det var främst Hamburgs arbetarklass som drabbades. För att uppnå maximalt dödande koncentrerade man bombningarna mot hyreshusområdena, de "röda" eller åtminstone minst Hitlertrogna delarna av staden.

Många andra tyska städer drabbades av eldstormar. En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkde bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.

Människor som försökte ta sig ut ur skyddrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut, som var i Dresden som krigsfånge och fick delta i röjningsarbetet, kallar källarna för likgruvor i sin mycket läsvärda bok, "Slakthus 5".

Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna döda var fjärde Pforzheimbo, cirka 17000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".

Men också vid Östersjön, inte värst långt från Skåne, förekom bombmassakrer på civila och flyktingar. Den 12 mars 1945, en månad efter Dresden, anfölls Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie, av 650 allierade plan. Förra året, när jag var på den gamla svenskön Usedom, besökte jag också kullen Golm. Där finns en massgrav med omkring 20 000 bomboffer för anfallet på Swinemünde.

I augusti 1945, när kriget redan var över i Europa, var nästan alla stora och medelstora städer i ruiner också i Japan. Där hade amerikanska B 29-or bränt ned en fjärdedel av alla bostäder, dödat många hundratusen civila och gjort 22 miljoner japaner hemlösa. Bara under en enda bombnatt den 29 mars 1945 hade 83 000 Tokyobor dödats. Vill man jämföra olika helveten var det ungefär lika många dödsoffer på detta enda dygn i Tokyo som sammantaget i koncentrationslägrena Buchenwald och Dachau under tio-tolv år.

När Hiroshima utplånades den 6 augusti av den första atombomben, påstod president Truman i ett triumferande tal till nationen, att Hiroshima var en militärbas. Även som krigspropaganda var detta ovanligt missledande, för sanningen var snarast den motsatta. Hiroshima var så militärt betydelselöst att staden dittills i stort sett hade skonats från bombningarna. Men som en praktiskt taget orörd stad var den ett perfekt mål, när amerikanerna ville studera effekterna av sitt nya supervapen.

Ja, om effekterna kan man läsa i John Herseys bok, där han berättar om hur en överlevande upplevde den 6 augusti 1945:

"När han kom in bland buskarna såg han att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömslika tillstånd: ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från de smälta ögonen hade runnit nedför kinderna… Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

Tre dagar senare kom turen till Nagasaki. "En dag med tre färger" kallar Peter Englund avsnittet om denna förintelse i sin bok "Brev från nollpunkten": "Himlen var svart, jorden var purpur och mellan himmel och jord steg moln av gul rök". Atombomben fälldes just över Urakamikatedralen, Östasiens största katolska kyrka. Det var alltså Nagasakis fattiga och utstötta katoliker som brändes till stoft allra snabbast i hettan på 3-4000 grader. Men kanske var det ändå ett skonsammare öde än för de många tiotusentals som skulle dö veckorna efteråt av sina plågsamma brännskador eller åren efteråt av cancer från strålningen eller föda grymt missbildade barn.

Den amerikanska propagandan har varit så effektiv, att ännu tror många på det motsägelsefulla påståendet att atombomberna, som ju dödade ett par hundra tusen civila, ändå räddade liv. De sägs ha påskyndat Japans kapitulation. Om det skriver t ex historieprofessorn Göran Rystad:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Och det är en händelse som är tankeväckande, att den 8 augusti --två dagar efter förintelsen av Hiroshima och dagen före Nagasakimassakern-- bestämde segermakterna statuterna för de krigsförbrytarrättegångar, där tusentals av förlorarna skulle dömas till galgen. En av de tyngsta anklagelsepunkterna var just massmord på civila.

I sin bok , "The Crazy Ape", frågar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi:

"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten som släpper bomberna inte ser sina offer?"

Den här boken om den galna apan, det vill säga människan, skrevs 1970, alltså under Vietnamkriget. Skulle de massiva bombmattorna den gången över Indokina ha varit möjliga, om den västliga opinionen varit medveten och upplyst om luftkrigets miljontals civila offer redan under första halvan av vårt sekel. Skulle ens årets Natobombningar av Jugoslavien ha accepterats?

Och de allra mest ängsliga frågorna blir då till sist: Accepterar vi massmord på civila från luften just därför att västmakterna, de som vi lärt oss är de goda och hjältemodiga, har varit de särklassigt värsta utövarna av bombterror? Är vår märkliga tolerans på den här punkten en följd av vår västerländska självgodhet? Eller är vi bara offer för vår okunnighet, vilken i de tusentals kärnvapnens tid kan stå oss dyrt?

ÅKE SANDIN
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänt på Tyresöradion, 91,4 MHz, 18/7 --8/8 1999)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

LITTERATUR: Buske, Norbert: Das Kreuz auf dem Golm (Schwerin 1996)
Dagerman, Stig: Tysk höst (Stockholm 1947)
Englund, Peter: Brev från nollpunkten (Sthlm 1996). Artikel i Populär Historia, nr 2/95
Hersey, John: Hiroshima (1946)
Irving, David: Apocalypse 1945.The Destruction of Dresden (London 1995)
Kurowski, Franz: Das Massaker von Dresden und der anglo-amerikanische Bombenterror 1944/45 (1995)
Lindqvist, Sven: Vildarna bombas (Ordfront magasin nr 7-8/1999)
Olsson, Jan Olof (Jolo): Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919 (Sthlm 1975)
Rystad, Göran: Artikel i SSD 6/8 1986
Schmalacker-Wyrich, Esther: Pforzheim 23. Februar. Der Untergang einer Stadt (1995)
Veale, Frederick J.P.: Advance to Barbarism. The Development of Total Warfare (New York 1968)
Vonnegut, Kurt: Slakthus 5 (1969)

Då var det 1919

1999-01-18T18:58:00.000+01:00

Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 80 år 1999. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.

I det sargade Europa var i alla fall 1919 det första fredsåret efter första världskriget. 10-12 miljoner människor hade slaktats, de allra flesta soldater i åldern 18 till 30, blomman av Europas manliga ungdom eller den förlorade generationen som det brukar heta. Det här året jobbade alla stenhuggare och skulptörer febrilt och på övertid med att förse olika städer med minnesmonument över dem som stupat för kung och fosterland. Och i Paris och London skulle man uppföra monument över den okände soldaten. Det var om detta Ruben Nilsson skrev en sorgligt ironisk visa om de människospillror som vilar under en triumfbåges vita marmorvalv.

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.

Och slutstrofen:

Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten

Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.

Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.

Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.

Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.

Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.

I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.

Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.

Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.

I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.

Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.

Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.

Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.

Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.

Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest runthänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.

Ändå hade Wilson redan från början av fredskonferensen gått med på att Italien fick flytta fram sin nordgräns så att den omfattade också Sydtyrolen med dess kvarts miljon tysktalande. Det rimmade inte alls väl med Wilsons demokratiska ideal om folks rätt att tillhöra det land de ville bo i. Om detta skriver Jan Olof Olsson, Jolo, i sin postumt utkomna bok "Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919" lika lakoniskt som ironiskt:

"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"

Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.

Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.

Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljoner tyskar, som plötsligt utgjorde mer än en fjärdedel av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Den 4 mars 1919 demonstrerade de i Wilsons anda för självbestämmande. Men 54 obeväpnade tyskar, däribland barn och åldringar, mejades ned den dagen av den tjeckiska milisens kulor och ett hundratal sårades. Sex dagar senare rapporterade Harvard-professorn Archibald Coolidge till de amerikanska fredsförhandlarna i Paris om sudettyskarnas missnöje och menade att det i framtiden kunde bli ödesdigert. Tyvärr fick han rätt.

I president Wilsons 14 punkter fanns en försiktig formulering om kolonialismen. "Infödingarnas intressen", som det hette, skulle också beaktas. Men de två västmakterna var ju de ledande kolonialmakterna och mindre skulle deras landinnehav inte bli nu när de nu övertog också de tyska kolonierna. Enbart Storbritannien härskade över en fjärdedel av världen. Indien kallades juvelen i den brittiska kronan och indiska soldater hade snällt låtit sig fraktas till Europa för att slåss mot Tyskland, ett land de aldrig hört talas om. Men medan statsmännen satt i Paris och grälade om vilka bitar av rovet som skulle tillfalla vilka, kom oroande rapporter från Indien. Britterna hade i mars infört en lag, som gav dem rätt att i två år kvarhålla indier i häkte utan dom och rannsakan. Advokaten Mohandas Gandhi uppmanade därför till storstrejk och oroligheter bröt ut.

I staden Amritsar i Punjab brändes brittiska byggnader ned och några engelsmän lynchades. En kvinnlig engelsk missionär, som misshandlades, lyckades undkomma genom att krypande ta sig till räddningen. Den 13 april samlades tusentals indier på en öppen plats i Amritsar, som kallas Jaliantvala Bagh, lika okänd i Europa som bittert ihågkommen i Indien. General Reginald Dyer tågade dit med 50 man och lät utan förvarning öppna eld rakt in i den obeväpnade folkmassan. 379 indier dödades och över tusen sårades. Sedan tvingade generalen alla indier som kom till den gata på vilken den kvinnliga missionären hade krupit fram att göra detsamma.

Kriget på västfronten hade ända fram till vapenstilleståndet förts utanför Tyskland. Det var alltså Belgien och norra Frankrike som hade förhärjats. Flandern såg ut som ett månlandskap med miljoner granatkratrar och oändliga mil av skyttegravar. I Paris ålades Tyskland nu att betala skadorna. Men man satte skadeståndsbeloppet så högt att Tyskland inte ekonomiskt skulle kunna repa sig. Redan under 1919 försämrades markens värde femfalt och sedan skulle inflationen galoppera iväg miljonfalt. I många tyska städer förekom oroligheter och kupper året 1919. I Berlin gjorde spartakisterna --uppkallade efter den romerske slavledaren Spartacus-- uppror men deras ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av militären. "Det flyter ett lik i Landeskanal", som det står i visan. München var om möjligt ännu mera turbulent under 1919 men det hoppas jag att Robert Stieger ska berätta om sedan.

Versaillesfreden undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter unge Gavrilo Princips mord i Sarajevo på det österrikiska tronföljarparet, den gnista som skulle tända världsbranden. Först vägrade det nu demokratiska Tyskland --kejsaren hade schappat iväg till Holland redan vid vapenstilleståndet i november 1918-- att skriva under, så orättvisa tyckte också de tyska socialdemokraterna att villkoren var. Men de hade inget val utan skickade fram två okända män, Müller och Bell, att i Versailles spegelsal skriva under dokumentet.

Sedan generalerna givit upp och kejsaren abdikerat fick demokratiska tyska politiker nu alltså kratsa deras kastanjer ur elden, stå där med skulden, skammen och nesan. Det hjälpte inte att tyskarna sommaren 1919 antog en utomordentligt demokratisk grundlag i Weimar, som skulle bli Europas kulturhuvudstad 80 år senare. Av de västmakter som så högtidligt sade sig ha utkämpat kriget för demokratins skull fick den nya tyska demokratin föga hjälp.

Politikerföraktet skulle blomstra i Weimarrepubliken, som blev ett omtyckt angreppsmål för alla missnöjda i ett Tyskland där några få skodde sig medan arbetarna svalt och medelklassen genom inflationen berövades sina besparingar. Från höger lanserade man redan 1919 uppfattningen att Tysklands nederlag med alla dess negativa följder hade berott på att politikerna givit armén en dolkstöt i ryggen. Det var en uppenbar historieförfalskning, men den vann tyvärr tilltro.

Det fanns säkert flera orsaker till att den amerikanske presidenten Wilsons fina idéer trasades sönder av den realpolitiska snålblåsten i Versailles, där man mera ägnade sig åt att ta för sig och klämma åt förlorarna än att tänka på följderna. Möjligen var västliga statsmän också påverkade av det folkhat som krigspropagandan på ömse sidor piskat upp. Inte minst den brittiska propagandan var mycket framgångsrik. Den kallade tyskarna för hunner, påstod att dessa hunner huggit av händerna på belgiska gossebarn, så att de inte i framtiden skulle kunna bli soldater, ja tyskarna förvandlade i likfabriker döda soldater till smörjolja och konstgödsel och hade hjälpt till att gasa [sic] 700 000 serber till döds. Det skulle ta några år innan labourpolitikern Arthur Ponsonby och andra avslöjade att allt detta var lögn. Men 1919 föredrog man fortfarande att tro det värsta om sina under kriget demoniserade fiender.

President Woodrow Wilson kom till Europa som en otroligt firad hjälte. När han efter något halvår återvände hem var han närmast en riddare av den sorgliga skepnaden. På hösten 1919 drabbades han dessutom av en hjärnblödning och blev en längre tid handikappad. Det var kanske så, att Wilson kompromissade bort många av sina goda föresatser för att kunna driva igenom den sista av sina fjorton punkter, inrättandet av Nationernas Förbund. Det lyckades han också med, men hemma i USA upplevde han sedan den yttersta smäleken. Hans egen kongress vägrade att godkänna Nationernas förbund och USA stannade utanför. Det var för all del inte sista gången USA skulle nonchalera ett världssamfund.

Under kriget hade Wilson storstilat angivit de allierades mål. Kriget fördes, sa han, "to make the world safe for democracy", för att trygga världen åt demokratin. Efter kriget skulle dock Europa drabbas av en formlig epidemi av diktaturer. I krig är folket kanonmat medan starka mäns karriärer befrämjas.

Det har sagts att en grundsten för nazismen lades i Versailles 1919. I München började det året en österrikisk korpral i den demobiliserade tyska armén sin politiska verksamhet. Han var helt okänd men hette Adolf Hitler. I Italien organiserade 1919 en före detta socialist, Benito Mussolini, unga krigsveteraner i uniformerade grupper, kallade fasci, medan den osannolike operettfiguren Gabriele d'Annunzio, "det bevingade svinet" som han kallade sig, väckte mycket mera uppmärksamhet genom att ockupera Fiume, i dag det kroatiska Rijeka.

I Ungern tog kommunisten Bela Kun makten under några månader 1919, men tvingades fly till Sovjetunionen, där han avrättades. I Ryssland härskade Lenin. Men landet var 1919 sönderslitet av krig och massakrer och folket hungrade. I norr, öster och söder försökte vita arméer, delvis hjälpta av västmakterna, att störta kommunistregimen. I Finland som hade varit självständigt ett drygt år funderade segraren i det otäcka inbördeskriget året innan, marskalken Gustav Mannerheim på att sända trupper till Petrograd. Ålänningarna hade mangrant röstat för att tillhöra Sverige men 1919 hänsköts Ålandsfrågan till fredskonferenserna i Paris.

Och här i Sverige hade vi en regering under liberalen och historieprofessorn Nils Edén. 1919 skulle riksdagen besluta om husagans avskaffande och om allmän rösträtt, alltså också för svenska kvinnor. Och det året föddes i Sverige så där en 100 000 barn, av vilka många ännu lever.

Grattis alla ni som kämpat er igenom decennierna och i år fyller åttio!

ÅKE SANDIN
(Tyresöradion, 91,4 MHz, i januari 1999)

"VARGBARN" I FIKTION OCH VERKLIGHET

1996-03-27T08:39:00.000+01:00

"VARGBARN" I FIKTION OCH VERKLIGHET

I Dagens Nyheters kulturdel fanns den 28/12 1996 en dryg decimeterlång spalt under rubriken "Disney och Förintelsen", skriven av Henriette Zorn. Uppenbarligen grundar den sig på en tresidig artikel i det ledande tyska veckomagasinet Der Spiegel, nummer 50/1996. Den handlar om Mischa Defonseca och den bok hon just har kommit ut med i USA. Översättning av boken till bland annat tyska är på gång.

Rubriken på Der Spiegels artikel är "Verliebt in eine tote Kobra" [Förälskad i en död kobra]. Mischa, född 1934, är nämligen en fanatisk djurvän och hennes hem utanför Boston är fullt av av uppstoppade djur av alla slag. Kanske har hennes kärlek till djur en bakgrund i det som hon berättar om i sin bok. Den heter "Mischa -- A True Story", [Mischa - en sann berättelse], så vi skall som läsare sätta tilltro till den.

ÖVERLEVDE TACK VARE VARGAR.

Vid sju-åtta års ålder, får vi veta, undgick den lilla judeflickan Mischa att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna --undra på att hon sedan dess älskar djur! Men i sin "sanna berättelse" redogör hon för andra, nästan lika märkliga öden. Vid sex års ålder lämnade hon ensam Belgien för att med hjälp av en liten kompass söka efter sina bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. I Tyskland såg hon hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.

Mischa tog sig in i Polen och i sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.

Disney skall nu göra en film om Mischa och den väntas bli en större kassasuccé än till och med "Schindlers list", eftersom den är en blandning av Shoa och Djungelboken. Både i DN och Der Spiegel talas respektlöst om "Shoa Business". Det påminner pinsamt om revisionisternas ironiska slogan: "There is no Business like Shoa Business"

En av Disneys taleskvinnor betonar att den kommande filmen baserar sig på "en ovanligt sann historia".

KÖNIGSBERGS "VARGBARN"

Vad som dessvärre är sant är det som Ruth Kibelka skildrar i sin bok "WOLFSKINDER. Grenzgänger and der Memel". Kibelka, född 1958, var på 1980-talet aktiv i medborgar-rättsrörelsen i DDR. När hon därför hindrades i sina studier, lärde hon sig i stället litauiska. Dessa kunskaper var en förutsättning för henne, när hon började forska om tyskarnas öde i Königsbergsområdet (nu: Kaliningrad) och Litauen vid och efter slutet av andra världskriget.

Bokens huvudtitel, "Wolfskinder", betyder just vargbarn, men här är det tyvärr inte fråga om någon fantasieggande tillvaro hos någon vargflock. Vargbarn blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart. En del av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen. Hur hunger och död härjade under de två åren efter kriget bland de ännu överlevande tyskarna i det av ryssarna besatta området har Kibelka inte minst fått fram genom intervjuer med i dag vuxna före detta vargbarn. Ruth D berättar så här:

"Och nu när man berättar, att man har ätit råttor, skrattar folk och säger: 'Det är väl ändå alldeles för svårt att fånga en råtta'. Men råttorna var också hungriga och det enda man behövde göra var att slänga ett tygstycke över dem så hade man dem och hade bara att slå ihjäl dem"

Och Rudolf H. tillfogar:

"Ibland hittade vi i avskrädestunnorna potatisskal, om inte, åt vi grodor från dammarna. Ibland bökade vi igenom redan slaktade djurkadaver, en ko eller en häst.Jag minns, hur jag en hel dag jagade en katt, på kvällen lyckades jag med möda fånga den och slukade den sen"

Lothar-Manfred W. bekräftar, hur attraktiva djurkadaver blev för de svältande:

"Inte långt från vår förort fanns ett vetrinärsjukhus för militärhästar. På morgonen slängde man därifrån ut ett par tre hästkadaver, vilket en stor skara människor väntade på. Som uthungrade hyenor stormade folk fram. Självklart räckte kadavren långt ifrån till alla."

Allra värst var vintern 1946-1947, ett och ett halvt år efter kriget. Då rapporteras också fall av kannibalism bland de uthungrade och frysande.

Inte heller många ryssar kunde äta sig mätta. Men allra värst var det för de besegrade och skuldbelagda tyskarna, vilkas kvinnor och barn nu skulle sona vad andra högt ovanför dem tidigare hade ställt till med. Lothar Manfred skildrar hur det blev allt värre för dessa tyskar, hur hunger och kyla gjorde folk helt utmattade, apatiska och likgiltiga:

"Den enda räddningen föreföll att vara --döden. Och människorna dog, en del där hemma somliga på gatan. Andra hängde sig eller lade sig under tåg. Våldtagna kvinnor hoppade från bron ned i floden Pregel och dränkte sig. Så var vårt dåtida liv, så förflöt min barndom"

LITAUEN RÄDDNINGEN FÖR MÅNGA "VARGBARN".

För många av Königsbergs och Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen räddningen undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.

De som blev litauer försökte ofta dölja sitt tyska ursprung, eftersom de annars blev mobbade som fascister eller hitlerister. Brigitte M berättar för Kibelka, hur hon och två andra urspungligen tyska flickor hade det i skolan. Lärarinnan var kommunist och trakasserade extra dessa tre flickor genom att anmärka på deras frisyr, låsa in dem på toaletten med mera:

"Vid skolavslutningen gav lärarinnan betyg till alla utom oss tre. Av oss krävde hon att vi knäböjande skulle kyssa henne på handen. Då jag gärna ville ha undervisning, lade mig på knä och kysste hennes hand och fick betyget."

Nu har Kibelka hittat många av de forna "vargbarnen" och de vittnar i hennes bok om sin tid som barn i det här området. Margitta W berättar om sig själv och sina tre små syskon:

"Mamma dog 1945. Hon blev gång på gång våldtagen och dog av det. Sen kom vi på något sätt till en moster. Någonstans, jag minns det bara svagt, steg vi på ett tåg och kom till Litauen. Där gick vi och tiggde och tiggde. Min syster fick jobb någonstans och vi andra fortsatte att tigga. En kväll tog folk emot oss och vi fick övernatta på golvet. Då dog min bror. De lade honom i en kista och begravde honom och jag gick vidare för att tigga. Jag vandrade från en bonde till en annan. Ibland kunde jag stanna på ett ställe ett par veckor, ibland för kortare tid. Efter lång tid, då jag irrat omkring, kom jag till en kvinna, hos vilken jag fick vakta boskapen".

Flera av de i dag vuxna "vargbarn" som Kibelka har intervjuat uttrycker sin tacksamhet mot de litauer som själva hade många svårigheter men som ändå förbarmade sig över dessa vinddrivna tyska barn.

TRAGISKT HÖG DÖDLIGHET.

1945 vid Röda arméns "befrielse" av Königsberg fanns där omkring 100 000 tyska civila, som inte kunnat eller velat fly västerut. Enligt den vetenskapliga kommission under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade fördrivningen --i dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergstyskarna över hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000. Det skulle i så fall på ett par år vara ungefär dubbelt så många än som under ett drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.

I början av sin bok "Wolfskinder" sammanfattar Ruth Kibelka situationen för tyska civila i Östeuropa år 1945:

"Civilbefolkningen öster om Oder-Neisse, men särskilt Ostpreussens, upplevde den sovjetiska arméns inmarsch under förfärliga omständigheter. Mord, röveri, våldtäkter, bortförande och plundring var på dagordningen. Arméledningen hade i flygblad uppmanat till extra hårdhet och grymhet mot tyskarna."

Tyskarna i Ostpreussen tillhör de många nedtystade offren för andra världskriget. Deras öde har inte uppmärksammats av västerländska media, långt mindre planeras någon amerikansk film om dem.

Stig Dagerman om Tyskland hösten 1946

1995-04-19T18:46:00.000+02:00

På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).

En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:

"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.

Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.

Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.

Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."

Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men

"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."

Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.

"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:

"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"

Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:

"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)

Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.

Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.

Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:

"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."

Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:

"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "

Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:

"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."

Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:

"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."

När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.

Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995. Det engelska originalets titel: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.

James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland från Röda korset och andra internationella hjälporgan.

Men detta ämne är så brännbart, att det är värt en egen krönika.

"BEFRIELSEN" AV DEMMIN 1945

1995-04-18T18:37:00.000+02:00

Inte många har någonsin hört talas om Demmin, ännu färre vet något om stadens öde 1945. Den kallar sig hansestad och tillhörde efter Westfaliska freden 1648 under flera generationer det svenska väldet. Den ligger vid floden Peene i det platta vorpommerska inlandet, sex mil söder om Stralsund och ungefär lika långt ifrån Rostock. I slutet av 1980-talet hade Demmin, som då låg i DDR, 17 000 invånare.

Om Demmins öde 1945 handlade ett TV-program i den tyska kanalen ARD. Det sändes den 1/8 1994 under titeln "Das vergessene Drama" [Det glömda dramat"] men inte på någon bra sändningstid utan kl 13 på dagen. Det finns också en liten bok, "Das Kriegsende in Demmin 1945". Författare är Norbert Buske, teologie doktor och uppvuxen i Demmin. Det är på hans uppgifter den följande redogörelsen grundar sig.

Hans bok utgavs 1995 av Mecklenburg-Vorpommerns delstatscentrum för politisk bildning. Dess chef, Christa Drews-von Steinsdorff skriver i förordet på tal om DDR-tidens nedtystande av sovjetiska brott:

"Försoning/förlåtelse kan man dock inte uppnå genom förtigande eller ljugande. Det kan man bara lyckas med på en grund av ömsesidig sanningsenlighet. Att ha detta för ögonen är med anledning av ohyggligheterna i våra dagars krig i och utanför Europa precis lika nödvändigt som för 50 år sedan."

SMÅ GRAVSTENAR OM STOR MASSDÖD

På Demmins gamla kyrkogård står en liten obelisk. Årtalet 1945 finns inristat på den samt en from vers av Goethe och några bibelord. Obelisken står på en massgrav för många av dem som efter Röda arméns inmarsch i staden begick självmord. Norbert Buske utgår ifrån att över 1000 människor i Demmin tog livet av sig men medger att ett mera exakt antal är omöjligt att ange, inte minst därför att i Demmin fanns många flyktingar österifrån. Irmgard von Maltzahn som 1945 skrev ned sina upplevelser i Demmin de tragiska dagarna nämner 1200 döda genom självmord. Marie Dabs, som 1984 utkom med andra upplagan av sina "Lebenserinnerungen" uppger 2000 självmordsoffer. Å andra sidan talar den första officiella rapporten (november 1945) från den sovjetiska ockupationens tid om "över 700". Hur som helst är alla siffrorna otäckt höga för en så pass liten stad som Demmin

På den nyare delen av kyrkogården finns ett gammalt granitkors. Inskriften på dess sockel nämner "400 barn som offer för år 1945".

På en annan granitvård finns inristat: "Vintern 1945-1946 dog av fläckfeber och andra farsoter 800 Demminbor och hemlösa."

Minnesmärkena över de tusentals döda tyskarna är oansenliga. I jämförelse framstår den höga obelisken med röd stjärna över segermaktens stupade soldater som "direkt monstruös" (Buske). Den kostade uppåt 100 000 mark, till mer än en tredjedel betalade av Demmins skattebetalare, när den uppfördes år 1948.

PLUNDRINGAR, VÅLDTÄKTER, MORDBRAND….

Det som hände i Demmin månadsskiftet april-maj 1945 kan torrt och utan hänsynstagande till de många mänskliga tragedierna sammanfattas :

28/4 Röda armén närmar sig. Lasarettet evakueras. Många flyr, inklusive polisen.

29/4 Demmins ledande nazister och tjänstemän lämnar staden.

30/4 (Hitlers dödsdag) De sista tyska trupperna lämnar staden och spränger broarna över Peene bakom sig. Sovjetiska trupper rycker in och möts bara av sporadisk skottlossning. De kvarvarande Demminborna har hängt ut vita lakan och handdukar i fönstren. Innan provisoriska broar byggts blir det kö i staden av sovjetiska artilleri- och pansarfordon. Medan en del sovjetiska enheter tar sig över floden kommer trossen in i staden. Plundringar och våldtäkter börjar. Enstaka hus sätts i brand.

1/5 Natten till den 1 maj tilltar övergreppen mot civilbefolkningen. Skräckslagna begår alltflera självmord. Nya sovjetiska enheter rycker på dagen in i staden och vådtäkterna och plundringarna kulminerar. Hela huslängor sätts i brand, främst längs huvudgatan och i den äldre stadsdelen. Värt att notera är att den stora Bartolomeuskyrkan klarar sig.

2/5 Bränderna når sin höjdpunkt liksom en panikartad självmordsvåg.

3/5 Demminborna hindras inte längre i sina släckningsförsök men inte mycket går att rädda.

4/5 De sista eldhärdarna släcks. Uppåt två tredjedelar av staden är nedbränd eller i ruiner. Nu börjar hopsamlandet av över tusen tyska lik, mestadels kvinnor, barn och gamla män.

BLÖDANDE KVINNOR GICK I DÖDEN MED SINA BARN

Lotte-Lore Martens, sedermera läkare, var 1945 en ung medicinstudent i Demmin. Hon klarade sig själv mycket bättre än de flesta andra av stadens kvinnor. 50 år senare berättar hon om händelserna:

"Från höjden, dit vi alla med våra saker hade tagit vår tillflykt, såg vi Demmin i form av tjocka rökmoln som drog fram över oss. I väster, där staden låg, slog eldsflammor oupphörligt upp i högan sky. Vi tyckte alla, att inte ens Roms brand på Neros tid kunde ha givit ett större intryck.

Som medicinstudent förfärades jag av något helt annat. Med röken kom ett otal våldtagna kvinnor stapplande uppför Jarmenvägen, några ännu starkt blödande, med ett två, tre, ja flera med fyra barn vid handen, som i trance och med tom blick. Vi såg hur de förr eller senare tog vägen till höger mot Tollensefloden. Det gick inte att hejda dem. Masspsykos. De sökte alltså döden i djupet. Några kvinnor kunde simma men inte barnen. Därför överlevde också några av kvinnorna. Hur har de egentligen kommit över det skedda?"

Bland dem som dränkte sig i Tollense hörde också Lotte-Lore Martens pappa, hennes faster och 85-åriga mormor. Pappan hade misshandlats under sibirisk fångenskap i första världskriget, så att han blivit rörelsehindrad och bara kunde ta sig fram med hjälp av käppar. Beslutet att begå självmord föregicks av ett falskt rykte om att deras släktingar redan gjort det. Vilka grymma erfarenheter som i övrigt förmådde dem till det är okänt.

Lotte-Lore Martens arbetade månaderna efteråt i sjukvården, först med en tysk läkare, som dock häktades och sedan försvann i "GPU:s källare". I sitt jobb träffade hon många av våldtäktsoffren. De som hade blivit med barn gjorde abort "på löpande band". Samtalsgrupper med ca 100 kvinnor åt gången organiserades också. Inte minst gällde det att ge kvinnor råd om hur de skulle behandla de allmänt grasserande könssjukdomarna, syfilis och "asiatisk gonorré".

Hon berättar också om den tyfus- och fläckfeberepidemi som härjade Demmin året efter kriget. "Det dog väl många fler än ett tusen sjuka" uppskattar hon. Att inte ännu flera dog av dessa farsoter berodde på ett serum mot tyfus som en professor Herzberg i Greifswald tagit fram. Honom betecknar Lotte-Lore Martens som "Demmins räddare".

ETT HEMBITRÄDE BERÄTTAR

Norbert Buske har sin bok bland annat återgivit ett brev som Else R. den 28 december 1945 skrev till Werner Kuhlmann, vars pappa var läkare i Demmin. Else hade i flera år varit familjen Kuhlmanns hembiträde och brevet mottog Werner Kuhlmann under sin krigsfångenskap i Gütersloh/Marienfeld.

Elses brev är långt och detaljerat och innehåller tragiska nyheter för mottagaren. Hon berättar att hans föräldrar och syster liksom så många andra Demminbor hade begått självmord. Det som hände i det Kuhlmannska huset i Demmin dagarna --och natten-- efter Röda arméns intåg stämmer ganska väl med andra skildringar av händelseförloppet:

Först kom några ryssar in och ville ha brännvin och husets klockor. Sedan kom en sårad ryss och blev omplåstrad av doktor Kuhlmann. Ett par andra ville bli skjutsade i Kuhlmanns bil. Han kom tillbaka utan sin bil. Sedan kom en polack som frågade efter dottern.

"När han inte gav sig utan framhärdade i sitt krav på dottern gav sig fru Lorenz ut för att vara dottern och blev våldtagen flera gånger".

Kvinnorna gömde sig i källaren. Men mitt i natten bankade det på ytterdörren och två ryska officerare kommer in.

"De sade till fru Michel och fru Lorenz: 'Följ med!'. Vad de skulle göra, det visste vi. På morgonen framemot femtiden kom de tillbaka."

Senare på morgonen får hon reda på att Kuhlmanns skjutit sig och sin dotter, Ilse. Samma dag brinner huset ned. Om också kvinnorna Kuhlmann hade blivit våldtagna, framgår inte, kanske vill brevskriverskan skona den efterlevande Werner Kuhlmann. Else R.:

"I Demmin ser det nu fruktansvärt ut. 60 procent av staden är förstörd eller skadad. Innerstan är praktiskt tagit borta.

Nu, kära Werner, vill jag också berätta, att din mor och Ilse är jordfästa i en grav på kyrkogården. Din far kunde inte återfinnas bland ruinerna, ty i husapoteket hade det brunnit för mycket. Din mor ich Ilse hittades i ruinerna av matrummet som förkolnade lik. På graven har jag satt ett kors åt dem, som tyvärr bara är av trä men senare kan man ju ersätta det."

Om sina egna upplevelser är brevskriverskan Else R. förtegen. Man bör dock komma ihåg att det 1945 var ännu mycket svårare än nu för skändade kvinnor att berätta om sina trauman. Än i dag vill ytterst få tyska kvinnor berätta om vad de upplevde som unga flickor, inte bara för att ingen hittills har velat lyssna på dem.

VAD HÄNDE MED RYSKOR OCH POLSKOR?

I Pommersche Zeitung av den 1/4 1995 lämnar Ursula Strohschein sin ögonvittnesrapport om Demmin vid krigsslutet 50 år tidigare. Om segrarnas härjningar skriver hon bland annat:

"Den vackra gamla hansestaden hade förlorat sitt ansikte. Med "dawai"-vrål jagade man oss ur trädgården in i ett hus vid Lindenstrasse. Där kröp vi ihop som bedövade i ett halvtomt rum. Oupphörligt bultande på dörren och ropen: 'Klocka, klocka' och 'kvinna, kom!' I närheten jämmer och skrin från kvinnor. Jag darrade och tryckte mössan djupare ned över pannan...."

Och om tiden efteråt:

"Likkärrorna knarrade i veckor uppför kyrkogårdsberget. Regionalsjukhuset och de tidigare kavallerikasernerna kunde inte hysa alla de otaliga sjuka. Dysenteri, tyfus och könssjukdomar försatte människorna i panik. Löss, ohyra och loppor bredde ut sig. Läkare var oförtröttligt i arbete med sina ytterst torftiga medicinska hjälpmedel. Medicinalrådet, doktor Herbst --vars fru och yngsta barn hade begått självmord-- hade intill utmattning satsat hela sin person för att kunna bekämpa denna nöd"

Bland de kvinnor som med bävan väntade på Röda arméns ankomst fanns också ryska och polska tvångsarbeterskor. Ursula Strohschein uppger att de var förtvivlade. "Vad ska bli av oss? Fruktansvärt, alldeles fruktanhsvärt, när ryssen kommer", klagade de. Och deras onda aningar skulle besannas, menar Strohschein:

"På natten slets vi upp ur sömnen av hjärtskärande skrin som ekade över gården. På morgonen var alla polska och ryska flickor borta. Vi hörde och såg dem aldrig mera."

En helt motsatt bild av polska och ryska tvångsarbeterskors öde ger Irmgard von Maltzahn i sin 1945 nedskrivna skildring om hur ryssarna intog godset Wanselow någon mil öster om Demmin. Hon berättar, hur dessa kvinnor under jubel och med blommor sprang emot soldaterna och sedan deltog i segrarnas sedvanliga firande:

"Med nästa omgång ryssar kom hela kasernen av kvinnor, en 70 stycken, och nu satte plundringarna i gång. De lämnade ingenting kvar till oss utan rev till och med ned gardinerna...Allt blev demolerat och sönderslaget, hela huset dånade, knarrade och kved. Under tiden krossade de speglar, fönsterrutor och porslin."

Även andra byar runt Demmin drabbades, till och med veckor efter krigsslutet. I Mecklenburgs landsarkiv finns uppgifter om vad som i exempelvis inträffade i Kletzin, en mil öster om Demmin [citerat efter Norbert Buske]:

"I juni hade en bonde från Kletzin förts till Demmins sjukhus med ett dödligt bukskott. Ryska soldater hade nattetid trängt in i huset och frågat efter kvinnor. Bondfrun och hennes syster hade kunnat gömma sig, bondens 75-åriga mamma blev våldtagen och bonden skjuten"

DEMMIN I DDR:s HISTORIESKRIVNING

Norbert Buske har i sin skrift om Demmin också ett par sidor om hur händelserna i Demmin skildrades under DDR-tiden. Den officiella historieskrivningens förhållningssätt var att först tiga, sedan utesluta icke önskvärda fakta och att slutligen förvanska verkligheten.

Han skriver, att i början "allt tonades bort av det man menade skulle befläcka befrielsen från fascismen". Så länge det ännu fanns så många vittnen till det skedda var det bäst att tiga.

När sedan en regional kommission 1975 skulle skriva den lokala arbetarrörelsens historia uteslöt de ur sovjetiska dokument alltför genanta avsnitt. Samma år kom en kort framställning från den regionala partiskolan för det ledande partiet SED, där det hette, att "behjärtade medborgare gick de sovjetiska trupperna till mötes, för att bevara Demmin mot förstörelse". Detta betecknar Buske som en legend.

Samma skrift gör stor affär av att några ungdomar, här kallade Wehrwolfs, hade "kastat pansargranater" och att sovjetiska officerare skulle ha blivit mördade i apoteket. (Buskes förklaring till händelserna i apoteket är att ryssarna av misstag efter apotekarens självmord hade druckit ur den flaska med vinblandat gift denne använt.) Enligt de partitrogna i Demmin 1975 förklaras ödeläggelsen av staden med "att förintelsen av dessa fascistiska element ledde till det totala förstörandet av Demmins centrum"

Detta stämmer inte alls, eftersom som det tyska motståndet var försumbart och nästan all ödeläggelse skedde efter det att Demmin erövrats av Röda armén.

Även de flesta självmorden skedde, sedan ryssarna redan hade plundrat, våldtagit och satt staden i brand. Norbert Buske:
"Det var inte nationalsocialisternas skräckpropaganda, som drev människor till självmord, utan erfarenheterna av att denna propaganda besannades"