"VARGBARN" I FIKTION OCH VERKLIGHET

"VARGBARN" I FIKTION OCH VERKLIGHET

I Dagens Nyheters kulturdel fanns den 28/12 1996 en dryg decimeterlång spalt under rubriken "Disney och Förintelsen", skriven av Henriette Zorn. Uppenbarligen grundar den sig på en tresidig artikel i det ledande tyska veckomagasinet Der Spiegel, nummer 50/1996. Den handlar om Mischa Defonseca och den bok hon just har kommit ut med i USA. Översättning av boken till bland annat tyska är på gång.

Rubriken på Der Spiegels artikel är "Verliebt in eine tote Kobra" [Förälskad i en död kobra]. Mischa, född 1934, är nämligen en fanatisk djurvän och hennes hem utanför Boston är fullt av av uppstoppade djur av alla slag. Kanske har hennes kärlek till djur en bakgrund i det som hon berättar om i sin bok. Den heter "Mischa -- A True Story", [Mischa - en sann berättelse], så vi skall som läsare sätta tilltro till den.

ÖVERLEVDE TACK VARE VARGAR.

Vid sju-åtta års ålder, får vi veta, undgick den lilla judeflickan Mischa att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna --undra på att hon sedan dess älskar djur! Men i sin "sanna berättelse" redogör hon för andra, nästan lika märkliga öden. Vid sex års ålder lämnade hon ensam Belgien för att med hjälp av en liten kompass söka efter sina bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. I Tyskland såg hon hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.

Mischa tog sig in i Polen och i sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.

Disney skall nu göra en film om Mischa och den väntas bli en större kassasuccé än till och med "Schindlers list", eftersom den är en blandning av Shoa och Djungelboken. Både i DN och Der Spiegel talas respektlöst om "Shoa Business". Det påminner pinsamt om revisionisternas ironiska slogan: "There is no Business like Shoa Business"

En av Disneys taleskvinnor betonar att den kommande filmen baserar sig på "en ovanligt sann historia".

KÖNIGSBERGS "VARGBARN"

Vad som dessvärre är sant är det som Ruth Kibelka skildrar i sin bok "WOLFSKINDER. Grenzgänger and der Memel". Kibelka, född 1958, var på 1980-talet aktiv i medborgar-rättsrörelsen i DDR. När hon därför hindrades i sina studier, lärde hon sig i stället litauiska. Dessa kunskaper var en förutsättning för henne, när hon började forska om tyskarnas öde i Königsbergsområdet (nu: Kaliningrad) och Litauen vid och efter slutet av andra världskriget.

Bokens huvudtitel, "Wolfskinder", betyder just vargbarn, men här är det tyvärr inte fråga om någon fantasieggande tillvaro hos någon vargflock. Vargbarn blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart. En del av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen. Hur hunger och död härjade under de två åren efter kriget bland de ännu överlevande tyskarna i det av ryssarna besatta området har Kibelka inte minst fått fram genom intervjuer med i dag vuxna före detta vargbarn. Ruth D berättar så här:

"Och nu när man berättar, att man har ätit råttor, skrattar folk och säger: 'Det är väl ändå alldeles för svårt att fånga en råtta'. Men råttorna var också hungriga och det enda man behövde göra var att slänga ett tygstycke över dem så hade man dem och hade bara att slå ihjäl dem"

Och Rudolf H. tillfogar:

"Ibland hittade vi i avskrädestunnorna potatisskal, om inte, åt vi grodor från dammarna. Ibland bökade vi igenom redan slaktade djurkadaver, en ko eller en häst.Jag minns, hur jag en hel dag jagade en katt, på kvällen lyckades jag med möda fånga den och slukade den sen"

Lothar-Manfred W. bekräftar, hur attraktiva djurkadaver blev för de svältande:

"Inte långt från vår förort fanns ett vetrinärsjukhus för militärhästar. På morgonen slängde man därifrån ut ett par tre hästkadaver, vilket en stor skara människor väntade på. Som uthungrade hyenor stormade folk fram. Självklart räckte kadavren långt ifrån till alla."

Allra värst var vintern 1946-1947, ett och ett halvt år efter kriget. Då rapporteras också fall av kannibalism bland de uthungrade och frysande.

Inte heller många ryssar kunde äta sig mätta. Men allra värst var det för de besegrade och skuldbelagda tyskarna, vilkas kvinnor och barn nu skulle sona vad andra högt ovanför dem tidigare hade ställt till med. Lothar Manfred skildrar hur det blev allt värre för dessa tyskar, hur hunger och kyla gjorde folk helt utmattade, apatiska och likgiltiga:

"Den enda räddningen föreföll att vara --döden. Och människorna dog, en del där hemma somliga på gatan. Andra hängde sig eller lade sig under tåg. Våldtagna kvinnor hoppade från bron ned i floden Pregel och dränkte sig. Så var vårt dåtida liv, så förflöt min barndom"

LITAUEN RÄDDNINGEN FÖR MÅNGA "VARGBARN".

För många av Königsbergs och Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen räddningen undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.

De som blev litauer försökte ofta dölja sitt tyska ursprung, eftersom de annars blev mobbade som fascister eller hitlerister. Brigitte M berättar för Kibelka, hur hon och två andra urspungligen tyska flickor hade det i skolan. Lärarinnan var kommunist och trakasserade extra dessa tre flickor genom att anmärka på deras frisyr, låsa in dem på toaletten med mera:

"Vid skolavslutningen gav lärarinnan betyg till alla utom oss tre. Av oss krävde hon att vi knäböjande skulle kyssa henne på handen. Då jag gärna ville ha undervisning, lade mig på knä och kysste hennes hand och fick betyget."

Nu har Kibelka hittat många av de forna "vargbarnen" och de vittnar i hennes bok om sin tid som barn i det här området. Margitta W berättar om sig själv och sina tre små syskon:

"Mamma dog 1945. Hon blev gång på gång våldtagen och dog av det. Sen kom vi på något sätt till en moster. Någonstans, jag minns det bara svagt, steg vi på ett tåg och kom till Litauen. Där gick vi och tiggde och tiggde. Min syster fick jobb någonstans och vi andra fortsatte att tigga. En kväll tog folk emot oss och vi fick övernatta på golvet. Då dog min bror. De lade honom i en kista och begravde honom och jag gick vidare för att tigga. Jag vandrade från en bonde till en annan. Ibland kunde jag stanna på ett ställe ett par veckor, ibland för kortare tid. Efter lång tid, då jag irrat omkring, kom jag till en kvinna, hos vilken jag fick vakta boskapen".

Flera av de i dag vuxna "vargbarn" som Kibelka har intervjuat uttrycker sin tacksamhet mot de litauer som själva hade många svårigheter men som ändå förbarmade sig över dessa vinddrivna tyska barn.

TRAGISKT HÖG DÖDLIGHET.

1945 vid Röda arméns "befrielse" av Königsberg fanns där omkring 100 000 tyska civila, som inte kunnat eller velat fly västerut. Enligt den vetenskapliga kommission under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade fördrivningen --i dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergstyskarna över hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000. Det skulle i så fall på ett par år vara ungefär dubbelt så många än som under ett drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.

I början av sin bok "Wolfskinder" sammanfattar Ruth Kibelka situationen för tyska civila i Östeuropa år 1945:

"Civilbefolkningen öster om Oder-Neisse, men särskilt Ostpreussens, upplevde den sovjetiska arméns inmarsch under förfärliga omständigheter. Mord, röveri, våldtäkter, bortförande och plundring var på dagordningen. Arméledningen hade i flygblad uppmanat till extra hårdhet och grymhet mot tyskarna."

Tyskarna i Ostpreussen tillhör de många nedtystade offren för andra världskriget. Deras öde har inte uppmärksammats av västerländska media, långt mindre planeras någon amerikansk film om dem.