29 juni 2007

ETT AV MÅNGA OHYGGLIGA TYSKA KRIGSÖDEN

Den amerikanske historikern och människorättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas, skriver i sin bok, The German Expellees. Victims in War and Peace (1993), om de 15 miljoner tyskar som 1945-47 fördrevs i Europas mest omfattande etniska rensning någonsin. Över två miljoner dog/dödades.

I inledningen till kapitel 3, War and Flight, skriver de Zayas:

"Många ignorerar eller förringar fasorna i samband med fördrivningen av tyskarna. Journalister och politiker talar sällan om det. När de gör det nämner de 'transfers av folk', vilket låter tillräckligt harmlöst. Till och med historiker i öst och i väst har haft en tendens att använda liknande eufemismer."

Ändå finns det massor av ohyggliga ögonvittnesskildringar, inte minst i tyska arkiv, av vilka åtta band utgavs på 1980-talet av pocketbokförlaget dtv under titeln ”Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa”. Dessa vittnesmål granskades av vetenskapsmän på professorsnivå ett par decennier tidigare men av politiska hänsyn ville man inte ha någon större publicitet kring det. På 1950-talet fanns det fortfarande tyskar som var fångar och tvångsarbetare i Sovjet, och man ville inte i onödan riskera deras väl och ve.

Grymheterna som drabbade oskyldiga tyska civila hade främst sin grund i att andra världskriget var ett oerhört brutalt krig, långt ifrån Hollywoodschablonerna. Sovjetunionens människor hade lidit ohyggligt under det tyska anfallet på landet. Hämndkänslor är alltså förståeliga och de eggades också av den sovjetiska propagandan. Författaren och kommunisten Ilya Ehrenburg hade undgått Stalins utrensningar och stod högt i gunst under kriget. Han har ibland kallats Sovjets Julius Streicher (den nazistiska hetstidningen Der Stürmers redaktör), och den här appellen, som han skrev och som spreds bland Röda arméns soldater, motsäger inte valet av detta öknamn:

"Tyskarna är inte mänskliga varelser. Hädanefter är för oss ordet 'tysk' den värsta tänkbara förbannelse. Hädanefter träffar oss ordet 'tysk' ända in i själen. Vi skall inte förivra oss. Vi skall döda. Om du en dag inte dödar en tysk har du förslösat den dagen.... Om du inte kan döda din tysk med en kula, döda honom med bajonetten. Om det är lugnt på ditt frontavsnitt eller om du väntar på att få slåss, döda en tysk under tiden...Om du dödar en tysk, döda en till, ty för oss finns det inget mera lustfyllt än en hög med tyska lik"

När Sovjetarmén närmade sig de tyska områdena i nuvarande Polen försökte många fly. Men åtskilliga stannade för att --om de överlevde-- bli deporterade något år senare. Jag skall här bara översätta en berättelse, Marie Neumanns. Hon bodde fram till krigsslutet i Pommern, nu en del av Polen. Hur de Zayas erhöll hennes vittnesmål berättar han om i en fotnot:

"Efter publiceringen av den tyska versionen av min bok, Nemesis at Potsdam (1978), skickade fru Neumann mig den här redogörelsen, som hon hade skrivit ned 1948. Jag blev så skakad av den, att jag inledde en brevväxling med henne och följde upp det med två personliga besök. Jag blev inte bara övertygad om sanningen i hennes redogörelse utan fick också lära mig om andra övergrepp, vilka bekräftade det sammanhängande mönster av urskillningslös hämnd som drabbade hela den civila befolkningen i östra Tyskland.

Man bör också komma ihåg att fru Neumann inte är den enda tyska kvinna, som måste bära sådana psykologiska ärr genom resten av sitt liv. En bedrövlig kommentar till den mänskliga naturen är, att --som fru Neumann anförtrodde mig-- ingen hade varit intresserad av hennes berättelse, ingen hade velat lyssna utan alla hade bara velat glömma. På det viset hade fru Neumann inte ens fördelen av det medlidande och det stöd som kom överlevande från Holocaust till del efter kriget.Hon, ett oskyldigt offer för ett brutalt krig, hade helt enkelt fått bära sitt lidande inom sig, i tysthet".

Att översätta Marie Neumanns berättelse var en otrevlig uppgift, då innehållet var så motbjudande gräsligt. Jag skrev till De Zayas och frågade om han trodde att allt verkligen var sant eller var grovt överdrivet som så många andra berättelser från andra världskriget. Han svar var kort men bestämt: ”Absolutely!”

Att jag sent omsider lägger in det här på min ena blogg beror på krönikan i Radio Tuff 2007-07-01. Den har rubriken ”Nationalister sopar inte i egen farstu” och finns i http://www.tuffsandin.blogspot.com/


MARIE NEUMANN BERÄTTAR (nedskrivet 1948):
Kl 12 söndagen den 4 mars /1945/ blev skottlossningen mera avlägsen. Vårt SS-förband som senast slogs i Lucknitz-skogen hade dragit sig tillbaka och Röda armén intog staden (Bärwalde). Min make som satt just utanför det allmänna skyddsrummet måste ha insett det. Han blev mycket nervös och krävde att vi skulle överlämna oss. Så han bad mig om en vit näsduk. Jag grät och ville inte ge honom den, eftersom jag var rädd om hans liv. Min man blev arg på mig och sa att det var jag var som tappade nerverna och att han hade väntat sig mera av mig -- att jag skulle vara modig. Så jag tog mig samman och gav honom näsduken.

Min make lämnade sedan skyddsrummet tillsammans med två polacker och kom tillbaka en kort stund senare. Alla hade förlorat sina armbandsur och hade fått order att ta oss ut ur skyddsrummet. Vi gick alla ut och hörde den vanliga ordern skrikas: "Urri! Urri!" Vi fick ställa upp oss på led och gå till befälhavarna. Vi bad om tillåtelse att ta våra saker med oss, vilket beviljades. Sen fick vi order att inte gå till kommendanten utan till våra hem. Vi åtföljdes av sovjetisk militärpolis.

Längs vägen möttes vi av sovjetiskt kavalleri, alla mongoler och asiater, som var skräckinjagande att titta på och vi blev ännu räddare. Två militärpoliser följde oss och min syster och hennes två barn in i huset. Plötsligt tog en fram sin fältplunta vodka och tvingade oss att dricka två glas. Sen fick vi en bit korv var som vi åt utan aptit. Vi var glada över att de verkade så vänliga och hade ingen aning om vad som väntade.

Min man sa sen åt mig att följa honom till skyddsrummet för att hämta resten av sakerna. Min syster bönade om att få följa med så hon slapp vara ensam med soldaterna i huset. Min man samtyckte. Han och min syster sa, att jag i alla fall bättre skulle klara av situationen. Ni förstår, min syster var jätterädd över alltihopa. Hon ställde sin resväska i mitt rum och bad mig hålla ett öga på den.

Så fort dom gått våldtogs jag för första gången av två ryssar. När dom var klara med mig öppnade de min systers väska och min svågers guldklocka som låg överst slank genast ner i en av deras fickor. Sen fick jag för första gången en pistol tryckt mot mitt bröst. Sen kom mina kära tillbaka, min man blek som en kritvägg, min syster täckt av blod. Men hon hade undgått det som dom ville henne i skyddsrummet tack vare att min man hade gått emellan. Men nu blev hon offer för de tusenfalt förbannade militärpoliserna.

Sedan stack en av dem iväg medan den andre stod vakt utanför vårt hus och ropade oavbrutet till ryska soldater, som kom in i horder om sju till tio stycken i taget. Min syster var i ena ändan av huset med sin sjuåriga dotter och jag i den andra med hennes två andra barn och min man. Någon hade tryckt ett brinnande ljus in i hans hand. Min syster och jag våldtogs gång på gång. Bestarna stod i kö framför oss. Under tiden höll en av militärpoliserna dörren stängd. Jag såg det för jag blev lämnad ensam innan min syster blev det. Plötsligt började hon och dottern att skrika på ett väldigt onaturligt sätt, så jag trodde att de höll på att dödas. När jag ville gå över till dem blev min man nedslagen av militärpolisen med geväret. Min systerdotter Ilschen skrek och kastade sig över min make, medan pojken och jag höll i polisens arm och skrek högljutt, annars hade han antagligen dödat min man.

När vi till sist lämnades ifred och min man återfick medvetandet kom min syster över till mig och tiggde min man att hjälpa henne: "Karl, vad kommer att hända med oss?" Min man svarade: "Jag kan inte hjälpa någon av er, vi är i händerna på en mobb, det är inte soldater och de är berusade och från sina sinnen". Jag sade: "Karl måste gömma sig, annars kommer de att slå ihjäl honom, för de har ju redan slagit honom halvt fördärvad."

Min man höll med mig om att gömma sig men Grete höll honom tillbaka och bad honom att tänka på hennes stackars barn. Min man sade: "Grete, jag kan bara inte hjälpa någon, men jag skall stanna hos dig, allt vad vi kan göra är att vi alla gömmer oss på höloftet. Sagt och gjort, men just när vi skulle krypa upp på loftet uppenbarade sig tre män. Eftersom det var snö ute hade de sett spåren. Vi måste klättra ner. De två barnen fick kyssar och deras mamma våldtogs igen. Hon och hennes barn skrek hjärtskärande. Hon skrek i förtvivlan: "Oh Gud, oh Gud varför händer det här?".

Männen gick och min man sa: "Dom kommer att döda mig och er alla och vad dom kommer att göra med barnen kan ni tänka er." Min man tyckte att det inte var någon idé att gömma sig, vi skulle inte hinna. Men jag sa: "Alla går upp dit. Jag ska låsa alla dörrar, så dom måste bryta upp dom först". Jag hoppades att vi skulle få tid att gömma oss sen. Men i upphetsningen hade jag glömt att gårdsporten redan hade brutits upp eftersom vi hade låst den varje gång vi kunnat.

Vi hade just kommit in på loftet när det utbröt ett vrålande och ylande från ett gäng på gården som sköt som galningar i marken och sen kom dom för att ta oss. Det hade blivit mörkt, men dom hade ficklampor. Dom var civila och några militärer som bar fyrkantiga hattar med tofsar. Det som sen hände kan jag knappt skriva ner för pennan sticker i handen. Dom hängde oss alla från takbjälkarna utom barnen, som packet ströp för hand med ett rep.

Senare hörde jag av folk som hade tagit skydd i familjen Hackbarths källare på Polzinergatan, att de hade hört våra vidunderliga skrik till och med i källaren, men ingen hade modet att komma till undsättning för de kämpade alla för sina egna liv då. Jag kvicknade till på golvet där jag låg bredvid mina kära. Jag visste inte vad som hade hänt med dom, fast jag anade, det var detaljerna jag saknade. Eftersom jag hade slängts i golvet först, när mobben överföll oss, blivit slagen i huvet och sedan våldtagen, hade jag förlorat medvetandet genast.

Sedan hörde jag röster från fyra män som satt på huk intill mig. Dom sa: "Kom frun", och när jag försökte resa mig föll jag genast omkull. Sedan befann jag mig på gården och hölls uppe av två män. Dom tog in mig och la mig på en säng. En av de fyra männen, en civil polack frågade: "Frun, vem gjorde det?". Jag svarade: "Ryssarna". Då slog han mig och sa: "Ryssarna är goda soldater. Tyska SS svin, hänger kvinnor och barn." Jag fick en gråtattack som var omöjlig att hejda. Då kom de tre andra tillbaka in, men när dom såg mig lämnade dom våningen.

Kort därefter kom en rysk soldat in med en piska och skrek oupphörligt åt mig. Uppenbarligen ville han att jag skulle vara tyst men jag kunde bara inte. Så han slog mig en gång med piskan och fortsatte att slå med den mot sängen. När det inte fungerade gav han upp och lämnade huset. Sen hörde jag röster utanför huset och blev räddare än både tidigare och senare. Jag greps av kall panik och sprang ut till den lilla bäcken intill vår trädgård där gässen brukade simma. Jag ville dränka mig och försökte ett långt tag, tills jag svimmade. Men inte ens det gjorde slut på mig.

Hur jag gick igenom allt detta förstår jag ännu i dag inte. Hursomhelst halade någon upp mig ur bäcken. När jag kvicknade till tog jag mig till fröken Bauchs rum på bottenvåningen hos Schmechels, handlarn. Gode gud så jag frös, för det fanns inga dörrar eller fönster kvar i huset och mina kläder var våta, det var natten mellan den 4 och 5 mars och det förekom ännu snö och is. Efter ett tag såg jag att det fanns en säng i rummet, så jag la mig och trodde att jag var ensam. Men snart såg jag att någon hade suttit vid bordet och nu reste sig och kom över mot sängen och, oh nej!, det var en ryss. Plötsligt kom hela min eländiga belägenhet för mig. Jag grät igen och tiggde om att han skulle vara snäll och skjuta mig.

Han lyste med ficklampa mot mitt ansikte, tog av sig rocken och visade mig sina medaljer och sa att han var löjtnant och att jag inte behövde vara rädd. Han tog en handduk från väggen och började gnida mig torr. När han såg min hals frågade han: "Vem gjorde?" och jag svarade "ryssarna". "Ja, ja", sa han, "var bolsjevikerna, men nu inte bolsjeviker, nu vitryssar. Vitryssar bra".

Sen tog han sin bajonett och skar av mig underbyxorna, varpå jag på nytt var redo att dö, för jag visste inte längre vad som väntade. Han gned mina ben torra, men jag frös fortfarande och visste inte vad jag skulle göra om jag hade förfrysningar.. Men sen tog han av mig vigselringen och stoppade den i sin ficka. Han frågade mig, var min man var, och sen våldtog han mig trots mitt eländiga tillstånd.

Efteråt lovade han att skicka mig till en tysk doktor. Först var jag glad över det men sen mindes jag att det inte längre fanns någon tysk doktor i vårt område.

Kort efter det att han försvunnit uppenbarade sig fyra ryssar, 18-20 år gamla. Totalt berusade drog dom ner mig från sängen och våldtog mig på ett onaturligt sätt. I mitt tillstånd kunde jag inget göra och föll omkull vid sidan om sängen, så dom sparkade mig med sina stövlar och träffade mig just på det värsta stället. Jag svimmade igen. När jag kvicknade till kravlade jag mig upp i sängen igen. Sen dök två andra sådana lufsar upp, men dom lämnade mig ifred, eftersom jag var mer död än levande. Jag lärde mig på den här tiden hur mycket en mänsklig varelse kan stå ut med, för jag kunde inte tala, kunde inte gråta, kunde inte få ur mig ett ljud. Dom slog mig lite, vilket inte spelade någon roll för mig, eftersom jag inte kunde känna nånting, och sen lämnade dom mig. Jag somnade av ren utmattning.

När jag vaknade mycket tidigt nästa morgon insåg jag igen var jag var. Snart märkte jag en garderobsdörr som var öppen och inuti fanns en klänning. Det fanns också en skjorta och några underkläder. Så även om sakerna var för små tog jag på mig dem, det som var kvar av mina egna kläder var ännu blött.Jag måste ta på klänningen utan att kunna knäppa den i ryggen för att den skulle passa. Det fanns inga strumpor att hitta och mina hade korvat ihop sig så de var som ben.

Sen fick jag besök av ryssarna igen. Först av en som tydligen trodde att rummet var tomt, för när han såg mig i sängen lämnade han genast rummet. Sen kom han tillbaka med fyra andra män. Den förste ville slå mig men officeren ville inte tillåta honom det. Så den förste pekade på Hitlerporträttet på väggen, som var fullt av kulhål, och sa att jag var en Hitlerfascist. Jag sa: "Nej, det här är inte mitt hus." Han sa: "Kom! Gå ditt hus".

Jag måste gå framför dem till mitt hus och det måste ha varit en märklig syn. När jag kom fram såg jag en lastbil parkerad framför, som ryska soldater kastade min slaktade boskap på. Soldaterna skrattade nästan ihjäl sig när dom såg mig. Dom tecknade med fingrarna mot huvet till sin officer, att jag antagligen var galen och när fyra kvinnliga soldater kom ville dessa skjuta mig. Men officeren tillät det inte. Han frågade om min hals och jag sa: "Ryska soldater. Min man, syster och barna också".

När han hörde ordet barn häpnade han. Jag bad honom följa med till uthuset men det ville han inte och tillät inte mig heller att gå dit. Så jag bad att få gå till kommendanten. Han gick genast med på det och skickade en soldat med mig. Men när vi kom till hörnet vid Kollatz pekade han till mig att jag skulle fortsätta själv längs Neustettinergatan. Det var flera män redan på torget som arbetade med röjning. När jag kom till slaktaren Albert Nass' ställe sa en rysk soldat åt mig att gå in, där var kommendantens högkvarter.

Inne på gården såg jag tre bondvagnar fulla av polacker, kvinnor och män, alla i nya kläder. Läderfåtöljer och andra möbler kom farande genom fönstren och polackerna kastade sig över dem med frenesi. Sen såg jag den polack som, om jag inte misstog mig, var med när min familj mördades just när de plockade upp mig från golvet, jag var faktiskt säker på att det var han. Han var den som slog mig när jag sa att det var ryssarna som gjorde det. Jag gick fram till honom och frågade efter kommendanten. Han sa: "Nej tala tyska". "Jo, det gör du", sa jag, "du var med hemma hos mig i går och då talade du tyska mycket bra" Han skrek åt mig: "Jag där, jag inte där, så vad då, du hålla tyst." En polsk kvinna kom fram och sa: "Vad vill du din tyska sugga? Kommendanten är till för polacker. Jag tar piska och jagar iväg dig." När jag skulle lämna gården sa en rysk soldat åt mig: "Tyska kvinna, trappan där, gå upp". Jag togs genast till fånga och låstes in i ett rum tillsammans med andra.

När aftonen kom blev det ett rent helvete. Den ena kvinnan efter den andra i vår grupp släpades ut. Skomakarns hustru, fru Graf, som var i sista månaden av sin graviditet togs med och likaså kvinnan från Wusterhausen och familjen Peters dotter, fru Schmidt. Dom drevs iväg av några soldater. Kvinnorna skrek när de tvingades in i bilen och fångrummet var fyllt av skrik. Våra nerver satt utanpå. Sen hörde vi hur motorn varvade upp och ryssarna lyste med strålkastarna in i rummet , så starkt att några skrek att dom använde sig av eldkastare mot oss där ute.. Barnen skrek hjärtskärande, det var ohyggligt.

Framåt morgonen kom kvinnorna tillbaka. Två av dem kollapsade när de kom in, den tredje våldtogs en gång till vid dörren innan hon släpptes in till oss. Dom kom och tog mig också en gång under natten. Jag fördes till slakthuset och våldfördes på golvet. När jag kvicknade till stod herr Held och grät över mig. Min hals hade svullnat så mycket de senaste timmarna, att jag hade svårt att röra munnen och jag spottade blod.

Nästa morgon ville de polska "gentlemännen" ha en omgång med oss, men ingen av oss rörde sig för att komma. En viss polack, den värste av hela bunten, hade vigselringar på vartenda finger från fingerspetsarna och inåt. (Oh, det är så vidrigt att tänka tillbaka på allt detta!). Nästa natt var inte mycket bättre än den första. Vi hade fortfarande inte fått något att äta eller dricka. Framemot morgonen kom några polacker och sa, att vi måste gå till Neustettin. Där skulle kommendanten i Neustettin ge oss de nödvändiga papperen, så att vi kunde återvända till våra hem.

De drev ut oss på gatan och sa att den som inte kom med skulle skjutas samma natt. Slaktaren, herr Nass, och hans familj hade kommit tillbaka hem under tiden. Folk som vi kom också ut ur husen på andra sidan gatan. Jag kände mig så eländig, att jag inte ville gå. Fru Löwe sa, att jag skulle stanna med dom, för dom skulle heller inte marschera med, komma vad som komma skulle. Men alla de andra, särskilt Peters familj, talade mig till rätta för dom var rädda att jag annars inte skulle leva nästa dag. Peter hade en handdragen kärra med sig, som hade ett flak. Han sa åt mig att hålla fast vid bakkanten så skulle de dra mig.

Efterhand började tåget röra sig. Först gick vagnarna fulla med polacker uppsnofsade i sina nya fina kläder, följda av polacker på nya cyklar, sen i kön tyskarna. Det var en procession av elände som vida överträffade de led av utlänningar som hade passerat Bärwalde under kriget.

På kvällen anlände vi till Neustettin. Ryssarna hänvisade oss till officerens villa. Vi hade ännu inte fått något att äta och var inte tillåtna att laga något själva även om mat var tillgänglig där och vi kunde känna matos. Natten var lugn. Nästa morgon kom två ryssar och befallde oss att komma med till kommendanten för att få våra handlingar och sedan gå hem. Vi måste lämna vår packning på gatan, där kvinnor med små barn också måste stanna liksom åldringar och svårt sårade från kriget. Vi fördes runt kyrkan, till Fischergatan tror jag. Vi fördes in i ett hus. Ingen utfrågning. Tjugoåtta människor från Bärwalde var där, kvinnorna till vänster, männen till höger, sammanpackade i ett rum där många andra tyskar väntade. Rummet var omkring 12 meter i kvadrat, hade två sängar med madrasser, en garderob, en schäslong och en stol. Alla som inte hittade en plats att sitta på måste stå. Tredje dagen fick vi något att äta. Samma dag blev vi också räknade, och offren för föregående natt blev omsedda. När odjuren kom på natten ville naturligtvis ingen gå, så ohyggliga scener utspelade sig.

Efter flera dagar befalldes vi att samlas ute på gatan. Vi från Bärwalde hade ännu inte registrerats och eftersom ingen kunde förstå, varför vi inte var med på listan gav dom oss påhittade namn och registrerade oss som Hitlerfascister.

Vi fördes till domstolshuset. Där skrevs vi upp som partimedlemmar. I mitt fall skrev den kvinnliga tolken Nazistiska Kvinnoorganisationen. När jag sa att det var fel förbjöd hon mig att tala och sa att andra kvinnor sagt det om mig. (Hursomhelst var listan med namn borta nästa dag.)

Efter att ha blivit uppskrivna tog en ryss oss till domstolens källare och låste in oss. Inga möbler i cellen, golvet av rött tegel, fönsterrutorna krossade. Förutom oss kvinnor från Bärwalde fanns det några kvinnor från Neustettin, två av dem inte värst vänliga. Nästa morgon under toalettrasten, som ägde rum i ett träskjul under tillsyn av ryssar, kvinnor och män tillsammans, såg att vi att möbler staplats upp i förrummet. Vi stal några saker så vi hade något att sitta på i det fullpackade rummet.

På kvällen blev tio av oss kvinnor alltid uttagna att skala potatis i köket, ett badkar fullt. Sen ut till träskjulet för att hämta ved, vaktade av en tolk. Jag var alltid en av dem som togs ut. Vad det kostade mina nerver kan ingen begripa.

Tredje dagen avgick en transport, den här gången med herr Nass, fru Kaske och fru Nass. Dottern och brorsdottern till Nass måste stanna, vilket var mycket plågsamt för dom. Sen flyttades vi till fängelsetjänstemannens bostad. Här måste vi ligga på golvet igen, men det var åtminstone ett trägolv. Det var flera sjuka människor i rummet, däribland några med dysenteri. Men sen fick vi alla diarré, öppna sår och liknande. Vi fick aldrig vatten att dricka eller tvätta oss med så alla stank, minst sagt.

Nästa natt var djävulen själv lös. Ryssarna kom in till oss hela tiden. Dom knuffade sig fram mellan sovande kvinnor och sparkade i mörkret med sina stövlar och sporrar. Det spelade ingen roll för dom vilken kvinna de fick tag på. Brorsdottern till Nass, en flicka på 16 år, fick en sabel dragen tvärsöver sin hals därför att hon vägrade att bli tagen och bakifrån dessutom. Och denna modiga flicka gav inte från sig ett ljud och tillät inte att bli utnyttjad. Otroliga saker hände denna natt på Fleischergatan. Det var så illa att männen som var fångna i samma rum som vi sa, att de inte kunde stå ut längre med vad ryssarna gjorde med oss kvinnor. Så dom gjorde en formell klagoanmälan och vi hörde att männen blev misshandlade för det, så vi sa till dom: "Om dom bara kunde sluta att slå er!" Så vår pina var dubbel, vårt eget öde och våra mäns.

Efter denna fruktansvärda natt fick vi lämna fängelset och samlas på gården. Där fick vi bröd, det första vi sett på veckor. Brödet var vår proviant på marschen till Hammerstein. Brödet luktade lika gott som en tårta men ingen av oss ville äta det på en gång, för vi ville att det skulle räcka länge. Sen kom vi till en fin villa. Dom var tvungna att med våld få oss att gå in, för vi tänkte att det var en bordell.

Där blev vi äntligen utfrågade. Och eftersom jag aldrig hade varit med i politik och inte hade något med partiet att göra, blev jag släppt. Jag fick göra den skrämmande trippen hem själv. Det tog mig fem dagar. Partisaner kämpade ännu i skogarna. Jag kom till en by där jag ville övernatta men de flesta husen var ockuperade av polacker och dom ville inte ge husrum till tyskar. I andra hus fanns döda människor. Tyskarna låg lågt på grund av rädsla. Eller de höll ihop, flera familjer i en grupp. Men trots denna försiktighet var det samma visa också här: "Kvinna, kom!"...ihop med röverier och plundring. Polacker som skulle kunna köra en i sina vagnar ropade: "Tyski eller polack?" Om man svarade tysk: "Tysk icke bra!" och dom slog en med hästpiskan runt öronen.

I skogskanten såg jag svältfödd boskap ströva omkring planlöst. Och det låg fortfarande otaliga lik kvar överallt. Många hade fått skallarna inslagna och kvinnorna hade sina klänningar uppdragna. Det var lika illa som under marschen dit. När jag närmade mig Grabunz träffade jag några kvinnor och män från Bärwalde. Dom var där för att begrava liken längs vägen. Jag fick reda på av dem, att de hade begravt mina kära i vår trädgård kvällen före. Så länge hade dom alltså hängt på höloftet. Det gjorde min hemkomst ännu svårare. Mitt hus hade plundrats just efter det att min familj grävts ner. Alla saker var i kyrkan i väntan på att forslas iväg till Ryssland.

När jag äntligen kom hem, ville jag dö. Alla fönster var krossade och fönsterluckorna låg ute på vägen. Likadant med resten av våra kläder. Högra gaveln var delvis förstörd, av en bomb eller kanonkula. Inne i huset var alla kvarvarande möbler sönderslagna. Bord och stolar var kullkastade. Det som funnits i garderober och skåp var på golvet täckt av vatten och smuts. Det var omöjligt att ens gå in i huset. Jag bara lutade mig mot dörrposten och önskade att jag var död. I det tillståndet fann muraren Hackbarths familj mig. Herr Hackbarth tog med mig till sitt hus och frågade mig: "Är ni fru Neumann eller kanske inte?". Ett par dagar senare träffade jag på gatan mina svägerskor, fru Marquardt och fru Holz, och dom frågade mig samma sak.

Hackbarths rådde mig att gå till stadskommendanten för att bli registrerad och begära tillbaka min symaskin och mina sängkläder. Mitt duntäcke, mina klockor, min spegel, soffa, radio etc var i kyrkan som jag nyss nämnde. Jag var rädd att gå dit men Hackbarths sa att kommendanten var en rättvis och bra man. Så jag samlade mod. En kvinnlig tolk tog min anhållan till honom. Han frågade, var jag bodde. Jag svarade: i huset där han i går gav tillstånd att begrava min familj. När han frågade mig hur de dog, sa jag: "Ryska soldater, halvt civila, halvt militära hade gjort det". "När hände det?" Jag svarade: "Den 4 mars på aftonen". Och jag började gråta, varpå han sa att om jag inte slutade, så skulle han låsa in mig i källaren och han ville inte höra mer från mig, för det var tyska SS som hade burit sig åt så i Ryssland. Och att soldater med fyrkantiga hattar skulle vara polacker och likaså civilisterna. Det var polska partisaner som hade varit i fängelselägret i Neustettin, den 4 mars drog de genom Bärwalde, det var dom som gjorde det, sa han.

Jag kunde få tillbaka min symaskin om jag lovade att sy för kommendanturen och inget annat. Jag gick med på det. Jag fick ingen säng och blev tillsagd att skaffa det andra jag behövde från något annat hus. Och eftersom mitt hem var kaputt, befalldes jag att finna nån annanstans att bo och sen låta honom veta var jag fanns.

Jag tog borgmästare Stöckmanns tidigare bostad hos Hackbarths. En polack, som hade kört sängar till kyrkan, kom med symaskinen till mig. Han hette Smuda och han skulle sedan ge mig mat, fett och liknande för han ömkade mitt öde. För mitt syarbete fick jag ingen ersättnig eller betalning, bara det vanliga brödet, en limpa per vecka, och då och då ett kilo sirap.

Två månder senare anlände kommendantens hustru och barn. Då fick jag det bättre. Jag fick ersättning och de var också mycket vänliga mot mig i motsats till de kvinnliga tolkarna. Efter ytterligare två månader konfiskerades hela Polzinergatan och några hus på Schirlitzgatan av ryssarna. Den civila administrationen gav sig iväg och militära högkvarter inrättades i stället. Mina plikter överfördes nu till militärkommendanten. Jag måste sy för honom också, och eftersom Hackbarths tvingades lämna sitt hus flyttade jag tillbaka till mitt.

Än en gång var herr Hackbarth den som hjälpte mig att flytta. Men sen kom östpolackerna till vår stad. /Översättarens anm: Medan östra delarna av Tyskland, såsom Pommern, Ostpreussen och Schlesien tillföll Polen, fick Polen avstå sina östra områden till Sovjet, därav folkomflyttningen av polacker./ Dom liknade eller såg ännu värre ut än zigenare. Totalt trasiga och barfota gick de till den polska stadsförvaltningen och fick en papperslapp och drev ut oss tyskar från våra hem. Dom kom två gånger till mitt hem men kunde inte göra något, då det var rekvirerat av den ryske kommendanten.

Vid den tiden måste jag hålla flera kvinnor sysselsatta. Det var fru Hampel, fröken Witzker och fröken Schellin medan fru Schellin var vår kokerska. Vi måste sy för 200 man vid bataljonsstaben som var stationerad i Greifenberg, Altdamm och Bärwalde. Det gick bra under den här tiden. Vi fick samma ersättningar som de ryska soldaterna. Dessutom måste vi laga till något extra åt officerarna på kvällarna och därigenom lyckades vi få något extra också åt oss själva. Vi var skyddade mot varje möjlig polskt eller ryskt övergrepp. Vi hade till och med pass som intygade att vi arbetade åt dem.

Kapten Koslowski var speciellt bra och rättvis mot oss. Varje gång vi kom till honom med våra bekymmer såg han till oss som en far. Om det inte hade varit för de polska civilisterna skulle vi inte ha haft något alls att klaga på under den här tiden. Tyska civila som inte hade något beskydd från kommendanten hade en mycket värre tid. Polska milisen uppförde sig som galningar och polackerna i de ockuperade husen inte bättre. Kvinnor kom ofta till mig och bad mig rapportera saker till kommendanten. En gång kom en kvinna, som hette fröken Minna Schulz, vars hela ansikte var svart och blått efter att hennes polska övervakare slagit henne. Ändå blev hon satt i fängelse.

Jag rapporterade saken till GPU (Sovjets polis) /Övers.anm: KGBs föregångare/ och hon fick viss hjälp. En köpmansfru, Manske från Patzig, bad mig att anmäla att hon varje natt våldtogs av ryssar, tillsammans med sin gamla svärmor. Kommendanten berättade några dagar senare att det verkligen var ryssar, vilka höll på att lägga en telefonkabel i närheten. Och det fanns många fler liknande kvinnoöden.

Om polackerna behövde arbetskraft eller hjälpredor gick den polska milisen från hus till hus. Utan tillstånd genomsöktes bostadshus, uthus och till och med trädgårdar och om några hittades marscherade de iväg med dom till tvångsarbete.

Jag frågades ofta om vilka gärningsmännen till min familjs död var. Jag svarade nu att det var polacker. För den skull blev jag ständigt varnad av tyskar att polackerna ville arrestera mig. Den 5 november 1945 gick fru Stegemann till fröken Schellin och talade faktiskt om för henne att hon hade hört att polackerna skulle arrestera mig och ta mig till ett läger morgonen därpå. Jag berättade det för en rysk officer, som kanske skulle hjälpa mig över floden Oder /Övers.anm: Oder ny gräns mellan Polen och Östtyskland/ som jag hade lovats om jag arbetade hårt. Han sa, att han inte kunde göra det längre, eftersom polackerna nu beslutade om vilka som kunde avresa. Jag trodde att jag skulle bli galen, hoppades att någon skulle skjuta mig men ryssarna höll sig tysta.

Den natten var vi alla rädda. Under de tre månaderna efter konfiskationen av hennes hus sov Margot Schellin i mitt rum. Omkring midnatt hördes knackningar på fönstret. "Öppna!" Margot lade arnarna tätt omkring mig och vi darrade som asplöv. Någon knackade igen och strax miste jag min rädsla, för det var samma fyra knackningar som ryssarna använde när de ville ha jobb utfört på nätterna. Och -- vilket mirakel! -- det var de ryska officerarna. Dom sa åt mig att snabbt packa mina sängkläder och lite kläder och att tio i åtta nästa morgon skulle en rysk bil vänta på mig för att ta mig till flyktinglägret i Münchberg nära Berlin

De hade fått information om att polackerna skulle plocka upp mig kl åtta. Margot blev tillsagd att inte tala om det för någon, inte ens för tyskarna. Hon skulle säga att fru Neumann åkt till Greifenberg till ett nytt sömnadsjobb. Den 6 november just efter kl sju på morgonen körde en rysk ambulans upp med sex GPU-soldater i och sen åkte vi iväg. Eftersom de måste gissa sig fram , vilka vägar och broar de skulle ta tog det två dagar innan vi var i Küstrin.

I början av februari fördes jag över Oder. Också där hade allting blivit totalt utplundrat.

------------------------------------------------------------------------------------------------
DE ZAYAS' KOMMENTAR:

"Fru Neumann överlevde sina prövningar och flyttade så småningom från den sovjetiska ockupationszonen västerut och bosatte sig i Burgwedel nära Hannover. Hon var i stånd att starta ett "nytt liv",gifta om sig och få en dotter -- möjligen det enda att göra för en som fått sitt liv så fördärvat av ödet och som inte skulle begå självmord, som så många andra våldtäktsoffer gjorde.

Ändå förblir det ett under att någon kunde stå ut med så mycket lidande utan att tappa förståndet. Marie Neumanns barättelse, bland tusentals andra samlade i Östsektionen av det Tyska Förbundsarkivet vittnar om den mänskliga varelsens förmåga att uthärda djup smärta och förtvivlan, som följde efter mordet på hennes make och barn, samt ständig fysisk misshandel."