22 maj 2005

SEGRARNAS NEDTYSTANDEN FRÄMJAR KRIG

SEGRARNAS NEDTYSTANDEN FRÄMJAR KRIG

Per Anders Fogelström var 1963-1977 ordförande i Svenska Freds. Han skrev mycket läs- och tänkvärt, bland annat på tal om sin vapenvägran:

”Varför vägrade jag? Främst väl därför att jag inte kan tro på våldets positiva möjligheter. Och därför att jag fruktar dess negativa, minns hur fransmännen, som torterades av Hitler, i sin tur torterade algerier, hur amerikanerna i Vietnam, hur ryssarna i Prag...”

Citatet blev aktuellt för ett par veckor sen, när självgoda segrare med militär pompa och ståt firade 60-årsminnet av andra världskriget. Just den 8 maj 1945 skedde massakrer i Algeriet. De fransmän som året innan återfått sin frihet besvarade sina underlydandes krav på frihet med brutal repression, bland annat med att bomba många tusen civila algerier till döds i staden Setif. Och den 3 maj 1945 utförde det bragdomsusade Royal Air Force en av sina många onödiga terrorbombningar, den här gången mot de civila tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten. Det var en av de många fartygskatastroferna i Östersjön 1945, tragedier som till och med får den förfärliga Estoniakatastrofen att förblekna. Vid Neustadt blev 7000 evakuerade koncentrationslägerfångar dödade av de brittiska ”flyghjältarna”. Den dagen hade de arma fångarna bara fem dagar till frihet och ett drägligt liv.

I förra veckans Radio Tuff berättade Tyresöbon Anneliese Stawström om hur hon som 16-åring i Ostpreussen upplevde krigsslutet. Sedan flera månader hade hon då liksom massor av civila tyskar varit tvångsarbetare åt Röda armén. Svältande sysslade de med att begrava döda soldater, dra plogar för hand och försöka hitta något att äta, t ex grodor och löv. Hon hade sett sin far försvinna för alltid i en fångtransport och fått begrava sin moster, som dött av umbärandena. Anneliese berättade hur avtrubbad hon blev över att se sina medsystrar dö kring henne. Trots att hon var så ung kändes det som det inte spelade någon roll, om det var hon själv som nästa dag kanske kördes iväg på likkärran. Hon klarade livhanken genom att efter tre års helvete, flintskallig och med hungersvullna ben, fly till Litauen, där snälla människor förbarmade sig över henne.

Tillsammans med Radio Tuffs Hampus Eckerman var jag en intensiv vecka i Tyskland och Tjeckien 1995, femtio år efter krigsslutet alltså. Vi besökte minnesplatserna för fem nazistiska koncentrationsläger, alla lika ökända. Från katedern hade jag lärt ut till många årgångar tonåringar, att fångar gasades ihjäl i Dachau och Buchenwald, för så hade det stått i den kurslitteratur, som jag en gång hade läst vid universitetet. Därför var det lite omtumlande att nu få veta att detta var historieförfalskningar. En överraskning var också att flera av dessa läger fortsatte att användas åratal efter kriget och trots fredstiden med ungefär lika förfärliga förhållanden. Uppåt 100 000 tyska fångar dog där 1945-1950.

Jag minns till exempel, när vi utanför Sachsenhausen gick på en liten skogsstig och kom fram till en glänta med en massgrav. Där i skogen hade efter DDR:s fall anhöriga till tyska offer satt upp små träkors. På alltför många av dem var de dödas födelseår 1928-1930. Det var alltså tonåringar i samma ålder som Anne Frank. Och de hade dött av samma orsaker som hon: svält och sjukdomar i ett koncentrationsläger.

Hampus och jag besökte inte bara Dresden utan också mindre kända ställen, där segrarna begått krigsförbrytelser. Eberstetten är en ort fyra mil norr om München. Den erövrades utan motstånd av amerikanerna den 28 april 1945. Sjutton unga tyska soldater gav sig till fånga. De mördades sedan brutalt av amerikanerna. Vi såg minnesstenen över detta illdåd:
"I förvirringen under de sista krigsdagarna omkom här på ett tragiskt sätt 17 soldater"

Detta är ett utomordentligt diplomatiskt sätt att beskriva en krigsförbrytelse. Det belyser tyskarnas rädsla, ja närmast religiösa tabu, för att tala officiellt om andra krigsförbrytelser än sina egna.

Vi besökte också Lippach, åtta mil öster om Stuttgart. Denna by hade den 21 april 1945, drygt två veckor före krigsslutet, intagits av amerikanskt pansar. Den hade försvarats av tyska soldater, de flesta i åldern 16-18. ”Därvid stupade 36 tyskar”, heter det officiellt. Det är en förskönande omskrivning, för i verkligheten tillfångatogs de, misshandlades och mördades. Tjugo av byns kvinnor, flera av dem gravida, våldtogs. I augusti 1986 besökte den amerikanske generalen Haddock "massakergraven" i Lippach. Han beklagade händelsen och påpekade helt riktigt, att sådana här excesser tyvärr händer i krig.

Två miljoner tyska flickor, kvinnor och gummor beräknas ha våldtagits i öster. Det har skildrats på sistone av den brittiske historikern Antony Beevor i boken ”Berlin, Slutstriden 1945” och i den nyligen utkomna boken ”En kvinna i Berlin”. En av de överlevande offren är granne med mig här på Björkbacken i Tyresö.

Det var inte mycket bättre i väster. I Stuttgart påstods 6000 tyskor ha blivit våldtagna. Amerikanerna gjorde en undersökning. De fann att det var riktigt men skyllde på fransmännen. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av franska soldater.

Cambrigehistorikern Richard Drayton påminde nyligen i The Guardian (2005-05-10) att “också vi är en armé av väldtäktsmän”, ett citat från Time Magazine i september 1945. Han skriver att i Storbritannien och USA håller man entusiastiskt fast vid en viss beskrivning av andra världskriget, medan ”mindre smickrande minnen undertrycks”.

Drayton exemplifierar med att nämna ett bokmanus, som den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade klart för utgivning 2001. Men efter den 11 september vägrade förläggaren att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de minst 10 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade rentav fransmän över att de amerikanska befriarna kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort.

Det är synd att sådana fakta undanhålls allmänheten i länder, där medborgarna ständigt har indoktrinerats med självgoda skildringar av de egna hjältarnas förträfflighet. Hade man känt till dessa lik i garderoben, hade kanske en del av de sexuella trakasserierna i dagens angloamerikanska fångläger kunnat undvikas.

Fångarnas eländiga situation i amerikanska läger som Abu Ghraib, Guantanamo och i Afghanistan har skildrats med överraskande öppenhet. Redan i januari 2002 hade vi i Radio Tuff en krönika som jämförde fångar i amerikanska läger 2002 med de miljontals tyska fångarna1945. (Se nedan)
Genèvekonventionen kringgås genom att krigsfångarna i dag kallas ”illegala kombattanter”. 1945 kallades de i samma syfte Disarmed Enemy Forces (avväpnade fientliga styrkor), alltså inte Prisoners of War, krigsfångar. Därför dog i ”Eisenhowers dödsläger” längs Rhen massor av tyska fångar. Ännu värre var det i Jugoslavien och i Frankrike. Ernst Brunner kallar i sin bok ”Vallmobadet” (Bonniers 1999) de franska lägren för ”den långsamma dödens läger”.

Varför tar jag upp det här? Jo, därför att det är så nedtystat i den alltför ensidiga historieskrivningen. Och framförallt därför att segrarnas nedtystanden främjat de ständiga krigen och de förbrytelser de själva begått de senaste 60 åren
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 1029) 2005-05-22