JAN MYRDAL OCH ANDRA VÄSTLIGA DISSIDENTER

Det är några tusen av alla möjliga sorter som hörts på 91,4 MHz. En av dem jag intervjuade för många år sen var Torbjörn Björkman. Han är arkitekt och före detta Tyresöbo, en sympatisk och kunnig man. Men han är redaktör på KPML(r):s tidning Proletären. Till yttermera visso förekom jag själv på en helsida i Proletären i en helt schysst intervju. Det gällde de sovjetiska ubåtar, som påstods vimla i våra vatten. Jag hade samma uppfattning om den svenska ubåtshysterin som tidningen – fast från andra utgångspunkter..

För alla ängsligt mittfåriga var ju detta svåra felsteg, frestande för Mariebergs alla Joe McCarthys att skriva skit om. Men jag klarade mig veterligt den gången. Sämre gick det för Karin Wegestål, riksdagsledamot (s), när hon för några år sen framträdde hos KPML(r) i Göteborg på ett möte om Nato-anfallet på Jugoslavien. Då hängdes hon ut i Sydsvenskan, inte för vad hon sa utan för sitt samröre, det som på nysvenska heter guilt by association. Och Alf Svensson framträdde som en riktig högerkristen genom att kräva att Göran Persson skulle ta Wegestål i örat. Det underlät Persson att göra.

KATTEN VET MER ÄN RÅTTAN
KPML(r) förekommer i en lång artikel av Jan Myrdal, publicerad av Aftonbladet i söndags (2004-08-22). Han värnar yttrandefriheten, talar om goda avsikter med livsfarliga konsekvenser och han varnar för att "råttan vet mycket men katten mer":

"KPML(r) har krävt förbud mot nazism och nazistiska partier. Det anses vara militant antifascism. Men då spinner katten för dagen efter det att ett sådant förbud bleve gällande lag skulle Göteborgspolisen besätta KPML(r):s partilokal, Proletären stängas och åklagare inleda förundersökning mot KPML(r):s ledning. Ty KPML(r) är marxist-leninistisk och förespråkar alltså proletariatets diktatur. Katten är slug nog att låta råttan gillra sin egen fälla"

Jan Myrdal är ofta beundransvärd i sin klarsyn och med sitt mod, även om han ibland också gör bort sig. Det skedde just i fråga om de förmenta ubåtarna i svenska vatten. Där gick han inte motvinds utan surfade på svallet efter mediernas sensationella skrönor.

I Aftonbladet ger Myrdal nu en av sina tänkvärda motbilder. Det är apropå att man kan bli straffad för att i tal och skrift "kränka" en folkgrupp, människor med en särskild sexuell läggning och andra:

"Föreställningen om att kollektiv kränks är politiskt korrekt men orimlig. Den förnuftstroende folkminoritet jag tillhör utsätts för dagliga och stundliga förnuftskränkningar i alla media. (Allt från astrologispalter och vidskepelsefilmer i tv till politiska lögner.) Men jag ser det inte som en vettig åtgärd att stämma såväl alla tidningar som radio- och tv-kanaler och kräva exemplariska fängelsestraff för den överväldigande majoriteten av landets journalister. Men skulle då vårt förnuft vara mindre värt än någons hudfärg eller tro?"

FÖRFÖLJELSEN AV FAURISSON
Myrdal menar att varje försök att med polisens hjälp avgöra vad som är sanning bara leder till seger för lögnen. Och han anser nu att den franske historierevisionisten, professor Robert Faurisson, borde få bli publicerad. 1981 rasade en debatt i främst Svenska Dagbladet och Expressen om yttrandefriheten och om de franska historierevisionisterna Robert Faurisson och Paul Rassinier. På ena sidan stod Jan Myrdal, på den andra alla rättrogna. Då skrev Myrdal (SvD 81-03-05):

"Faurissonaffären är en skandal. Professor Faurisson har inte bara utsatts för skymflig behandling och jagats i universitetet på SA-manér av stormtruppsorganiserade studenter. Han har också fått lika litet skydd mot detta som liberala och radikala tyska professorer fick, när de utsattes för liknande behandling åren 1928-1933. Myndigheterna har berövat honom hans akademiska frihet. Tidningarna har hetsat mot honom. Så småningom har han också ställts inför rätta"

På den tiden var jag tillräckligt indoktrinerad av segrarnas ensidiga och ibland lögnaktiga skildring av andra världskriget för att bry mig om Myrdals synpunkter. Sen dess har jag läst på. Och det har varit en pinsam och delvis chockartad upplevelse.

Jag trodde att jag var kritisk och inte utan vidare svalde Hollywoods och andra västliga mediers skildringar om de läskiga förlorarna. Men för tusentals inte ont anande tonåringar lärde jag som historielärare i över trettio år ut, att tyskarna gjorde tvål på sina mördade offer, ja att de till och med förfärdigade lampskärmar av deras hud. Jag trodde på segrarnas domstol i Nürnberg 1945-46 som fastslog att det fanns gaskamrar för industriellt massmördande i Dachau och Buchenwald och andra koncentrationsläger i egentliga Tyskland. Och jag lärde ut att nazisterna satte eld på riksdagshuset i Berlin 1933 och att de mördade många tusen polacker i Katyn.

Allt detta var lögn. Samma lögner har mina kollegor spritt till miljoner elever världen över. Men vi blir aldrig förebrådda för dessa grova historieförfalskningar -- för all del framförda i god tro och i berömvärt antinazistiskt nit. De är ju så politiskt korrekta. Det är när vi vågar erkänna att vi haft fel som vi egendomligt nog råkar illa ut.

Det räcker med att kräva normala mänskliga rättigheter för de förkättrade historierevisionisterna för att bli fördömd. Myrdal nämner en närmast roande episod från en föreläsning han höll hos L'Union des Ecrivains, det franska författarförbundet på vänsterkanten. När han på tal om Faurissonaffären påpekade att yttrandefriheten var motståndarnas yttrandefrihet bemöttes det med stampanden och visslingar:

"Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit (fast förvånansvärt många sade, att det var skönt att någon vågade ta upp affären. Men de sade det blott privat och i förtroende)"

Sedan 1981 har professor Faurisson drabbats av mycket värre saker än de Myrdal beskrev då. Gång på gång har han åtalats för skriverier och åsikter, sådana åtal som Amnesty och Pen-klubbarna normalt brukar brännmärka men i det här fallet har tigit om. Men värre är att Faurisson, född 1929, flera gånger blivit överfallen och misshandlad av huliganer, vilka skyddats både från kritik och rättsliga påföljder. Alltså har aldrig fotot på Faurissons blodiga och sönderslagna ansikte visats av svenska medier. Här är det ju inte fråga om en sovjetisk, kinesisk eller muslimsk dissident utan –ve och fasa!-- en västerländsk.

MOTSTÅNDSMANNEN OCH PACIFISTEN RASSINIER
Hans franska föregångare var Paul Rassinier (1906-1967). När denne någon gång omnämns i svenska medier blir det i form av fördömanden. Jag minns en artikel i Expressen där en etnocentriker smädade Rassinier som "sjukligt antisemitisk". För säkerhets skull förteg skribenten vem Rassinier egentligen var. Han var socialist och pacifist. Och ännu mera pinsamt för hans många vedersakare är att han tidigt tillhörde den franska motståndsrörelsen under kriget, alltså dem som bland annat smugglade judar från Frankrike till Schweiz. Till yttermera visso infångades han av Gestapo och hade ett nitton månaders helvete i koncentrationslägren Buchenwald och Dora.

Invalidiserad och på bår återkom han till Frankrike och firades som hjälte och mottog ärebetygelser. Men när han sedan läste vad andra överlevande skrev om lägertiden reagerade han mot att många överdrev och hittade på för att göra skildringarna mera spektakulära. Hans andra bok, som kom 1950, hette därför "Le Mensonge d'Ulysse" [Odysseus' lögn]. Han anspelade på att Odysseus efter hemkomsten från trojanska kriget berättade mycket fantasifullt. Nu blev Rassinier en utstött, en varg i veum. Man förlät honom inte att han vågade yttra obehagliga sanningar. Flera andra hade till exempel kryddat sina framställningar med hemska skildringar av hur människor massmördades i Buchenwalds gaskammare. Rassinier, som hade smärtsamma erfarenheter av detta läger, höll inte käft utan påpekade att det ju inte fanns någon gaskammare för massavlivning av människor i Buchenwald. I dag ger historikerna honom rätt.

I flera europeiska länder finns det lagar som gör det kriminellt att ifrågasätta den intill hjärntvätt inhamrade bilden av andra världskriget. I Tyskland, Frankrike med flera länder döms folk till fängelse för detta "brott". Även i Sverige har beskäftiga riksdagsledamöter från olika partier motionerat om liknande lagar. Jag kan bara hoppas att lagarna då inte blir retroaktiva –som till exempel i Nürnberg 1945-46—för då blir jag för andra gången en politisk fånge. Som vapenvägrande sergeant har jag redan suttit i fängelse.

Jag har lätt att identifiera mig med Rassinier, historikern, socialisten, och pacifisten. Men jag undrar om jag hade haft hans mod att bekämpa nazistiska ockupanter, vilket höll på att kosta hans liv, eller att vara en så motvinds sanningssägare efter kriget, vilket helt spolierade hans tidigare så goda rykte.

Jan Myrdal ger oss en varnande tankeställare:

"Om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers två böcker, då är det troligt att jag aldrig sedan brutit igenom publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna hade jag varit tystad för evigt"
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 991) 2004-08-29

JAG BÖRJAR GILLA JAN MYRDAL
HUR VAR DET MED PEARL HARBOR?

Jan Myrdal har ofta provocerat mig genom sina svepande fördömanden av oss fredsaktivister. Hans tro på sovjetiska ubåtar i svenska vatten har jag raljerat om i mina skriverier. I Pax nr 5-6 1991, återgivet i boken "Förbannad pacifist, (s. 75) hette det:

"Bland alla ubåtsoraklen är Jan Myrdal min favoritkalkon. Efter att ha kallat fredsrörelsen anpasslig och organiserad av ryssarna drämde han i Fib/K (nr 21/81) till med att den sovjetiska ubåten U 137 var ute för att skrämma, 'en pansrad rysk näve upp mot svenskt underliv'. Detta är så bombastiskt löjligt att jag egentligen inte borde påminna om att Myrdal själv för 40 år sen var mer anpassligt understödd och organiserad av den stalinistiska ungdomsrörelsen än vad hela Svenska Freds varit av utlandet under sina 108 år"

Ja, i min bok "Förbannad pacifist" finns Jan Myrdal i personregistret på sju olika ställen –och det var inte på något ställe fråga om panegyrik. Men hur skulle jag under alla krigiska massmord på civila de senaste decennierna kunna gilla när han till exempel skrev (Fib-K nr 5/83):

"På den fredliga vägen och på det stilla växandets väg väntar oss bara nya folkmord och nya vidrigheter"

Jag var tillräckligt kritisk för att antyda att hans fredsfobi berodde på att han var alltför "småborgerligt fixerad vid det ointressant och personligt myrdalska" (Pax 4/83). Hans morsa Alva, som han inte gillade, fick ju rentav Nobels fredspris.

DEN FÖRTALADE RASSINIER
En krönika (2004-08-29) här i Radio Tuff hade nyligen rubriken "Jan Myrdal och andra västliga dissidenter". Där citerade jag med gillande långa stycken av Myrdals skriverier. Inte minst tacksam är jag över hans modiga försvar av den franske historikern Paul Rassinier. Denne var, som Myrdal påpekar, socialist och pacifist. Han var motståndsman mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget, togs av Gestapo och fick ett helvete i Buchenwald och Dora. Hemkommen som ett fysiskt vrak hade han efter kriget det enorma modet att som sanningssägare uppträda i häftig motvind. Han avslöjade att det inte fanns några gaskamrar i Buchenwald, vilket många mera spektakulära skribenter hade ökat sina upplagor med och som segrarnas Nürnbergdomstol lögnaktigt hade fastslagit.

När Rassinier någon enstaka gång nämns i svenska medier är det med speglosor. I Expressen kallades han för "rabiat antisemitisk". Det var Jackie Jakubowski som drämde till med det och i sämsta demagogiska stil underlät att nämna att Rassinier varit antinazistisk motståndsman som räddat judar över till Schweiz och därför drabbades av nitton månader i nazistiska koncentrationsläger.

VARFÖR HÄNDE PEARL HARBOR?
I den Ordfront Magasin (10/2004) som kom i veckan skriver Myrdal om amerikanen Gore Vidal, aktuell för sin kontroversiella bok "Evigt krig för evigt fred". Myrdal kallar den "en lysande uppgörelse med Washingtons blodiga ljug" och han påpekar hur amerikanska tidningar vägrade att recensera boken och att fem TV-stationer strök Vidal som medarbetare.

Det jag fäste mig vid var hänvisningen till två historiker, Charles Austin Beard (1874-1948) och Harry Elmer Barnes (1889-1968). De var sin tids ledande amerikanska historiker, menar Myrdal, och de var revisionistiska. De stack hål på den självgoda bilden att USA rättfärdigt och oegennyttigt hade räddat världen i två världskrig.

Till och med Gores boktitel "Evigt krig för evig fred" verkar vara plagiat från Harry Elmer Barnes kanske mest kända bok "Perpetual War for Perpetual Peace". På tal om etablissemangets ensidiga bild av andra världskriget skriver Myrdal:

"Roosevelt fixade mot folkmajoritetens vilja in Förena Staterna i andra världskriget med hjälp av det anfall mot Pearl Harbor, som inte var någon överraskning för honom eller Churchill"

Jag skulle vilja veta mera om detta. För länge sen hörde jag en historielektor vid Stockholms universitet, som till min förvåning påstod att amerikanerna hade samlat alla sina gamla örlogsfartyg i Pearl Harbor, närmast som ett lockbete för japanerna, medan hangarfartyg och andra moderna båtar i god tid hade förflyttats därifrån.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2004-09-26