OVÄRDIGA KRIGSOFFER?

OVÄRDIGA KRIGSOFFER?

För en vecka sen lades 15 sommarprogram in på Succékanalen 91,4. I lokaltidningen ser jag nu rubriken: "Reseskildringar och snusk i Tyresöradion". Ja, det är inte lätt att sätta korta rubriker för ett så omfattande radioutbud. "Snusk" hänsyftar på en halvtimme med de illustra historieberättarna, kallade snusketörerna, snus-kisarna eller ketörer med snus. Men av de övriga programmen har åtminstone fyra historiska teman:

1. Historiedocenten Michael Nordberg intervjuas om kung Magnus Eriksson, grovt förtalad av den i år så aktuella Birgitta Birgersdotter, sedermera kallad den heliga. Hon hade förmånen att via uppenbarelser ha både jungfru Maria och Kristus på sin sida i sin aristokratiska kamp mot kung Magnus och drottning Blanche (Blanka)
2. Ordföranden för Tyresö socialdemokrater, Kristjan Vaigur, berättar om sitt gamla hemland Estland och dess öde under 1900-talet. Hans farmor dog i Sibirien, farfar överlevde.
3. Tuff-aktivisten Marianne Stieger recenserar Josef Martin Bauers bok "So weit die Füsse tragen" [Så långt fötterna bär]. Den handlar om tyska krigsfångars mångåriga och otäcka öde i Sibirien efter andra världskriget.
4. Den vitala och verbala 89-åringen Marta Rosenberg berättar om hur hon var hjälparbetare 1945-46 i Ostpreussen. Det är en skildring av nöd, svält, våldtäkter och andra övergrepp mot krigets civila förlorare.
Tre av dessa inslag har det gemensamt, att det är Sovjet som skuldbeläggs. Ryssarna är bovarna -- och detta följer ju den gängse trenden Näst tyskar brukar ryssar exponeras vid historiens skampålar, dock inte så mycket för vad de gjorde i samband med andra världskriget. Då var de ju segrare, skuldra vid skuldra med engelsmän och amerikaner.

OAVSIKTLIGT AVVIKANDE
Men de här tre programmen har ändå av slumpen och utan avsikt blivit avvikande. Offren är ester, polacker och tyskar och det är ju lite ovanligt i de ständiga skildringarna av andra världskriget. Jag borde kanske ha lärt mig att man inte utan repressalier och skymford får göra så:

En av mina sista Pax-krönikor (Pax nr 2/96) hade rubriken "Det var jävla synd om ryssarna". Det var ett citat från gamle fredskämpen Olavi Veijalainen i Hedemora. När han berättade om hur han under vinterkriget 1939-40 som finsk soldat hade varit med om att förinta ett kompani ryssar uttryckte han denna medkänsla med fienden.

ICKE ÖNSKVÄRDA KRIGSOFFER?
Jag slutade krönikan med att ömka de 20-30 (eller kanske 40?) miljoner ryssar, polacker och tyskar, som också grymt dödades i andra världskriget. Det skulle jag inte ha gjort, för jag hamnade snabbt på en omfattande internationell skamlista, " World Antisemitism Report".

Jag har aldrig förstått, vad de amerikanska redaktörerna och deras medarbetare i olika länder här menar med "antisemitism", ett invektiv numera så missbrukat att det alltmera förlorat sin otäcka och ursprungliga mening. I hädiska stunder undrar jag om redaktörerna i sin motvilja mot min empati med lidande ryssar, polacker och tyskar är extrema etnocentriker som skaffat sig ett elfte budord: "Du skall inga andra offer ömka jämte mitt folks"!

Det allra konstigaste är att våra trendjesusar, åsiktsayatollor och mediarabbiner nästan tungomålstalar om alla människors lika värde. Det är jättebra och hade varit beundransvärt, om de bara inte hade indelat andra världskrigets många tiotals miljoner offer i värdiga och ovärdiga. Efter nazismens avskyvärda herrefolksmyt behöver vi ingen ny.

Obegripligt är också att jag på den här långa skamlistan finns med i kapitlet Denying the Holocaust, att förneka det som i Sverige kallas "förintelsen". Men det är ju tvärtom, jag påminde ju bara om några av de andra av de 40-50 miljoner som grymt förintades under det där skitkriget för 60 år sen. I Radio Tuff sätter vi en ära i att erinra om alla de mer eller mindre nedtystade förintelserna under 1900-talet.

ÅKE SANDIN (Radio Tuff 2003-06-29)