ÖSTERSJÖNS STORA TRAGEDIER

ÖSTERSJÖNS STORA TRAGEDIER

"Desastres de la Guerra"

Nyss hörde vi Knut Carlqvist här på Tyresöradion redogöra för besynnerligheter i samband med Estonias undergång i september 1994. Han hade gott hopp om att sanningen så småningom skulle komma fram.

I över fem år har våra medier med en viss frenesi behandlat olika aspekter på denna värsta fartygsolycka under fredstid i Europa. Tragedin är mätbar: 852 döda.

Nu har Östersjön varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.

790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.

Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.

Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.

Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.

Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.

Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor av våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.

Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge, för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.

Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:

Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"

Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.

Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:

"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga
gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en
vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."

Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:

"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av
hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna
dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom
fram till landremsan var också dom döda"

Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.

Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade:

"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många
nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt
det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig,
begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna
känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"

Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.

Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.

Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:

"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg
genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog
huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid
maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så skakades fartyget av en
andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören
sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt
kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst
förlorade."

Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det:

"Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i
höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps
och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100
hitlerister ombord."

Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskoterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.

Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.

Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.

Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.

Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:

"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr
eller senare"

Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.

Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.

Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".

Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.

Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.

Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.

Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.

Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:

"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de
allierade om flyktingarna fick hjälp"

Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.

Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.

"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",

berättade en brittisk pilot.

Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:
Günter Böddecker: DIE FLÛCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Från "Succékanalen 91,4", Tyresöradions bandade slinga 19/3- 9/4 2000)

ÅKE SANDIN