Grass, Reepalu, Wiesenthal och sanningen

GÜNTER GRASS

Oj,oj,oj, vilka glåpord som haglat över nobelpristagaren Günter Grass för att han skrev en slags dikt som har publicerats i tyska tidningar. Västerländska mediers många överstepräster har tävlat i glåpord över den gamle vänsterförfattaren. Det var inte för att han skrev att Irans folk hade "förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb".

Nej, det var för att han varnade för Israels kärnvapen. Nog kände han väl till att den modiga israelen Mordechai Vanunu dömdes till 18 års fängelse i sitt hemland för att ha avslöjat Israels kärnvapenproduktion? Det vanligaste invektivet mot Grass är nu att han är antisemit, sedan många år den mest frekventa politiska beskyllningen av alla, sannolikt också den mest missbrukade.

I Dagens Nyheter (12/4 2012) skriver Grass själv om att han nu av den israeliska regeringen har portats från inresa i landet. Då kommer han ihåg att han också hade inreseförbud till det kommunistiska DDR och till diktaturens Burma. Inte utan ironi hoppas han nu på den alltmera demokratiska utvecklingen i Burma.

INGMAR REEPALU

Liksom Günter Grass är Ingmar Reepalu socialdemokrat, "Malmös starke man", som han kallas. Gång på gång har han kritiserats för att inte tillräckligt ha tillvaratagit Malmöjudarnas intressen. Nu avhånas han för att ha använt en "antisemitisk retorik", och våra medier har inställsamt varit snabba med att som sanning vidarebeordra uppgiften.

2010 utfärdade det mäktiga Wiesenthalcentret i Los Angeles en varning för alla judar att besöka Reepalus Malmö. Minns att han bland annat svarade:

-- I deras hemstad Los Angeles mördas det fyra gånger flera människor än i Malmö.

I Aftonbladet läste jag (18/3 2011) en text under rubriken ”Nya anklagelser mot Reepalu”. Det sades, att konflikten mellan honom och Simon Wiesenthalcentret nu dras ett varv till sedan organisationen utmålat Reepalu som en konspirationsteoretiker. I ett brev efter möte i Malmö skriver Simon Wiesenthalcentret, att ett av kommunalrådets uttalanden "andas konspirationsteorier mot judar på 1930-talet". Hoppsan!

– Man tar sig för pannan, säger Ilmar Reepalu till Sydsvenskan.
Reepalu vidhöll att han tyckte att det var ett givande möte som han hade med centrets utsända. Enligt honom fick gästerna då upp ögonen för att inte bara judar är utsatta för hatbrott i Malmö, utan även bland andra muslimer och romer. Han kunde ha tillagt att unga idioter inte bara ibland mobbar judar, muslimer och andra utomlandsfödda utan också svenskfödda genom att kalla blondiner för ”svennehoror” och svenska killar för lättlurade svennar.

Om den kritik han fått i brevet från Wiesenthalcentret efteråt, säger Reepalu:
– De lever i tron att jag som "borgmästare" kan beordra vad polisen gör och inte gör. De vill inte acceptera att jag inte har den makten.

2009 spelades i Malmö en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel. I en krönika i Radio Tuff tog jag då avstånd från att unga israeliska tennisspelare i ilskna demonstrationer gjordes ansvariga för vad dess regim just hade ställt till med i Gaza. Det vore i min mening att tillämpa den förbannade kollektivskulden, som under andra världskriget så grymt och orättvist drabbade massor av judar, men efteråt också miljoner tyskar och senare även serber, irakier och andra.

I Gaza dödade den överlägsna israeliska krigsmakten kring årsskiftet 2008-2009 ca 1400 palestinier, därav uppåt 400 barn. Det var ett svar på att Hamasraketer hade dödat 13 israeler. Här gällde inte ens Gamla Testamentets otäcka vedergällningsprincip ”öga för öga”, om vilken Gandhi påpekat, att om vi följde den skulle snart alla människor vara blinda. Här var det fråga om minst hundra palestinska ögon för ett israeliskt öga.

Liksom de flesta bedömare utanför den mediestarka kretsen kring Israellobbyn kritiserade Reepalu den israeliska politiken och våldsanvändningen.

– Deras utgångspunkt är ungefär att jag får överhuvud taget inte uttala mig med någon kritik mot staten Israel, för då importerar jag en internationell konflikt till Malmö. Det kan jag självfallet aldrig acceptera, säger han.
För många år sedan skrev jag texter om Simon Wiesenthal och det mäktiga och etnocentriska center som bär hans namn. Jag var noga med att främst använda judiska källor för att undvika den ständigt och slarvigt använda spottloskan ”antisemitism”, som tillgrips när de sakliga argumenten tryter. Här nedan kommer några av dessa texter:

"NAZIJÄGAREN" WIESENTHAL

I den strida flod av skildringar av tyskarnas grymheter för ett drygt halvsekel sedan som svenska medier varje månad svämmar över av, kom också två kvällar i rad (11-12/1 1997) på TVs kanal 6 "The Simon Wiesenthal Story" från 1989. Där är Wiesenthal hjälte och spelas av den kände Gandhitolkaren Ben Kingsley.

En annan TV-film, som ännu inte knappast väckt någon uppmärksamhet i svenska medier --om den någonsin kommer att göra det-- är den halvtimme om Simon Wiesenthal som tysk TV visade. Där kläs den världsberömde nazistjägaren helt av på ett förödande, ja nästan brutalt sätt. Först räknas alla hans många internationella ärebetygelser upp, allt av hederstecken och prispengar man kan tänka sig utom Nobelpriset. Man får se förbundskansler Helmut Kohl ge honom Tysklands finaste utmärkelse. Andra av världens stora som översvallande prisat Wiesenthal är presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan. Men sedan petas han utan pardon ned från sin sockel och av glorian blir knappast en ljusglimt kvar.

Det tyska TV-programmet går så långt, att det gång på gång i berättelsen visar en inspelning från 1991, där Simon Wiesenthal med eftertryck säger: "Es gibt keine Kompromisse mit der Wahrheit!" [Det finns inga kompromisser med sanningen]. Detta är elakaste satir, närmast ett skamgrepp, för hela programmet går ut på att avslöja Wiesenthals många misstag, överdrifter och rena påhitt, alltså hans otaliga kompromisser med just sanningen.

Det här vore omöjligt att visa i Tyskland, där folk flinkt döms till fängelse för mindre uppseendeväckande historiska hädelser än den här, om inte programmet nästan helt hade stött sig på judiska kritiker av Wiesenthal. De som kommer till tals är främst företrädare för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, för amerikanska justitiedepartementets avdelning för nazistförbrytelser och för den judiska världskongressen.

JAKTEN PÅ ADOLF EICHMANN

Eli Rosenbaum, chef för amerikanska justitiedepartementets speciella avdelning för nazistärenden och också författare av den mot Wiesenthal kritiska boken "Betrayal" ["Svek" eller "Förräderi"] säger på tysk TV:

"I alla stora nazistjakter under efterkrigstiden, Bormann, Barbie, Mengele och Eichmann, har han misslyckats och vävt legender om sin egen roll i dessa fall. I de här fallen var hans roll nästan ingen alls."

Wiesenthal brukar själv hävda, att han avslöjat över ett tusen nazister, men Rosenbaum tvivlar på att det ens är tio. Rosenbaum dömer ut Wiesenthal som "patetiskt ineffektiv" och påstår, att hans karriär har präglats av "inkompetens och arrogans"

Det snällaste Rosenbaum säger om Wiesenthal i den här filmen är:

"Han har gjort en del bra saker men han har också gjort en ofantlig massa skada"


En av Wiesenthals böcker om sina egna bedrifter har kapitelrubriken: "Hur jag sökte och fann Eichmann", I den i Sveriges Television under två kvällar nu visade filmen betonas också Wiesenthals avgörande roll i jakten på Adolf Eichmann, som 1960 kidnappades i Argentina av israelerna till en rättegång i Jerusalem, där han något år senare hängdes. Men dåvarande chefen för Mossad, Isser Harel, hävdar att Wiesenthals påståenden var falska, att det är "komplett lögn" att han tipsat Mossad om Argentina och att han snarast spelade en negativ roll i jakten på Eichmann.

Och den operative chefen för den israeliska kidnappningen av Eichmann, Rafi Eitan, påstår att Wiesenthal aldrig nämnde Argentina som uppehållsort för Eichmann utan i stället åren 1958-60 trodde att han uppehöll sig i ett arabland. Det var inte heller något foto från Wiesenthal som ledde israelerna på rätt spår, vilket hävdas i filmen "The Simon Wiesenthal Story". Fotot hade den hessiske juristen Fritz Bauer skaffat fram. De israeliska kritikerna menar, att Wiesenthal snarast var besviken över att fasttagandet av Eichmann lyckades, men att han i sin bok om jakten lyckades vinkla det därhän, att hans världsrykte som oförtröttlig spårhund därmed grundlades.

JAKTEN PÅ BORMANN OCH MENGELE

Länge gick det vilda rykten om att en av Hitlers närmaste män, Martin Bormann, 1945 hade undkommit från slutstriden om Berlin och befann sig gömd utomlands. Det fanns i många media olika uppgifter om Bormanns vistelseort. En av dem som redaktionerna gärna lyssnade på var den världsberömde och hyllade nazistjägaren Simon Wiesenthal. 1967 hävdade denne, att Bormann gömde sig i södra Brasilien, i ett område med många tyska kolonister. Bormann skulle vara mycket väl bevakad. Till sin tjänst skulle han ha haft välbeväpnade livvakter, "gorillor".

Wiesenthal talade gärna om mäktiga nazistiska nätverk och hävdade också att Bormann och andra gamla nazister levde som multimiljonärer.

1972 fann man i Berlin ett skelett. Det kunde fastslås, att det var Bormanns, och att han 1945 hade stupat eller begått självmord.

En annan tysk, som fått massor av publicitet, var Josef Mengele, under kriget läkare i Auschwitz. Wiesenthal påstod gång på gång och citerades som vanligt okritiskt av media, att han var Mengele tätt i hälarna. I sin bok "Doch die Mörder leben" (1967), säger han att Mengele 1960 med knapp nöd lyckades smita från den grekiska ön Kithnos, just innan Wiesenthals utsände anlände till ön. Men den utskickade, journalisten Ottmar Katz, hävdar i dokumentärfilmen med bestämdhet, att han inte hittade ett spår av Mengele på den grekiska ön. De munkar som Wiesenthal i sin bok uppgav skulle ha identifierat Mengele, existerade inte enligt Katz.

Enligt Wiesenthal var Mengele mycket rörlig. Han fanns än här, än där. Bland vistelseorterna nämndes Santa Cruz i Bolivia och Rio Negro i Uruguay.

1978 hävdade Wiesenthal, att Mengele levde i Paraguay. Där skulle denne till och med ha kunnat smörja kråset på de finaste restaurangerna i huvudstaden Asuncion, omgiven av en hord av livvakter och med en svart Mercedes till sitt förfogande.

I filmen säger den dåvarande israeliska ambassadören i Paraguay, Benjamin Weiser Varon, lite ironiskt, att Wiesenthal bedrev "den största nazistjakt, som inte förekommit".

I mitten av 1980-talet kunde det fastställas att Josef Mengele hade omkommit i en drunkningsolycka 1979 i Brasilien. Där hade han levt ensam och utfattig, fjärran från livvakter, lyxbilar och innekrogar. Året efter Mengeles död kunde Wiesenthal ändå få den ansedda nyhetsbyrån Reuter att till världspressen kabla ut meddelandet:

"Nazistjägaren Simon Wiesenthal sade i går att han var närmare än någonsin att fånga den förre Auschwitzdoktorn Josef Mengele"

WIESENTHAL UNDER KRIGET?

Den världsberömde "nazistjägaren" Simon Wiesenthals förehavanden under andra världskriget förbryllar genom hans egna motstridiga uppgifter. Det framgår om man jämför tre redogörelser som han själv lämnat, nämligen i ett vittnesmål till en amerikansk krigsförbrytarkommission 1948, vid en ansökan till Internationella flyktingkommittén 1949 och i sin självbiografi 1967.

Den märkligaste diskrepansen i hans olika berättelser gäller 1943-1944. I de redogörelser han lämnade 1948 och 1949 är han hösten-vintern 1943-44 i ett Sovjetstött partisanförband, först med löjtnants och sedan med majors rang. Men 1967 i sin självbiografi nämner han ingenting om dessa krigiska dåd utan påstår att han från 2/10 1943 tills att han greps av tyskarna den 13 juni 1944 hade varit gömd hemma hos olika vänner.

WIESENTHAL CONTRA KREISKY

Wiesenthals verksamhet under andra världskriget skulle i mitten av 1970-talet komma att ifrågasättas av ingen mindre än Bruno Kreisky, Österrikes förbundskansler 1970-1983. Själv jude och socialdemokrat hade Kreisky förhörts av Gestapo, innan han lyckades fly och tillbringa andra världskriget i Sverige. 1975 råkade Wiesenthal och Kreisky ordentligt i luven på varandra. Kreisky skrädde inte orden i sitt fördömande av Wiesenthal och det var nära att grälet utvecklades till en ärekränkningsprocess.

Kreisky antydde överraskande öppet, att Wiesenthal skulle ha varit agent åt tyskarna, åtminstone tidvis under andra världskriget. Han hänvisade till hemliga rapporter om Wiesenthal och de var "dåliga, riktigt otrevliga". Kreisky tillade:

"En sådan här man har inte rätt att framträda som en moralisk auktoritet"

Betydligt lättare tycks Wiesenthal ha haft att komma överens med en annan prominent politiker i sitt hemland, Österrike. Det gäller Kurt Waldheim, FN:s generalsekreterare 1972-82. Innan han sedan blev vald till Österrikes president 1986 kritiserades Waldheim starkt för vad han skulle ha varit inblandad i som tysk officer på Balkan. Han blev därför utfrusen av många länder och statsöverhuvuden. USA införde till och med inreseförbud för den österrikiske presidenten och före detta generalsekreteraren för FN.
Simon Wiesenthal gick däremot i god för Waldheim och skrev, att denne varken hade varit nazist eller krigsförbrytare. Detta ståndspunktstagande kan möjligen förklara en del av de senaste årens bistra kritik av Wiesenthal från israeliskt och amerikanskt-judiskt håll.

WIESENTHAL OCH "RIF-TVÅLARNA"

1946 publicerade Wiesenthal i den österrikiska tidningen DER NEUE WEG (nr 17/18, s. 4-5) en artikel under rubriken RIF. Redan inledningen avslöjar hans agitatoriska begåvning:

"I sista veckan av mars spred den rumänska pressen en egenartad nyhet: I den lilla rumänska staden Folticeni har man i största högtidlighet och med sedvanliga begravningsceremonier fört tjugo lådor tvål till graven på den judiska begravningsplatsen. Den här tvålen hittades nyligen i en tidigare tysk armédepå. På lådorna stod beteckningen 'RIF--Rein Jüdisches Fett'. Dessa lådor hade varit avsedda för Waffen-SS och på packnotorna stod med fullständigt cynisk saklighet, att den här tvålen hade framställts från judiska kroppar. Överraskande nog hade den tyska grundligheten glömt att på lådorna närmare ange om fettet utvunnits från barn, från flickor, från män eller åldringar."


Det som är sant är att det fanns tyska kristidstvålar under kriget, märkta med RIF. Det som möjligen också kan vara sant är att man i Rumänien faktiskt kunde ha begravt tvålar i tron att de innehöll resterna av mördade judar. Det finns uppgifter från andra håll i världen, bl a i Haifa och Atlanta, att man där förrättat liknande makabra begravningar av tvål.

Resten är en med lämpliga doser wiesenthalsk ironi blandad historieförfalskning. RIF betydde inte alls rent judefett utan "Reichsstelle für industrielle Fettversorgung" [Rikscentralen för industriell fettförsörjning]. Att det hade stått på lådorna eller tvålarna att det var fråga om "rent judefett" är en skröna. Det är märkligt att så många i decennier verkligen trodde på att tyskarna var så öppna och cyniska, att de hade velat stoltsera med sitt förmenta och sällsynt hemska brott. Ingen seriös historiker hävdar i dag, att de tyska "människotvålarna" någonsin existerade. Anspelningen på Waffen-SS kan vara ett led i diaboliseringen av dessa tyska elitstyrkor, en slags motsvarighet till amerikanska marinkåren. Det var helt andra SS-enheter som till exempel bevakade koncentrationslägren.

Simon Wiesenthal visste också redan 1946, var tyskarna hade tillverkat alla dessa tvålar. I samma artikel skriver han:
"Det var i generalguvernementet [del av Polen] och fabriken låg i Galizien, i Belsetz [Belzec]. Från april 1942 till maj 1943 användes i denna fabrik 900 000 judar som råvara".

Ingen påstår i dag, att det skall ha funnits någon fabrik i Belzec, så det är liksom antalet dödade där en fantasiprodukt. Men Wiesenthal ansåg sig till och med veta, hur tyskarna hade njutit av dessa tvålar -- låt vara att de inte existerat:
"För den civiliserade världen är det kanske obegripligt med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar i Generalguvernementet betraktade dessa tvålar. I varje stycke tvål såg de en jude som man hade trollat in i den och därigenom förhindrat att låta en ny Freud, Ehrlich eller Einstein att växa upp"


Här briljerar Wiesenthal med sin demagogiska förmåga. Redan i nästa nummer av DER NEUE WEG (19/20--1946, s.14-15) återkommer han med hänvisning till att hans föregående artikel väckt ett sådant eko, nu under rubriken "Tvålfabriken Belsetz". Där berättar han om hur människorna avrättades i det Belzec han kallar för Belsetz:

"Sammanpackade jagades människorna av SS, letter och ukrainare springande in genom den öppna dörren till 'badet'. 500 personer kunde det ta varje gång. Golvet i 'badrummet' var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt slog SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skrik och avrättningen var över."


Självfallet anser ingen i historiker av i dag, att tyskarna avrättade folk med dessa science fiction-metoder. Men sådana och liknande berättelser spreds åren efter kriget hejvilt, till och med i den så beundrade krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Många av dem lever kvar hos allmänheten, bland annat för att de aldrig dementeras, eftersom den historiska sanningen på den här punkten är obekväm, ja på många håll anses farlig. Ingen har offentligt förebrått Wiesenthal för att ha varit en extrem historieförfalskare. I stället har förbundskanslern för det folk han så grovt beljugit, Helmut Kohl, kallat honom en av vårt sekels stora och förlänat honom Tysklands finaste utmärkelse.
Wiesenthal har alltså varit så berömvärt politiskt korrekt, att hans häpnadsväckande historieförfalskningar tystats ned.

MAUTHAUSENS "4 MILJONER GASADE"

Kreisky kunde inte ha menat, att Wiesenthal under hela kriget var tyskarnas handgångne. De sista månaderna av kriget tillbringade han som fånge i koncentrationslägret Mauthausen, ansett som ett av de värsta lägren.

Redan året efter befrielsen 1945 utkom Wiesenthal med en liten bok på ett 80-tal sidor. Den hette "KZ Mauthausen" och innehåller många av hans teckningar om Mauthausens fasor. Revisionister brukar visa en teckning som enligt Wiesenthal föreställer tre fångar bundna vid stolpar och avrättade. De kan med lätthet visa, att teckningen har gjorts efter ett foto i den amerikanska tidningen Life, som föreställer tre av amerikanerna avrättade tyskar.

I denna bok citerar också Wiesenthal kommendanten i Mauthausen, Franz Ziereis. Denne hade på dödsbädden efter att ha skjutits med tre skott och misshandlats av amerikanerna erkänt mycket. Enligt denna "bekännelse", troligen tillkommen efter tortyr, skall i Mauthausen-Hartheim med koloxid ha gasats fyra miljoner människor, i varje fall uppger Wiesenthal det. Den mera officielle Mauthausenbiografen, Hans Marsalek, anger att kommendant Ziereis skulle ha bekänt 1½ --2 miljoner gasade. Det är samma siffror som den amerikanske majoren Eugene S. Cohen nämnde i Nürnbergrättegången.

I dag är antalet gasade i Mauthausen drastiskt reducerat av historikerna. Vår egen Peter Englund har rentav påstått, att ingen historiker av facket någonsin hävdat att gasningar förekommit i Mauthausen och andra läger utanför det av tyskarna ockuperade Polen. Professor Yehuda Bauer, Israels främste expert på nazisttiden, anger 2 980 gasade i Mauthausen, inte ens en promille av Wiesenthals fyra miljoner. Och Bauer anser att ingen av de ihjälgasade var judar och att det inte var koloxid utan Cyklon B som användes.

DET MÄKTIGA WISENTHAL-CENTRET

En av världens effektivaste påtryckningscentraler finns i Los Angeles. Det heter Simon Wiesenthal Center. Det lär betala en ansenlig årlig summa till Wiesenthal för att få använda hans namn.

Det var till exempel Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles som påpassligt utnyttjade avslöjandet att Ikeas Ingvar Kamprad hade haft kontakter i Nysvenska rörelsen under sin gröna --eller kanske lite bruna--ungdom. Cooper var inte alls nöjd med Kamprads ursäkter:

"Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer."

Tyvärr brydde sig inte någon av de många journalister om att efter sina många skriverier om Kamprads förflutna ta reda på om och hur mycket Ikea fick betala till Wiesenthal-centret. Dess medarbetare gör ofta utspel som otäckt liknar utpressning.

En kuslig maktdemonstration som krossade en japansk tidning utförde samma center 1995. Då hade månadsmagasinet Marco Polo publicerat en artikel som ifrågasatte gaskammarna och kallade dem "efterkrigstidens största tabu". Det visade det sig också vara, för efter några veckor tvingades tidningen läggas ned och det ansedda tidningsförlagets styrelseordförande avgick. Det som hade hänt var att Wiesenthal-centret lyckats skrämma bort de största annonsörerna, inte bara från Marco Polo utan från förlagets alla andra tidningar.

Åke Sandin
----------------------------------
PS: DN_kultur 30/8 2006 citerar Simon Wiesenthal-centrets kommentar om Günther Grass: ”Vi uppmanar herr Grass, att så snart som möjligt redovisa detaljer om det eller de förband han tillhörde och om alla uppdrag och hans roll under denna tid”. Centret har bland annat kritiserat Göran Persson för att tillåta "antisemitism" i samband med konstbråket på Historiska museet, då israeliska ambassadören sabbade den israeliska invandraren Dror Feilers konstverk. Vidare anklagade det Venezuelas president Hugo Chávez för att vara en antisemit i januari 2006. Kritiken tillbakavisades dock av Venezuelas judiska samfund.

VAE VICTIS! ”EN BEFÄSTNING AV HEMLIGHETSMAKERI OCH SMUSSEL”

Romarna var i flera hundra år vana vid att krigiskt segra och utvidga sitt imperium. Men de hade i alla fall insikten om att offren för deras framfart var ömkansvärda. De myntade uttrycket ”Vae victis”, ve de besegrade.

Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till hårda straff.Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet.

För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare. Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas.

Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.Som ett mantra betonas dock alla människors lika värde. Det är bra, men försöker man sig på att skildra också de ”ovärdiga” offrens öden blir man lätt misstänkliggjord. Av etablissemangets tempeltjänare anklagas man för revisionism. Förr i världen hade detta begrepp en positiv klang. Då talades det med förakt om hovhistoriker, de som smickrade de mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem.Det antyds också att man tar den ”onda” sidans parti eller att man försöker relativisera dess ogärningar.

Den östtyska teologen Norbert Buske har skrivit en liten bok om staden Demmin, vars hemska öde i slutet av andra världskriget han upplevde som liten pojke. Där skriver han:

"Schuld und Elend lassen sich nicht gegeneinander aufrechnen, sie addieren sich, sie häufen sich an.” (Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig.) Det är klokt sagt och han tillägger: ”Wer angesichts des Todes zwischen Gerechten und Ungerechten unterscheidet, der hat noch nicht viel vom eigentlichen Elend des Krieges begriffen" (Den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga offer har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände”.

1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."

Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".Som en förklaring till att den vita sidan begick flera våldsdåd än den röda nämner Ylikangas, att den segrade och därmed tog långt flera fångar än den röda.

Radio Tuff, som nu hörts varje vecka i tjugo år, är Tyresö Ulands- och Fredsförenings radio. Den görs helt frivilligt utan ett öre i arvoden. En sådan radio har sitt existensberättigande om den också kan ge motbilder till de stora mediernas ängsligt trendiga skildringar av krigen och dess följder. Det är i segrarnas tross de lockande köttgrytorna finns.Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare. Det är därför en blogg har tillkommit och fått namnet ”Ve de besegrade” med adressen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1021) 2005-03-27

ETT AV MÅNGA OHYGGLIGA TYSKA KRIGSÖDEN

Den amerikanske historikern och människorättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas, skriver i sin bok, The German Expellees. Victims in War and Peace (1993), om de 15 miljoner tyskar som 1945-47 fördrevs i Europas mest omfattande etniska rensning någonsin. Över två miljoner dog/dödades.

I inledningen till kapitel 3, War and Flight, skriver de Zayas:

"Många ignorerar eller förringar fasorna i samband med fördrivningen av tyskarna. Journalister och politiker talar sällan om det. När de gör det nämner de 'transfers av folk', vilket låter tillräckligt harmlöst. Till och med historiker i öst och i väst har haft en tendens att använda liknande eufemismer."

Ändå finns det massor av ohyggliga ögonvittnesskildringar, inte minst i tyska arkiv, av vilka åtta band utgavs på 1980-talet av pocketbokförlaget dtv under titeln ”Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa”. Dessa vittnesmål granskades av vetenskapsmän på professorsnivå ett par decennier tidigare men av politiska hänsyn ville man inte ha någon större publicitet kring det. På 1950-talet fanns det fortfarande tyskar som var fångar och tvångsarbetare i Sovjet, och man ville inte i onödan riskera deras väl och ve.

Grymheterna som drabbade oskyldiga tyska civila hade främst sin grund i att andra världskriget var ett oerhört brutalt krig, långt ifrån Hollywoodschablonerna. Sovjetunionens människor hade lidit ohyggligt under det tyska anfallet på landet. Hämndkänslor är alltså förståeliga och de eggades också av den sovjetiska propagandan. Författaren och kommunisten Ilya Ehrenburg hade undgått Stalins utrensningar och stod högt i gunst under kriget. Han har ibland kallats Sovjets Julius Streicher (den nazistiska hetstidningen Der Stürmers redaktör), och den här appellen, som han skrev och som spreds bland Röda arméns soldater, motsäger inte valet av detta öknamn:

"Tyskarna är inte mänskliga varelser. Hädanefter är för oss ordet 'tysk' den värsta tänkbara förbannelse. Hädanefter träffar oss ordet 'tysk' ända in i själen. Vi skall inte förivra oss. Vi skall döda. Om du en dag inte dödar en tysk har du förslösat den dagen.... Om du inte kan döda din tysk med en kula, döda honom med bajonetten. Om det är lugnt på ditt frontavsnitt eller om du väntar på att få slåss, döda en tysk under tiden...Om du dödar en tysk, döda en till, ty för oss finns det inget mera lustfyllt än en hög med tyska lik"

När Sovjetarmén närmade sig de tyska områdena i nuvarande Polen försökte många fly. Men åtskilliga stannade för att --om de överlevde-- bli deporterade något år senare. Jag skall här bara översätta en berättelse, Marie Neumanns. Hon bodde fram till krigsslutet i Pommern, nu en del av Polen. Hur de Zayas erhöll hennes vittnesmål berättar han om i en fotnot:

"Efter publiceringen av den tyska versionen av min bok, Nemesis at Potsdam (1978), skickade fru Neumann mig den här redogörelsen, som hon hade skrivit ned 1948. Jag blev så skakad av den, att jag inledde en brevväxling med henne och följde upp det med två personliga besök. Jag blev inte bara övertygad om sanningen i hennes redogörelse utan fick också lära mig om andra övergrepp, vilka bekräftade det sammanhängande mönster av urskillningslös hämnd som drabbade hela den civila befolkningen i östra Tyskland.

Man bör också komma ihåg att fru Neumann inte är den enda tyska kvinna, som måste bära sådana psykologiska ärr genom resten av sitt liv. En bedrövlig kommentar till den mänskliga naturen är, att --som fru Neumann anförtrodde mig-- ingen hade varit intresserad av hennes berättelse, ingen hade velat lyssna utan alla hade bara velat glömma. På det viset hade fru Neumann inte ens fördelen av det medlidande och det stöd som kom överlevande från Holocaust till del efter kriget.Hon, ett oskyldigt offer för ett brutalt krig, hade helt enkelt fått bära sitt lidande inom sig, i tysthet".

Att översätta Marie Neumanns berättelse var en otrevlig uppgift, då innehållet var så motbjudande gräsligt. Jag skrev till De Zayas och frågade om han trodde att allt verkligen var sant eller var grovt överdrivet som så många andra berättelser från andra världskriget. Han svar var kort men bestämt: ”Absolutely!”

Att jag sent omsider lägger in det här på min ena blogg beror på krönikan i Radio Tuff 2007-07-01. Den har rubriken ”Nationalister sopar inte i egen farstu” och finns i http://www.tuffsandin.blogspot.com/


MARIE NEUMANN BERÄTTAR (nedskrivet 1948):
Kl 12 söndagen den 4 mars /1945/ blev skottlossningen mera avlägsen. Vårt SS-förband som senast slogs i Lucknitz-skogen hade dragit sig tillbaka och Röda armén intog staden (Bärwalde). Min make som satt just utanför det allmänna skyddsrummet måste ha insett det. Han blev mycket nervös och krävde att vi skulle överlämna oss. Så han bad mig om en vit näsduk. Jag grät och ville inte ge honom den, eftersom jag var rädd om hans liv. Min man blev arg på mig och sa att det var jag var som tappade nerverna och att han hade väntat sig mera av mig -- att jag skulle vara modig. Så jag tog mig samman och gav honom näsduken.

Min make lämnade sedan skyddsrummet tillsammans med två polacker och kom tillbaka en kort stund senare. Alla hade förlorat sina armbandsur och hade fått order att ta oss ut ur skyddsrummet. Vi gick alla ut och hörde den vanliga ordern skrikas: "Urri! Urri!" Vi fick ställa upp oss på led och gå till befälhavarna. Vi bad om tillåtelse att ta våra saker med oss, vilket beviljades. Sen fick vi order att inte gå till kommendanten utan till våra hem. Vi åtföljdes av sovjetisk militärpolis.

Längs vägen möttes vi av sovjetiskt kavalleri, alla mongoler och asiater, som var skräckinjagande att titta på och vi blev ännu räddare. Två militärpoliser följde oss och min syster och hennes två barn in i huset. Plötsligt tog en fram sin fältplunta vodka och tvingade oss att dricka två glas. Sen fick vi en bit korv var som vi åt utan aptit. Vi var glada över att de verkade så vänliga och hade ingen aning om vad som väntade.

Min man sa sen åt mig att följa honom till skyddsrummet för att hämta resten av sakerna. Min syster bönade om att få följa med så hon slapp vara ensam med soldaterna i huset. Min man samtyckte. Han och min syster sa, att jag i alla fall bättre skulle klara av situationen. Ni förstår, min syster var jätterädd över alltihopa. Hon ställde sin resväska i mitt rum och bad mig hålla ett öga på den.

Så fort dom gått våldtogs jag för första gången av två ryssar. När dom var klara med mig öppnade de min systers väska och min svågers guldklocka som låg överst slank genast ner i en av deras fickor. Sen fick jag för första gången en pistol tryckt mot mitt bröst. Sen kom mina kära tillbaka, min man blek som en kritvägg, min syster täckt av blod. Men hon hade undgått det som dom ville henne i skyddsrummet tack vare att min man hade gått emellan. Men nu blev hon offer för de tusenfalt förbannade militärpoliserna.

Sedan stack en av dem iväg medan den andre stod vakt utanför vårt hus och ropade oavbrutet till ryska soldater, som kom in i horder om sju till tio stycken i taget. Min syster var i ena ändan av huset med sin sjuåriga dotter och jag i den andra med hennes två andra barn och min man. Någon hade tryckt ett brinnande ljus in i hans hand. Min syster och jag våldtogs gång på gång. Bestarna stod i kö framför oss. Under tiden höll en av militärpoliserna dörren stängd. Jag såg det för jag blev lämnad ensam innan min syster blev det. Plötsligt började hon och dottern att skrika på ett väldigt onaturligt sätt, så jag trodde att de höll på att dödas. När jag ville gå över till dem blev min man nedslagen av militärpolisen med geväret. Min systerdotter Ilschen skrek och kastade sig över min make, medan pojken och jag höll i polisens arm och skrek högljutt, annars hade han antagligen dödat min man.

När vi till sist lämnades ifred och min man återfick medvetandet kom min syster över till mig och tiggde min man att hjälpa henne: "Karl, vad kommer att hända med oss?" Min man svarade: "Jag kan inte hjälpa någon av er, vi är i händerna på en mobb, det är inte soldater och de är berusade och från sina sinnen". Jag sade: "Karl måste gömma sig, annars kommer de att slå ihjäl honom, för de har ju redan slagit honom halvt fördärvad."

Min man höll med mig om att gömma sig men Grete höll honom tillbaka och bad honom att tänka på hennes stackars barn. Min man sade: "Grete, jag kan bara inte hjälpa någon, men jag skall stanna hos dig, allt vad vi kan göra är att vi alla gömmer oss på höloftet. Sagt och gjort, men just när vi skulle krypa upp på loftet uppenbarade sig tre män. Eftersom det var snö ute hade de sett spåren. Vi måste klättra ner. De två barnen fick kyssar och deras mamma våldtogs igen. Hon och hennes barn skrek hjärtskärande. Hon skrek i förtvivlan: "Oh Gud, oh Gud varför händer det här?".

Männen gick och min man sa: "Dom kommer att döda mig och er alla och vad dom kommer att göra med barnen kan ni tänka er." Min man tyckte att det inte var någon idé att gömma sig, vi skulle inte hinna. Men jag sa: "Alla går upp dit. Jag ska låsa alla dörrar, så dom måste bryta upp dom först". Jag hoppades att vi skulle få tid att gömma oss sen. Men i upphetsningen hade jag glömt att gårdsporten redan hade brutits upp eftersom vi hade låst den varje gång vi kunnat.

Vi hade just kommit in på loftet när det utbröt ett vrålande och ylande från ett gäng på gården som sköt som galningar i marken och sen kom dom för att ta oss. Det hade blivit mörkt, men dom hade ficklampor. Dom var civila och några militärer som bar fyrkantiga hattar med tofsar. Det som sen hände kan jag knappt skriva ner för pennan sticker i handen. Dom hängde oss alla från takbjälkarna utom barnen, som packet ströp för hand med ett rep.

Senare hörde jag av folk som hade tagit skydd i familjen Hackbarths källare på Polzinergatan, att de hade hört våra vidunderliga skrik till och med i källaren, men ingen hade modet att komma till undsättning för de kämpade alla för sina egna liv då. Jag kvicknade till på golvet där jag låg bredvid mina kära. Jag visste inte vad som hade hänt med dom, fast jag anade, det var detaljerna jag saknade. Eftersom jag hade slängts i golvet först, när mobben överföll oss, blivit slagen i huvet och sedan våldtagen, hade jag förlorat medvetandet genast.

Sedan hörde jag röster från fyra män som satt på huk intill mig. Dom sa: "Kom frun", och när jag försökte resa mig föll jag genast omkull. Sedan befann jag mig på gården och hölls uppe av två män. Dom tog in mig och la mig på en säng. En av de fyra männen, en civil polack frågade: "Frun, vem gjorde det?". Jag svarade: "Ryssarna". Då slog han mig och sa: "Ryssarna är goda soldater. Tyska SS svin, hänger kvinnor och barn." Jag fick en gråtattack som var omöjlig att hejda. Då kom de tre andra tillbaka in, men när dom såg mig lämnade dom våningen.

Kort därefter kom en rysk soldat in med en piska och skrek oupphörligt åt mig. Uppenbarligen ville han att jag skulle vara tyst men jag kunde bara inte. Så han slog mig en gång med piskan och fortsatte att slå med den mot sängen. När det inte fungerade gav han upp och lämnade huset. Sen hörde jag röster utanför huset och blev räddare än både tidigare och senare. Jag greps av kall panik och sprang ut till den lilla bäcken intill vår trädgård där gässen brukade simma. Jag ville dränka mig och försökte ett långt tag, tills jag svimmade. Men inte ens det gjorde slut på mig.

Hur jag gick igenom allt detta förstår jag ännu i dag inte. Hursomhelst halade någon upp mig ur bäcken. När jag kvicknade till tog jag mig till fröken Bauchs rum på bottenvåningen hos Schmechels, handlarn. Gode gud så jag frös, för det fanns inga dörrar eller fönster kvar i huset och mina kläder var våta, det var natten mellan den 4 och 5 mars och det förekom ännu snö och is. Efter ett tag såg jag att det fanns en säng i rummet, så jag la mig och trodde att jag var ensam. Men snart såg jag att någon hade suttit vid bordet och nu reste sig och kom över mot sängen och, oh nej!, det var en ryss. Plötsligt kom hela min eländiga belägenhet för mig. Jag grät igen och tiggde om att han skulle vara snäll och skjuta mig.

Han lyste med ficklampa mot mitt ansikte, tog av sig rocken och visade mig sina medaljer och sa att han var löjtnant och att jag inte behövde vara rädd. Han tog en handduk från väggen och började gnida mig torr. När han såg min hals frågade han: "Vem gjorde?" och jag svarade "ryssarna". "Ja, ja", sa han, "var bolsjevikerna, men nu inte bolsjeviker, nu vitryssar. Vitryssar bra".

Sen tog han sin bajonett och skar av mig underbyxorna, varpå jag på nytt var redo att dö, för jag visste inte längre vad som väntade. Han gned mina ben torra, men jag frös fortfarande och visste inte vad jag skulle göra om jag hade förfrysningar.. Men sen tog han av mig vigselringen och stoppade den i sin ficka. Han frågade mig, var min man var, och sen våldtog han mig trots mitt eländiga tillstånd.

Efteråt lovade han att skicka mig till en tysk doktor. Först var jag glad över det men sen mindes jag att det inte längre fanns någon tysk doktor i vårt område.

Kort efter det att han försvunnit uppenbarade sig fyra ryssar, 18-20 år gamla. Totalt berusade drog dom ner mig från sängen och våldtog mig på ett onaturligt sätt. I mitt tillstånd kunde jag inget göra och föll omkull vid sidan om sängen, så dom sparkade mig med sina stövlar och träffade mig just på det värsta stället. Jag svimmade igen. När jag kvicknade till kravlade jag mig upp i sängen igen. Sen dök två andra sådana lufsar upp, men dom lämnade mig ifred, eftersom jag var mer död än levande. Jag lärde mig på den här tiden hur mycket en mänsklig varelse kan stå ut med, för jag kunde inte tala, kunde inte gråta, kunde inte få ur mig ett ljud. Dom slog mig lite, vilket inte spelade någon roll för mig, eftersom jag inte kunde känna nånting, och sen lämnade dom mig. Jag somnade av ren utmattning.

När jag vaknade mycket tidigt nästa morgon insåg jag igen var jag var. Snart märkte jag en garderobsdörr som var öppen och inuti fanns en klänning. Det fanns också en skjorta och några underkläder. Så även om sakerna var för små tog jag på mig dem, det som var kvar av mina egna kläder var ännu blött.Jag måste ta på klänningen utan att kunna knäppa den i ryggen för att den skulle passa. Det fanns inga strumpor att hitta och mina hade korvat ihop sig så de var som ben.

Sen fick jag besök av ryssarna igen. Först av en som tydligen trodde att rummet var tomt, för när han såg mig i sängen lämnade han genast rummet. Sen kom han tillbaka med fyra andra män. Den förste ville slå mig men officeren ville inte tillåta honom det. Så den förste pekade på Hitlerporträttet på väggen, som var fullt av kulhål, och sa att jag var en Hitlerfascist. Jag sa: "Nej, det här är inte mitt hus." Han sa: "Kom! Gå ditt hus".

Jag måste gå framför dem till mitt hus och det måste ha varit en märklig syn. När jag kom fram såg jag en lastbil parkerad framför, som ryska soldater kastade min slaktade boskap på. Soldaterna skrattade nästan ihjäl sig när dom såg mig. Dom tecknade med fingrarna mot huvet till sin officer, att jag antagligen var galen och när fyra kvinnliga soldater kom ville dessa skjuta mig. Men officeren tillät det inte. Han frågade om min hals och jag sa: "Ryska soldater. Min man, syster och barna också".

När han hörde ordet barn häpnade han. Jag bad honom följa med till uthuset men det ville han inte och tillät inte mig heller att gå dit. Så jag bad att få gå till kommendanten. Han gick genast med på det och skickade en soldat med mig. Men när vi kom till hörnet vid Kollatz pekade han till mig att jag skulle fortsätta själv längs Neustettinergatan. Det var flera män redan på torget som arbetade med röjning. När jag kom till slaktaren Albert Nass' ställe sa en rysk soldat åt mig att gå in, där var kommendantens högkvarter.

Inne på gården såg jag tre bondvagnar fulla av polacker, kvinnor och män, alla i nya kläder. Läderfåtöljer och andra möbler kom farande genom fönstren och polackerna kastade sig över dem med frenesi. Sen såg jag den polack som, om jag inte misstog mig, var med när min familj mördades just när de plockade upp mig från golvet, jag var faktiskt säker på att det var han. Han var den som slog mig när jag sa att det var ryssarna som gjorde det. Jag gick fram till honom och frågade efter kommendanten. Han sa: "Nej tala tyska". "Jo, det gör du", sa jag, "du var med hemma hos mig i går och då talade du tyska mycket bra" Han skrek åt mig: "Jag där, jag inte där, så vad då, du hålla tyst." En polsk kvinna kom fram och sa: "Vad vill du din tyska sugga? Kommendanten är till för polacker. Jag tar piska och jagar iväg dig." När jag skulle lämna gården sa en rysk soldat åt mig: "Tyska kvinna, trappan där, gå upp". Jag togs genast till fånga och låstes in i ett rum tillsammans med andra.

När aftonen kom blev det ett rent helvete. Den ena kvinnan efter den andra i vår grupp släpades ut. Skomakarns hustru, fru Graf, som var i sista månaden av sin graviditet togs med och likaså kvinnan från Wusterhausen och familjen Peters dotter, fru Schmidt. Dom drevs iväg av några soldater. Kvinnorna skrek när de tvingades in i bilen och fångrummet var fyllt av skrik. Våra nerver satt utanpå. Sen hörde vi hur motorn varvade upp och ryssarna lyste med strålkastarna in i rummet , så starkt att några skrek att dom använde sig av eldkastare mot oss där ute.. Barnen skrek hjärtskärande, det var ohyggligt.

Framåt morgonen kom kvinnorna tillbaka. Två av dem kollapsade när de kom in, den tredje våldtogs en gång till vid dörren innan hon släpptes in till oss. Dom kom och tog mig också en gång under natten. Jag fördes till slakthuset och våldfördes på golvet. När jag kvicknade till stod herr Held och grät över mig. Min hals hade svullnat så mycket de senaste timmarna, att jag hade svårt att röra munnen och jag spottade blod.

Nästa morgon ville de polska "gentlemännen" ha en omgång med oss, men ingen av oss rörde sig för att komma. En viss polack, den värste av hela bunten, hade vigselringar på vartenda finger från fingerspetsarna och inåt. (Oh, det är så vidrigt att tänka tillbaka på allt detta!). Nästa natt var inte mycket bättre än den första. Vi hade fortfarande inte fått något att äta eller dricka. Framemot morgonen kom några polacker och sa, att vi måste gå till Neustettin. Där skulle kommendanten i Neustettin ge oss de nödvändiga papperen, så att vi kunde återvända till våra hem.

De drev ut oss på gatan och sa att den som inte kom med skulle skjutas samma natt. Slaktaren, herr Nass, och hans familj hade kommit tillbaka hem under tiden. Folk som vi kom också ut ur husen på andra sidan gatan. Jag kände mig så eländig, att jag inte ville gå. Fru Löwe sa, att jag skulle stanna med dom, för dom skulle heller inte marschera med, komma vad som komma skulle. Men alla de andra, särskilt Peters familj, talade mig till rätta för dom var rädda att jag annars inte skulle leva nästa dag. Peter hade en handdragen kärra med sig, som hade ett flak. Han sa åt mig att hålla fast vid bakkanten så skulle de dra mig.

Efterhand började tåget röra sig. Först gick vagnarna fulla med polacker uppsnofsade i sina nya fina kläder, följda av polacker på nya cyklar, sen i kön tyskarna. Det var en procession av elände som vida överträffade de led av utlänningar som hade passerat Bärwalde under kriget.

På kvällen anlände vi till Neustettin. Ryssarna hänvisade oss till officerens villa. Vi hade ännu inte fått något att äta och var inte tillåtna att laga något själva även om mat var tillgänglig där och vi kunde känna matos. Natten var lugn. Nästa morgon kom två ryssar och befallde oss att komma med till kommendanten för att få våra handlingar och sedan gå hem. Vi måste lämna vår packning på gatan, där kvinnor med små barn också måste stanna liksom åldringar och svårt sårade från kriget. Vi fördes runt kyrkan, till Fischergatan tror jag. Vi fördes in i ett hus. Ingen utfrågning. Tjugoåtta människor från Bärwalde var där, kvinnorna till vänster, männen till höger, sammanpackade i ett rum där många andra tyskar väntade. Rummet var omkring 12 meter i kvadrat, hade två sängar med madrasser, en garderob, en schäslong och en stol. Alla som inte hittade en plats att sitta på måste stå. Tredje dagen fick vi något att äta. Samma dag blev vi också räknade, och offren för föregående natt blev omsedda. När odjuren kom på natten ville naturligtvis ingen gå, så ohyggliga scener utspelade sig.

Efter flera dagar befalldes vi att samlas ute på gatan. Vi från Bärwalde hade ännu inte registrerats och eftersom ingen kunde förstå, varför vi inte var med på listan gav dom oss påhittade namn och registrerade oss som Hitlerfascister.

Vi fördes till domstolshuset. Där skrevs vi upp som partimedlemmar. I mitt fall skrev den kvinnliga tolken Nazistiska Kvinnoorganisationen. När jag sa att det var fel förbjöd hon mig att tala och sa att andra kvinnor sagt det om mig. (Hursomhelst var listan med namn borta nästa dag.)

Efter att ha blivit uppskrivna tog en ryss oss till domstolens källare och låste in oss. Inga möbler i cellen, golvet av rött tegel, fönsterrutorna krossade. Förutom oss kvinnor från Bärwalde fanns det några kvinnor från Neustettin, två av dem inte värst vänliga. Nästa morgon under toalettrasten, som ägde rum i ett träskjul under tillsyn av ryssar, kvinnor och män tillsammans, såg att vi att möbler staplats upp i förrummet. Vi stal några saker så vi hade något att sitta på i det fullpackade rummet.

På kvällen blev tio av oss kvinnor alltid uttagna att skala potatis i köket, ett badkar fullt. Sen ut till träskjulet för att hämta ved, vaktade av en tolk. Jag var alltid en av dem som togs ut. Vad det kostade mina nerver kan ingen begripa.

Tredje dagen avgick en transport, den här gången med herr Nass, fru Kaske och fru Nass. Dottern och brorsdottern till Nass måste stanna, vilket var mycket plågsamt för dom. Sen flyttades vi till fängelsetjänstemannens bostad. Här måste vi ligga på golvet igen, men det var åtminstone ett trägolv. Det var flera sjuka människor i rummet, däribland några med dysenteri. Men sen fick vi alla diarré, öppna sår och liknande. Vi fick aldrig vatten att dricka eller tvätta oss med så alla stank, minst sagt.

Nästa natt var djävulen själv lös. Ryssarna kom in till oss hela tiden. Dom knuffade sig fram mellan sovande kvinnor och sparkade i mörkret med sina stövlar och sporrar. Det spelade ingen roll för dom vilken kvinna de fick tag på. Brorsdottern till Nass, en flicka på 16 år, fick en sabel dragen tvärsöver sin hals därför att hon vägrade att bli tagen och bakifrån dessutom. Och denna modiga flicka gav inte från sig ett ljud och tillät inte att bli utnyttjad. Otroliga saker hände denna natt på Fleischergatan. Det var så illa att männen som var fångna i samma rum som vi sa, att de inte kunde stå ut längre med vad ryssarna gjorde med oss kvinnor. Så dom gjorde en formell klagoanmälan och vi hörde att männen blev misshandlade för det, så vi sa till dom: "Om dom bara kunde sluta att slå er!" Så vår pina var dubbel, vårt eget öde och våra mäns.

Efter denna fruktansvärda natt fick vi lämna fängelset och samlas på gården. Där fick vi bröd, det första vi sett på veckor. Brödet var vår proviant på marschen till Hammerstein. Brödet luktade lika gott som en tårta men ingen av oss ville äta det på en gång, för vi ville att det skulle räcka länge. Sen kom vi till en fin villa. Dom var tvungna att med våld få oss att gå in, för vi tänkte att det var en bordell.

Där blev vi äntligen utfrågade. Och eftersom jag aldrig hade varit med i politik och inte hade något med partiet att göra, blev jag släppt. Jag fick göra den skrämmande trippen hem själv. Det tog mig fem dagar. Partisaner kämpade ännu i skogarna. Jag kom till en by där jag ville övernatta men de flesta husen var ockuperade av polacker och dom ville inte ge husrum till tyskar. I andra hus fanns döda människor. Tyskarna låg lågt på grund av rädsla. Eller de höll ihop, flera familjer i en grupp. Men trots denna försiktighet var det samma visa också här: "Kvinna, kom!"...ihop med röverier och plundring. Polacker som skulle kunna köra en i sina vagnar ropade: "Tyski eller polack?" Om man svarade tysk: "Tysk icke bra!" och dom slog en med hästpiskan runt öronen.

I skogskanten såg jag svältfödd boskap ströva omkring planlöst. Och det låg fortfarande otaliga lik kvar överallt. Många hade fått skallarna inslagna och kvinnorna hade sina klänningar uppdragna. Det var lika illa som under marschen dit. När jag närmade mig Grabunz träffade jag några kvinnor och män från Bärwalde. Dom var där för att begrava liken längs vägen. Jag fick reda på av dem, att de hade begravt mina kära i vår trädgård kvällen före. Så länge hade dom alltså hängt på höloftet. Det gjorde min hemkomst ännu svårare. Mitt hus hade plundrats just efter det att min familj grävts ner. Alla saker var i kyrkan i väntan på att forslas iväg till Ryssland.

När jag äntligen kom hem, ville jag dö. Alla fönster var krossade och fönsterluckorna låg ute på vägen. Likadant med resten av våra kläder. Högra gaveln var delvis förstörd, av en bomb eller kanonkula. Inne i huset var alla kvarvarande möbler sönderslagna. Bord och stolar var kullkastade. Det som funnits i garderober och skåp var på golvet täckt av vatten och smuts. Det var omöjligt att ens gå in i huset. Jag bara lutade mig mot dörrposten och önskade att jag var död. I det tillståndet fann muraren Hackbarths familj mig. Herr Hackbarth tog med mig till sitt hus och frågade mig: "Är ni fru Neumann eller kanske inte?". Ett par dagar senare träffade jag på gatan mina svägerskor, fru Marquardt och fru Holz, och dom frågade mig samma sak.

Hackbarths rådde mig att gå till stadskommendanten för att bli registrerad och begära tillbaka min symaskin och mina sängkläder. Mitt duntäcke, mina klockor, min spegel, soffa, radio etc var i kyrkan som jag nyss nämnde. Jag var rädd att gå dit men Hackbarths sa att kommendanten var en rättvis och bra man. Så jag samlade mod. En kvinnlig tolk tog min anhållan till honom. Han frågade, var jag bodde. Jag svarade: i huset där han i går gav tillstånd att begrava min familj. När han frågade mig hur de dog, sa jag: "Ryska soldater, halvt civila, halvt militära hade gjort det". "När hände det?" Jag svarade: "Den 4 mars på aftonen". Och jag började gråta, varpå han sa att om jag inte slutade, så skulle han låsa in mig i källaren och han ville inte höra mer från mig, för det var tyska SS som hade burit sig åt så i Ryssland. Och att soldater med fyrkantiga hattar skulle vara polacker och likaså civilisterna. Det var polska partisaner som hade varit i fängelselägret i Neustettin, den 4 mars drog de genom Bärwalde, det var dom som gjorde det, sa han.

Jag kunde få tillbaka min symaskin om jag lovade att sy för kommendanturen och inget annat. Jag gick med på det. Jag fick ingen säng och blev tillsagd att skaffa det andra jag behövde från något annat hus. Och eftersom mitt hem var kaputt, befalldes jag att finna nån annanstans att bo och sen låta honom veta var jag fanns.

Jag tog borgmästare Stöckmanns tidigare bostad hos Hackbarths. En polack, som hade kört sängar till kyrkan, kom med symaskinen till mig. Han hette Smuda och han skulle sedan ge mig mat, fett och liknande för han ömkade mitt öde. För mitt syarbete fick jag ingen ersättnig eller betalning, bara det vanliga brödet, en limpa per vecka, och då och då ett kilo sirap.

Två månder senare anlände kommendantens hustru och barn. Då fick jag det bättre. Jag fick ersättning och de var också mycket vänliga mot mig i motsats till de kvinnliga tolkarna. Efter ytterligare två månader konfiskerades hela Polzinergatan och några hus på Schirlitzgatan av ryssarna. Den civila administrationen gav sig iväg och militära högkvarter inrättades i stället. Mina plikter överfördes nu till militärkommendanten. Jag måste sy för honom också, och eftersom Hackbarths tvingades lämna sitt hus flyttade jag tillbaka till mitt.

Än en gång var herr Hackbarth den som hjälpte mig att flytta. Men sen kom östpolackerna till vår stad. /Översättarens anm: Medan östra delarna av Tyskland, såsom Pommern, Ostpreussen och Schlesien tillföll Polen, fick Polen avstå sina östra områden till Sovjet, därav folkomflyttningen av polacker./ Dom liknade eller såg ännu värre ut än zigenare. Totalt trasiga och barfota gick de till den polska stadsförvaltningen och fick en papperslapp och drev ut oss tyskar från våra hem. Dom kom två gånger till mitt hem men kunde inte göra något, då det var rekvirerat av den ryske kommendanten.

Vid den tiden måste jag hålla flera kvinnor sysselsatta. Det var fru Hampel, fröken Witzker och fröken Schellin medan fru Schellin var vår kokerska. Vi måste sy för 200 man vid bataljonsstaben som var stationerad i Greifenberg, Altdamm och Bärwalde. Det gick bra under den här tiden. Vi fick samma ersättningar som de ryska soldaterna. Dessutom måste vi laga till något extra åt officerarna på kvällarna och därigenom lyckades vi få något extra också åt oss själva. Vi var skyddade mot varje möjlig polskt eller ryskt övergrepp. Vi hade till och med pass som intygade att vi arbetade åt dem.

Kapten Koslowski var speciellt bra och rättvis mot oss. Varje gång vi kom till honom med våra bekymmer såg han till oss som en far. Om det inte hade varit för de polska civilisterna skulle vi inte ha haft något alls att klaga på under den här tiden. Tyska civila som inte hade något beskydd från kommendanten hade en mycket värre tid. Polska milisen uppförde sig som galningar och polackerna i de ockuperade husen inte bättre. Kvinnor kom ofta till mig och bad mig rapportera saker till kommendanten. En gång kom en kvinna, som hette fröken Minna Schulz, vars hela ansikte var svart och blått efter att hennes polska övervakare slagit henne. Ändå blev hon satt i fängelse.

Jag rapporterade saken till GPU (Sovjets polis) /Övers.anm: KGBs föregångare/ och hon fick viss hjälp. En köpmansfru, Manske från Patzig, bad mig att anmäla att hon varje natt våldtogs av ryssar, tillsammans med sin gamla svärmor. Kommendanten berättade några dagar senare att det verkligen var ryssar, vilka höll på att lägga en telefonkabel i närheten. Och det fanns många fler liknande kvinnoöden.

Om polackerna behövde arbetskraft eller hjälpredor gick den polska milisen från hus till hus. Utan tillstånd genomsöktes bostadshus, uthus och till och med trädgårdar och om några hittades marscherade de iväg med dom till tvångsarbete.

Jag frågades ofta om vilka gärningsmännen till min familjs död var. Jag svarade nu att det var polacker. För den skull blev jag ständigt varnad av tyskar att polackerna ville arrestera mig. Den 5 november 1945 gick fru Stegemann till fröken Schellin och talade faktiskt om för henne att hon hade hört att polackerna skulle arrestera mig och ta mig till ett läger morgonen därpå. Jag berättade det för en rysk officer, som kanske skulle hjälpa mig över floden Oder /Övers.anm: Oder ny gräns mellan Polen och Östtyskland/ som jag hade lovats om jag arbetade hårt. Han sa, att han inte kunde göra det längre, eftersom polackerna nu beslutade om vilka som kunde avresa. Jag trodde att jag skulle bli galen, hoppades att någon skulle skjuta mig men ryssarna höll sig tysta.

Den natten var vi alla rädda. Under de tre månaderna efter konfiskationen av hennes hus sov Margot Schellin i mitt rum. Omkring midnatt hördes knackningar på fönstret. "Öppna!" Margot lade arnarna tätt omkring mig och vi darrade som asplöv. Någon knackade igen och strax miste jag min rädsla, för det var samma fyra knackningar som ryssarna använde när de ville ha jobb utfört på nätterna. Och -- vilket mirakel! -- det var de ryska officerarna. Dom sa åt mig att snabbt packa mina sängkläder och lite kläder och att tio i åtta nästa morgon skulle en rysk bil vänta på mig för att ta mig till flyktinglägret i Münchberg nära Berlin

De hade fått information om att polackerna skulle plocka upp mig kl åtta. Margot blev tillsagd att inte tala om det för någon, inte ens för tyskarna. Hon skulle säga att fru Neumann åkt till Greifenberg till ett nytt sömnadsjobb. Den 6 november just efter kl sju på morgonen körde en rysk ambulans upp med sex GPU-soldater i och sen åkte vi iväg. Eftersom de måste gissa sig fram , vilka vägar och broar de skulle ta tog det två dagar innan vi var i Küstrin.

I början av februari fördes jag över Oder. Också där hade allting blivit totalt utplundrat.

------------------------------------------------------------------------------------------------
DE ZAYAS' KOMMENTAR:

"Fru Neumann överlevde sina prövningar och flyttade så småningom från den sovjetiska ockupationszonen västerut och bosatte sig i Burgwedel nära Hannover. Hon var i stånd att starta ett "nytt liv",gifta om sig och få en dotter -- möjligen det enda att göra för en som fått sitt liv så fördärvat av ödet och som inte skulle begå självmord, som så många andra våldtäktsoffer gjorde.

Ändå förblir det ett under att någon kunde stå ut med så mycket lidande utan att tappa förståndet. Marie Neumanns barättelse, bland tusentals andra samlade i Östsektionen av det Tyska Förbundsarkivet vittnar om den mänskliga varelsens förmåga att uthärda djup smärta och förtvivlan, som följde efter mordet på hennes make och barn, samt ständig fysisk misshandel."

JAN MYRDAL OCH ANDRA VÄSTLIGA DISSIDENTER

Det är några tusen av alla möjliga sorter som hörts på 91,4 MHz. En av dem jag intervjuade för många år sen var Torbjörn Björkman. Han är arkitekt och före detta Tyresöbo, en sympatisk och kunnig man. Men han är redaktör på KPML(r):s tidning Proletären. Till yttermera visso förekom jag själv på en helsida i Proletären i en helt schysst intervju. Det gällde de sovjetiska ubåtar, som påstods vimla i våra vatten. Jag hade samma uppfattning om den svenska ubåtshysterin som tidningen – fast från andra utgångspunkter..

För alla ängsligt mittfåriga var ju detta svåra felsteg, frestande för Mariebergs alla Joe McCarthys att skriva skit om. Men jag klarade mig veterligt den gången. Sämre gick det för Karin Wegestål, riksdagsledamot (s), när hon för några år sen framträdde hos KPML(r) i Göteborg på ett möte om Nato-anfallet på Jugoslavien. Då hängdes hon ut i Sydsvenskan, inte för vad hon sa utan för sitt samröre, det som på nysvenska heter guilt by association. Och Alf Svensson framträdde som en riktig högerkristen genom att kräva att Göran Persson skulle ta Wegestål i örat. Det underlät Persson att göra.

KATTEN VET MER ÄN RÅTTAN
KPML(r) förekommer i en lång artikel av Jan Myrdal, publicerad av Aftonbladet i söndags (2004-08-22). Han värnar yttrandefriheten, talar om goda avsikter med livsfarliga konsekvenser och han varnar för att "råttan vet mycket men katten mer":

"KPML(r) har krävt förbud mot nazism och nazistiska partier. Det anses vara militant antifascism. Men då spinner katten för dagen efter det att ett sådant förbud bleve gällande lag skulle Göteborgspolisen besätta KPML(r):s partilokal, Proletären stängas och åklagare inleda förundersökning mot KPML(r):s ledning. Ty KPML(r) är marxist-leninistisk och förespråkar alltså proletariatets diktatur. Katten är slug nog att låta råttan gillra sin egen fälla"

Jan Myrdal är ofta beundransvärd i sin klarsyn och med sitt mod, även om han ibland också gör bort sig. Det skedde just i fråga om de förmenta ubåtarna i svenska vatten. Där gick han inte motvinds utan surfade på svallet efter mediernas sensationella skrönor.

I Aftonbladet ger Myrdal nu en av sina tänkvärda motbilder. Det är apropå att man kan bli straffad för att i tal och skrift "kränka" en folkgrupp, människor med en särskild sexuell läggning och andra:

"Föreställningen om att kollektiv kränks är politiskt korrekt men orimlig. Den förnuftstroende folkminoritet jag tillhör utsätts för dagliga och stundliga förnuftskränkningar i alla media. (Allt från astrologispalter och vidskepelsefilmer i tv till politiska lögner.) Men jag ser det inte som en vettig åtgärd att stämma såväl alla tidningar som radio- och tv-kanaler och kräva exemplariska fängelsestraff för den överväldigande majoriteten av landets journalister. Men skulle då vårt förnuft vara mindre värt än någons hudfärg eller tro?"

FÖRFÖLJELSEN AV FAURISSON
Myrdal menar att varje försök att med polisens hjälp avgöra vad som är sanning bara leder till seger för lögnen. Och han anser nu att den franske historierevisionisten, professor Robert Faurisson, borde få bli publicerad. 1981 rasade en debatt i främst Svenska Dagbladet och Expressen om yttrandefriheten och om de franska historierevisionisterna Robert Faurisson och Paul Rassinier. På ena sidan stod Jan Myrdal, på den andra alla rättrogna. Då skrev Myrdal (SvD 81-03-05):

"Faurissonaffären är en skandal. Professor Faurisson har inte bara utsatts för skymflig behandling och jagats i universitetet på SA-manér av stormtruppsorganiserade studenter. Han har också fått lika litet skydd mot detta som liberala och radikala tyska professorer fick, när de utsattes för liknande behandling åren 1928-1933. Myndigheterna har berövat honom hans akademiska frihet. Tidningarna har hetsat mot honom. Så småningom har han också ställts inför rätta"

På den tiden var jag tillräckligt indoktrinerad av segrarnas ensidiga och ibland lögnaktiga skildring av andra världskriget för att bry mig om Myrdals synpunkter. Sen dess har jag läst på. Och det har varit en pinsam och delvis chockartad upplevelse.

Jag trodde att jag var kritisk och inte utan vidare svalde Hollywoods och andra västliga mediers skildringar om de läskiga förlorarna. Men för tusentals inte ont anande tonåringar lärde jag som historielärare i över trettio år ut, att tyskarna gjorde tvål på sina mördade offer, ja att de till och med förfärdigade lampskärmar av deras hud. Jag trodde på segrarnas domstol i Nürnberg 1945-46 som fastslog att det fanns gaskamrar för industriellt massmördande i Dachau och Buchenwald och andra koncentrationsläger i egentliga Tyskland. Och jag lärde ut att nazisterna satte eld på riksdagshuset i Berlin 1933 och att de mördade många tusen polacker i Katyn.

Allt detta var lögn. Samma lögner har mina kollegor spritt till miljoner elever världen över. Men vi blir aldrig förebrådda för dessa grova historieförfalskningar -- för all del framförda i god tro och i berömvärt antinazistiskt nit. De är ju så politiskt korrekta. Det är när vi vågar erkänna att vi haft fel som vi egendomligt nog råkar illa ut.

Det räcker med att kräva normala mänskliga rättigheter för de förkättrade historierevisionisterna för att bli fördömd. Myrdal nämner en närmast roande episod från en föreläsning han höll hos L'Union des Ecrivains, det franska författarförbundet på vänsterkanten. När han på tal om Faurissonaffären påpekade att yttrandefriheten var motståndarnas yttrandefrihet bemöttes det med stampanden och visslingar:

"Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit (fast förvånansvärt många sade, att det var skönt att någon vågade ta upp affären. Men de sade det blott privat och i förtroende)"

Sedan 1981 har professor Faurisson drabbats av mycket värre saker än de Myrdal beskrev då. Gång på gång har han åtalats för skriverier och åsikter, sådana åtal som Amnesty och Pen-klubbarna normalt brukar brännmärka men i det här fallet har tigit om. Men värre är att Faurisson, född 1929, flera gånger blivit överfallen och misshandlad av huliganer, vilka skyddats både från kritik och rättsliga påföljder. Alltså har aldrig fotot på Faurissons blodiga och sönderslagna ansikte visats av svenska medier. Här är det ju inte fråga om en sovjetisk, kinesisk eller muslimsk dissident utan –ve och fasa!-- en västerländsk.

MOTSTÅNDSMANNEN OCH PACIFISTEN RASSINIER
Hans franska föregångare var Paul Rassinier (1906-1967). När denne någon gång omnämns i svenska medier blir det i form av fördömanden. Jag minns en artikel i Expressen där en etnocentriker smädade Rassinier som "sjukligt antisemitisk". För säkerhets skull förteg skribenten vem Rassinier egentligen var. Han var socialist och pacifist. Och ännu mera pinsamt för hans många vedersakare är att han tidigt tillhörde den franska motståndsrörelsen under kriget, alltså dem som bland annat smugglade judar från Frankrike till Schweiz. Till yttermera visso infångades han av Gestapo och hade ett nitton månaders helvete i koncentrationslägren Buchenwald och Dora.

Invalidiserad och på bår återkom han till Frankrike och firades som hjälte och mottog ärebetygelser. Men när han sedan läste vad andra överlevande skrev om lägertiden reagerade han mot att många överdrev och hittade på för att göra skildringarna mera spektakulära. Hans andra bok, som kom 1950, hette därför "Le Mensonge d'Ulysse" [Odysseus' lögn]. Han anspelade på att Odysseus efter hemkomsten från trojanska kriget berättade mycket fantasifullt. Nu blev Rassinier en utstött, en varg i veum. Man förlät honom inte att han vågade yttra obehagliga sanningar. Flera andra hade till exempel kryddat sina framställningar med hemska skildringar av hur människor massmördades i Buchenwalds gaskammare. Rassinier, som hade smärtsamma erfarenheter av detta läger, höll inte käft utan påpekade att det ju inte fanns någon gaskammare för massavlivning av människor i Buchenwald. I dag ger historikerna honom rätt.

I flera europeiska länder finns det lagar som gör det kriminellt att ifrågasätta den intill hjärntvätt inhamrade bilden av andra världskriget. I Tyskland, Frankrike med flera länder döms folk till fängelse för detta "brott". Även i Sverige har beskäftiga riksdagsledamöter från olika partier motionerat om liknande lagar. Jag kan bara hoppas att lagarna då inte blir retroaktiva –som till exempel i Nürnberg 1945-46—för då blir jag för andra gången en politisk fånge. Som vapenvägrande sergeant har jag redan suttit i fängelse.

Jag har lätt att identifiera mig med Rassinier, historikern, socialisten, och pacifisten. Men jag undrar om jag hade haft hans mod att bekämpa nazistiska ockupanter, vilket höll på att kosta hans liv, eller att vara en så motvinds sanningssägare efter kriget, vilket helt spolierade hans tidigare så goda rykte.

Jan Myrdal ger oss en varnande tankeställare:

"Om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers två böcker, då är det troligt att jag aldrig sedan brutit igenom publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna hade jag varit tystad för evigt"
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 991) 2004-08-29

JAG BÖRJAR GILLA JAN MYRDAL
HUR VAR DET MED PEARL HARBOR?

Jan Myrdal har ofta provocerat mig genom sina svepande fördömanden av oss fredsaktivister. Hans tro på sovjetiska ubåtar i svenska vatten har jag raljerat om i mina skriverier. I Pax nr 5-6 1991, återgivet i boken "Förbannad pacifist, (s. 75) hette det:

"Bland alla ubåtsoraklen är Jan Myrdal min favoritkalkon. Efter att ha kallat fredsrörelsen anpasslig och organiserad av ryssarna drämde han i Fib/K (nr 21/81) till med att den sovjetiska ubåten U 137 var ute för att skrämma, 'en pansrad rysk näve upp mot svenskt underliv'. Detta är så bombastiskt löjligt att jag egentligen inte borde påminna om att Myrdal själv för 40 år sen var mer anpassligt understödd och organiserad av den stalinistiska ungdomsrörelsen än vad hela Svenska Freds varit av utlandet under sina 108 år"

Ja, i min bok "Förbannad pacifist" finns Jan Myrdal i personregistret på sju olika ställen –och det var inte på något ställe fråga om panegyrik. Men hur skulle jag under alla krigiska massmord på civila de senaste decennierna kunna gilla när han till exempel skrev (Fib-K nr 5/83):

"På den fredliga vägen och på det stilla växandets väg väntar oss bara nya folkmord och nya vidrigheter"

Jag var tillräckligt kritisk för att antyda att hans fredsfobi berodde på att han var alltför "småborgerligt fixerad vid det ointressant och personligt myrdalska" (Pax 4/83). Hans morsa Alva, som han inte gillade, fick ju rentav Nobels fredspris.

DEN FÖRTALADE RASSINIER
En krönika (2004-08-29) här i Radio Tuff hade nyligen rubriken "Jan Myrdal och andra västliga dissidenter". Där citerade jag med gillande långa stycken av Myrdals skriverier. Inte minst tacksam är jag över hans modiga försvar av den franske historikern Paul Rassinier. Denne var, som Myrdal påpekar, socialist och pacifist. Han var motståndsman mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget, togs av Gestapo och fick ett helvete i Buchenwald och Dora. Hemkommen som ett fysiskt vrak hade han efter kriget det enorma modet att som sanningssägare uppträda i häftig motvind. Han avslöjade att det inte fanns några gaskamrar i Buchenwald, vilket många mera spektakulära skribenter hade ökat sina upplagor med och som segrarnas Nürnbergdomstol lögnaktigt hade fastslagit.

När Rassinier någon enstaka gång nämns i svenska medier är det med speglosor. I Expressen kallades han för "rabiat antisemitisk". Det var Jackie Jakubowski som drämde till med det och i sämsta demagogiska stil underlät att nämna att Rassinier varit antinazistisk motståndsman som räddat judar över till Schweiz och därför drabbades av nitton månader i nazistiska koncentrationsläger.

VARFÖR HÄNDE PEARL HARBOR?
I den Ordfront Magasin (10/2004) som kom i veckan skriver Myrdal om amerikanen Gore Vidal, aktuell för sin kontroversiella bok "Evigt krig för evigt fred". Myrdal kallar den "en lysande uppgörelse med Washingtons blodiga ljug" och han påpekar hur amerikanska tidningar vägrade att recensera boken och att fem TV-stationer strök Vidal som medarbetare.

Det jag fäste mig vid var hänvisningen till två historiker, Charles Austin Beard (1874-1948) och Harry Elmer Barnes (1889-1968). De var sin tids ledande amerikanska historiker, menar Myrdal, och de var revisionistiska. De stack hål på den självgoda bilden att USA rättfärdigt och oegennyttigt hade räddat världen i två världskrig.

Till och med Gores boktitel "Evigt krig för evig fred" verkar vara plagiat från Harry Elmer Barnes kanske mest kända bok "Perpetual War for Perpetual Peace". På tal om etablissemangets ensidiga bild av andra världskriget skriver Myrdal:

"Roosevelt fixade mot folkmajoritetens vilja in Förena Staterna i andra världskriget med hjälp av det anfall mot Pearl Harbor, som inte var någon överraskning för honom eller Churchill"

Jag skulle vilja veta mera om detta. För länge sen hörde jag en historielektor vid Stockholms universitet, som till min förvåning påstod att amerikanerna hade samlat alla sina gamla örlogsfartyg i Pearl Harbor, närmast som ett lockbete för japanerna, medan hangarfartyg och andra moderna båtar i god tid hade förflyttats därifrån.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2004-09-26

KATYN, EN LÄNGE OMSTRIDD POLSK TRAGEDI

(I måndags (2006-03-06) fyllde Andrzej Wajda 80 år. Han är Polens mest berömde film- regissör, som fått flera mycket prestigefyllda internationella utmärkelser tack vare filmer som ”Aska och diamanter” och ”Järnmannen”. Wajda är ännu full av skaparkraft, för nu förbereder han den film som han anser vara sitt livs viktigaste. Den handlar om Katyn. Där, i trakten av Smolensk i Ryssland, mördades också Wajdas far, infanterikaptenen Jakub Wajda. Under decennier var den officiella polska och ryska förklaringen att han och tusentals andra dödades av tyskarna).

Om man inte vill stöta sig med en polack, måste man känna till Katyn, påstår Kjell Albin Abrahamsson i sin läsvärda bok "Diamant i aska". Katyn är namnet på en skog några mil utanför Smolensk i Ryssland. Där mördades med nackskott 4 200 polska officerare och akademiker. Det hände under andra världskriget, men om det var 1940 eller 1941, därom gick meningarna under ett halvsekel isär
FÅNGARNA SOM FÖRSVANN
Andra världskriget började som bekant 1939 med att Tyskland gick till angrepp mot Polen. En halv månad senare anföll Röda armén från andra hållet. Polen delades mellan tyskar och ryssar. Ryssarna deporterade någon miljon polacker till det inre av Sovjetunionen. Cirka 15 000 polska officerare, polisbefäl och reservofficerare, många av de sistnämnda akademiker, internerades i tre läger: Starobielsk, Kozielsk och Ostaschkow. Där tycks det inte ha gått någon större nöd på dem och anhöriga hemma i Polen fick brev och vykort från fångarna. Men plötsligt våren 1940 upphör all kontakt med lägren och breven dit kommer tillbaka med stämpeln "adressaten okänd".

Vid midsommartid 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och går till angrepp. Tyskarna tränger snabbt långt in i Sovjetunionen. Området kring Smolensk, där Katyn ligger besätts redan på sensommaren 1941. Nu börjar man att organisera polska förband, som skall slåss mot tyskarna. Meniga polacker frisläpps därför ur de sovjetiska lägren. Den polska exilregeringen i London, som tidigare varit sovjetfientlig på grund av den ryska invasionen av östra Polen, börjar nu samarbeta med Moskva.

Men det fanns ett krux. Bara några hundra av de i Sovjet internerade officerarna dök upp. Den polska exilregeringen gjorde gång på gång energiska framstötar i Moskva för att deras många tusen officerare skulle ställas till den polska arméns förfogande. Chefen för exilregeringen, general Sikorski, som sedan skulle omkomma i en omdiskuterad flygolycka, begav sig till Stalin. Den mäktiga och fruktade chefen för den ryska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Beria, uppsöktes av polska företrädare. De sovjetiska svaren var luddiga. De internerade polska officerarna var inte lätta att hitta, sa man, för de fanns på avlägsna platser i det vidsträckta Sovjetunionen. Ja, de kunde ha flytt till Manschuriet, menade Stalin. Men Beria lär ha mumlat: "Vi begick ett svårt fel med dem"

För polackerna var det här ett mysterium. Tiden gick men i Katynskogen hände det en del. Där fanns en stor gård, av lokalbefolkningen kallad Dnjepr-slottet. Det hade länge varit ett slags semesterhem, en datja, för folk från den sovjetiska hemliga polisen, NKVD. Nu hade tysk personal flyttat in där.

EN MAKABER UPPTÄCKT 1943
Sommaren 1942 dyker polacker upp i området. Det är några tvångsarbetare, som tyskarna använder sig av. De vet att spåren efter de polska officerarna från lägret Kozielsk slutade i en liten järnvägsstation (Gniesvodo) några kilometer från Katyn. De får av ryssar i trakten veta att de polska officerarna 1940 fördes från järnvägsstationen i svarta major till Katynskogen. Därifrån hördes sedan skottsalvor och skrik.

Polackerna behöver inte gräva länge, förrän de hittar lik i polska officersuniformer. De hinner placera ett par träkors över platsen, innan deras enhet förflyttas. Också tyskarna gör märkliga iakttagelser. När de rider omkring i Katynskogen för att jaga förundras de över att deras hundar ofta stannar vid jordvallarna i skogen och ivrigt börjar krafsa. Ja, till och med vargar ses böka i jorden.

Till sist beslutar tyskarna att undersöka platsen. När de våren 1943 börjar gräva gör de ett makabert fynd. I jorden ligger i lager på lager ovanpå varann mängder av lik, iförda polska officersuniformer. Händerna är bakbundna. De har vinterkläder på sig. Alla är skjutna med nackskott. Några, som tydligen har gjort motstånd, bär spår av misshandel och bajonettstick. En del har uniformskappan dragen över huvudet, några har sågspån i munnen. I fickorna hittar man personliga tillhörigheter som brev, vykort, dagböcker men inga värdesaker. Inga dateringar senare än april 1940 förekommer. En av de första som identifieras är den polske generalen Smorawinski. Sammanlagt upptäcks i Katynskogen åtta stora massgravar

Självfallet utnyttjar den tyske propagandaministern Joseph Goebbels de här fynden. Tyska medier basunerar ut nyheten om massakern. Tass och Pravda svarar lika snabbt som, hetsigt, att det på nytt rör sig om en tysk propagandalögn. Polackerna hade mördats av de tysk-fascistiska skurkarna, uppger man. De hade 1941 varit sysselsatta med vägarbeten i trakten av Smolensk och inte hunnit evakueras, när den snabba tyska framstöten kom. För exilpolackerna verkade den förklaringen inte trovärdig. Trots deras ständiga förfrågningar under nästan två år hade Moskva ju inte tidigare kunnat ge besked om de många tusen försvunna officerarna.

Polackernas upprördhet tystas ned av britter och amerikaner, som lojalt backar upp den sovjetiska versionen. Vid den här tidpunkten står Stalins stjärna i zenit också i USA. Exempelvis är han omslagspojke i den ledande amerikanska veckotidningen LIFE och kallas i reportaget "den kanske största människan i vår tid". Men den polska exilregeringen i London vill åtminstone ha en opartisk undersökning av fyndplatsen Katyn. De vänder sig därför till internationella Röda korset i Schweiz.

BRYTNING MELLAN MOSKVA OCH EXILREGERINGEN
Det skulle de inte ha gjort, för nu uppstår två komplikationer. Den ena är att Tyskland gjort detsamma, den andra att Röda korsets policy är att alla berörda parter måste ge sitt samtycke för att en undersökning ska komma till stånd. Sovjetunionen vägrar blankt och beskyller i stället polackerna att vara i maskopi med nazisterna. De kräver att exilregeringen med general Sikorski i spetsen offentligt ansluter sig till den sovjetiska förklaringen. Men polackerna vägrar och det ger Moskva en förevändning att bryta de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i London. Som efterklok kan man nog se det som ett första steg mot ett kommunistiskt efterkrigs--Polen.

Tyskarna utnyttjar förstås den hemska upptäckten. De beräknar, att det finns 11 000 mördade polska officerare i i Katynskogens massgravar. Det är en siffra som är nästan 7000 för hög, men ironiskt nog ska den sedan användas också av Sovjets jurister vid Nürnberg-rättegången 1945-46. Framför allt bjuder tyskarna in grupper av människor, också polacker. Så kommer Josef Mackiewicz till Katyn. Han har kontakter med motståndsrörelsen i det av tyskarna besatta Polen. Efter kriget flydde han till väst och skrev en bok om sina iakttagelser. Efter många svårigheter skulle den slutligen ges ut men först 1949.

Också en grupp internationella journalister flygs till området liksom några tillfångatagna brittiska och amerikanska officerare. De flesta av dem är misstänksamma och befarar en tysk propagandabluff. Stockholms-Tidningens Christer Jäderlund lånar till och med en häst för att snabbt kunna kontrollera olika uppgifter. Men de får röra sig fritt, kontakta ryssar i trakten och de får vara med när nya gravar öppnas och ta del av innehållet i de mördades fickor.

RÄTTSMEDICINARNAS UTLÅTANDE
Den mest seriösa gruppen som besöker Katyn består av rättsmedicinare, de flesta professorer, från tolv olika europeiska länder. De får också stora friheter och kan göra egna observationer utan tysk inblandning. De enas om ett slutdokument, där de fastslår att officerarna mördats senast 1940. Det är indirekt ett utpekande av ryssarna som gärningsmän, eftersom tyskarna inte förrän sensommaren 1941 besatte området.

Det finns dock ett par viktiga invändningar. De rättsmedicinska experterna var alla utom en från länder allierade med Tyskland eller under tysk ockupation. Två nordbor var med i gruppen, professor Saxén från Finland och doktor Helge Tramsen från Danmark. Men Finland slogs 1943 på tysk sida mot Sovjetunionen, medan Danmark var ockuperat av tyskarna, låt vara att Tramsen som motståndsman hade suttit ett år i tyskt koncentrations-läger. Den ende rättsmedicinaren från ett neutralt land var professor Francois Naville från Schweiz.

Det andra kruxet var att patronerna som hittades i gravarna var av tysk tillverkning. Men det förklarades med att Sovjet före kriget hade köpt ammunition från Tyskland.

Några månader senare återtog Röda Armén området kring Katyn. Det tillsattes en kommission bestående av framstående sovjetmedborgare, däribland författaren Alexej Tolstoj och metropoliten av Moskva, Nikolaj. Inte oväntat slog den fast, att polackerna var offer för de tysk-fascistiska mördarna.

TYSKARNA ANKLAGAS FÖR KATYN I NÜRNBERG
Denna sovjetiska rapport skulle efter kriget bli huvuddokumentet i Katynfrågan vid den stora rättegången i Nürnberg mot tyska ledare. Den sovjetiske åklagaren Rudenko gjorde ett stort nummer av de mördade polska officerarna. Han betecknade det som "en av de viktigaste brottsliga handlingar för vilka de grova krigsförbrytarna är ansvariga". Och enligt honom hade "hitleristernas kriminella aktivitet blivit fullständigt fastslagen" i den sovjetiska rapporten. Han hade rättegångens statuter på sin sida. Förutom att dessa bröt mot mångårig västerländsk rättspraxis genom att döma efter lagar som inte fanns vid det påstådda brottets begående, tillät de också enligt § 21 att statliga rapporter från segrarmakterna automatiskt gavs bevisvärde.

Alltså presenterades vid rättegången inga polska eller tyska dokument om Katyn. Men ändå blev det ingen riktig triumf för åklagarsidan. Den hade stämplat den tyske översten Ahrends som ansvarig för massmorden. Han infann sig frivilligt och kunde trots trumeld från den sovjetiske åklagaren bevisa att han hade alibi. Han hade befunnit sig i Tyskland vid den tidpunkt när ryssarna påstod att morden hade begåtts.

Medialt blev den sovjetiska ståndpunkten en framgång, eftersom tidningar och radio utförligt och kritiklöst rapporterade om åklagarsidans alla påståenden. Juridiskt blev det ett slags remi, för i Nürnbergdomstolens slutdokument nämns inte Katyn. Alltså föreföll fallet ouppklarat, eftersom domstolen, bestående av de fyra segermakternas företrädare, hade den egenheten att bara ta upp förlorarnas brott och inte sina egna. Så när en advokat under rättegången frågade, vilka som skulle göras ansvariga för Katyn blev han avsnoppad av den brittiske domaren, Sir Geoffrey Lawrence:

-- Jag ämnar inte besvara frågor av den typen.

Medan rättegången i Nürnberg pågick kunde ett par Hamburg-tidningar, underställda den brittiska ockupationsmakten, meddela att i Leningrad hade sju tyska officerare dömts till döden för massmorden i Katyn. En av dem uppgavs ha erkänt. Ingen jämförelse gjordes med de "bekännelser" som i sovjetiska domstolar hade avgivits under Moskvarättegångarna och de stora utrensningarna 1936-37, till och med av gamla trogna kommunister. Inte miljoner stackars ryssar, som det har påståtts, men ungefär 600 000 sköts då med nackskott, illa nog

"PRONAZISTISKA" DAGENS NYHETER
Just en Hamburgtidning skulle några år efter kriget beteckna Dagens Nyheter som "en sedan länge som pronazistisk känd tidning". Detta förvånar säkert DNs läsare och journalister. Anledningen var att tidningen den 13 februari 1948 skulle ha publicerat en artikel som utpekade ryssarna som gärningsmän. Jag gjorde mig faktiskt omaket att åka in till Kungliga biblioteket och kolla det här tidningsnumret. Jodå, förstasidan hade rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad".

I DN-artikeln kallas Katyn för "en av andra världskrigets största tragedier, som kostade blomman av Polens officerskår livet". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gör det grundligt, besöker till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blir, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördas han av ett par ungdomar. De häktas, men lyckas --som det sägs-- fly ur fängelset.

Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.

Hur som helst: Dagens Nyheter bidrar till att bryta den "tystnadens sammansvärjning", som exilpolackerna anser råda i frågan. Inte minst beror tystnaden på att England och USA sitter fast i det prosovjetiska ställningstagande de gjorde under kriget. En som får erfara detta är polacken Josef Mackiewicz, som tillsammans med det polska Röda korset hade besökt Katyn 1943 och sedan flytt till väst. Han skriver ett bokmanus för ett förlag i London men plötsligt smälts tryckplåtarna ner, som det förmodas på order från högre ort. Först 1949 ges hans bok ut, nu på ett förlag i Schweiz och med titeln "Katyn--ungesühntes Verbrechen" (Katyn --oförsonat brott). Den översattes till flera språk, bland andra svenska.

KALLT KRIG: DAGS FÖR OMVÄRDERING
Nu beskriver inte längre amerikansk press Josef Stalin som den store europén, för nu har det kalla kriget börjat med Berlinblockad och Pragkupp och med Koreakriget i antågande. Nu är den gamle vapenbrodern Stalin den store skurken. Omkastningen påminner faktiskt en smula om olika västliga bedömningar av Saddam Hussein, från 1980-talets positiva inställning till 1990-talets fördömanden. Det är alltså läge för en västlig omvärdering av Katyn. Så när den amerikanske journalisten Julius Epstein i en stor artikel i västtyska tidningen Die Zeit tar upp fallet hänger amerikanska tidningar på. Amerikanska kongressmän förstår att de kan vinna valpoäng på att engagera sig i fallet Katyn.

I USA bildas inte bara en Katyn-kommitté utan också ett särskild kongressutskott, där sedvanliga förhör hålls med olika vittnen. Det mest spektakulära vittnet uppträder med ett örngott med tittgluggar över huvudet. Han uppges vara en polsk officer och säger sig ha bevittnat hur sovjetiska NKVD avrättade hans kollegor i Katynskogen. Hans vittnesmål är starkt emotionellt och innehåller uppgifter, som bevisligen är felaktiga bland annat olika tidsangivelser. Han tillhör alltså den stora skara som för att väcka uppseende och vara politiskt korrekt fantiserat om andra världskriget.

Men de flesta av vittnena är seriösa, inte minst när utskottet i början av 1950-talet har sessioner också i England och Tyskland. Inte oväntat kommer det fram till att massakern på 13-15000 polska officerare och intellektuella i Katyn och på två andra ställen skedde 1940, alltså när offren var i rysk fångenskap.

POLSK HANTERING AV KATYN
Årtalet 1940 är viktigt. När patriotiska polacker 1980, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna var gärningsmännen.

Men sen kommer Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skriver general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".

RYSKT ERKÄNNANDE EFTER 50 ÅR
Nu tillstår också ryska historiker att Berias NKVD utförde massakrerna. Ändå hävdades motsatsen så sent som 1984 i en bok, som året efter kom ut på svenska, av den ryske historieprofessorn Oleg Rzjesjevskij. Titeln är "Andra världskriget. Myter och verklighet". I ett kapitel med rubriken "Advokater för fascismens förbrytelser" kritiserar han "den reaktionära propagandan i väst" som bestrider att 11 000 (sic) polska officerare "djuriskt förintades av hitleristerna hösten 1941". Sen citerar han en pepprad artikel i Pravda av den 16 april 1943, där "Goebbels förtalspropagandister" sägs försöka dölja "de tysk-fascistiska mördarnas djuriska brott"

1996 är samme ryske professor på besök i Stockholm och då intervjuar jag honom för Radio Tuff. Jag frågar om Katyn. Då säger Rzjesjevskij att man nu hittat dokument i NKVDs arkiv om en order att avrätta ca 10 000 polska officerare och andra från lägren Ostaschkow och Starobielsk, för vilka också Katyn har blivit ett samlingsnamn, trots att de sköts på två andra platser. Beträffande de drygt 4000 fångarna från lägret Kozielsk har man bara hittat dokument om att de skulle föras till trakten av Katyn.

MOTIV?
Återstår att försöka förklara, varför de här massmorden skedde under en period då Sovjetunionen inte ens befann sig i krig. Men om detta kan det bara bli spekulationer. En sådan är, att man behövde tömma några läger för att inför den stundande ockupationen av Baltikum få plats för nya fångar. En annan, att polackerna tillhörde eliten, alltså den samhällsklass som i sovjetjargongen kallades för folkets fiender. Många av de polska officerarna hade bara två decennier före sin kvalfulla död, tillhört den polska armé, som efter första världskriget angrep den unga Sovjetstaten.

Dessutom hade Sovjets hemliga polis, NKVD, stor vana vid att döda folk med nackskott. Bara 3-4 år före Katyn hade man under de stora utrensningarna skjutit 600 000 ryssar.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
(På Succékanalen 91,4 Tyresöradion 4--25 augusti 2002)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor och litteratur: Vladimir Abarinov: The Murderers of Katyn (New York 1993)
Kjell Albin Abrahamsson: Diamant i aska (Sthlm 1996)
Paul Allen: The Untold Story of Stalin's Polish Massacre (New York 1991)
Dagens Nyheter 13 feb. 1948
Franz Kadell: Die Katun-Lüge. Geschichte einer Manipulation (München 1991)
Josef Mackiewicz: Katyn --ungesühntes Verbrechen (Zürich 1949)
Pravda 16 april 1943
Oleg Rzjesjevski: Andra världskriget. Myter och verklighet (Moskva 1985)

NAZISTEN SOM FABULERADE--OCH BLEV TRODD

I början av andra världskriget kom det i Paris ut en bok som väckte den största uppmärksamhet. Den översattes i jätteupplagor till många språk och på svenska fick den titeln ”Samtal med Hitler”. Författaren Hermann Rauschning var landsflyktig efter att i början av 30-talet ha varit en av de ledande nazisterna i Danzig. Han uppgav i sin bok att han 1934 hade genomskådat Hitlers och nazismens brottsliga karaktär och därför valt att gå i landsflykt.

Han framstod i sin bok som en av Hitlers verkliga förtrogna Han påstod att han massor av gånger hade suttit tillsammans med Hitler och hört honom lägga ut texten. Så boken blev en sensation och ett fynd för den allierade krigspropagandan, medan kriget och dess lidelser förhindrade en källkritisk prövning.

Rauschning vittnade om hur han hört Goebbels skryta med att ingenting skulle vara lättare än att i Nordamerika framkalla en blodig revolution och hur Hitler hade fantiserat om vad som skulle hända när Mexico var tyskt. Rauschnings kapitelrubrik i detta ämne var ”Mexico – nytt tyskt land”.

Den avhoppade nazisten uppgav också att han hört Göring, Himmler, Frick och andra nazipotentater diskutera riksdagshusbranden i Berlin 1933. Göring skulle då ha berättat att det var hans killar som genom en underjordisk gång tagit sig in i riksdagshuset och tänt på och dessutom beklagat att inte ”hela kåken” hade brunnit upp.

Det allra mest spektakulära i Rauschnings bok är hans berättelser om Hitler som en darrande fegis och en rasande galning. Hitler skulle på nätterna ha fått så våldsamma ångestanfall, att hans säng vibrerade, medan han förtvivlat ropade på sina livvakter. Rauschning uppger också:

"Jag har hört Hitler rasa och skälla. Han bar sig åt som en ouppfostrad pojke. Han gormade med gälla och högljudda läten, stampade med foten i golvet, slog med knytnävarna på bord och väggar. Med fradga runt munnen och i hejdlöst vredesmod flåsade och stammade han något som: 'Jag vill inte! Försvinn allihopa! Förrädare!' Det var oroväckande att se honom. Håret tillrufsat över ansiktet, stirriga ögon. Ansiktet förvridet och illrött..."

Ja, Rauschning vet också att berätta hur Hitler svettdrypande, vacklande och flåsande tyckte sig se djävulen och därvid vrålat: ”Där, där i hörnet, vem står där!”

Den här boken ”Samtal med Hitler” skulle användas som primärkälla av många respekterade historiker, såsom Joachim Fest, Theodor Schieder och Golo Mann. Och Alan Bullocks till flera språk översatta ”Hitler, a Study in Tyranny” hade Rauschning som sin källa på elva ställen. Den boken lät jag mina vuxengymnasister studera. En annan för undervisning om nazismens militarism och rasism ännu mer användbar bok var ”Nazismen i dokument”, sammanställd av Stig Jonasson.

Just Stig Jonasson skulle punktera mångas tilltro till Rauschning genom en artikel i Dagens Nyheter (1993-05-22) med den betecknande rubriken ”Rauschning ljuger stjäl och fantiserar”. Ja, Jonasson menar att Rauschning ”ljuger som en häst travar” och att hans bok består av ”finurliga hopkok och fria fantasier”.

För det första stämmer inte Rauschnings uppgifter om sin antinazistiska omvändelse. Han intygade i det längsta sin lojalitet med den nazistiska ledningen i Berlin och framhöll ivrigt sin villighet att fortsätta som senatspresident i Danzig. Det var när han blev utmanövrerad av en lokal nazistrival och inte fick stöd av Berlin som han hoppade av. Politiskt var han nu den försmådde med behov av att ge igen.

Han uppgav i sin bok att han över hundra gånger hade samtalat med Hitler. Sanningen är att det var fyra gånger och då aldrig mellan fyra ögon. I sin skildring av riksdagshusbranden plagierar han den brittiske journalisten Sefton Delmer. Numera anser historikerna, att både nazister och kommunister hade fel när de ömsesidigt anklagade varandra för branden. Ensam gärningsman var den unge holländaren Marinus van der Lubbe.

Flera källkritiska historiker har funnit det märkligt att en så pass obetydlig partikoryfé som Rauschning ständigt tycks ha varit mitt ibland de ledande i Berlin. Så har hans uppgifter om Hitlers fantasifulla världserövrarplaner punkterats av historikern Klaus Volland. Andra har påpekat att inslag i boken kan ha tillkommit genom journalisten Emery Reeves (alias Imre Rosenbaum), som hjälpte Rauschning att få boken publicerad.

På flera ställen har Rauschning plagierat andra författare. De dramatiska scenerna när Hitler påstås ha uppfört sig som rasande galning och trott sig se djävulen är till exempel delvis hämtade från en novell av den franske författaren Guy de Maupassant (1850-1893).

Den som främst har äran att ha avslöjat att ”Samtal med Hitler” innehåller mängder av förfalskningar är inte någon framstående historieprofessor, utan den schweiziske historieläraren Wolfgang Hänel, som efter flera års undersökningar i mitten 1980-talet kunde avfärda Rauschnings bestseller som värdelös som historisk källa –utom möjligen vid studiet av krigspropaganda.

Och som professor Jarl Torbacke påpekat: "Propagandalögner är ett svårutrotat ogräs. En gång i blomning sprider de sig för himlens alla vindar". Nästan ett halvsekel kunde Rauschning därför gälla som sanningsvittne.

VI HISTORIEFÖRFALSKARE BEHANDLAS OLIKA

Som religiöst obegåvad undrar jag oroligt vad jag för 17 år sen kan ha sagt om Muhammed. Kanske hasplade jag från katedern ur mig något obetänksamt, avslöjade alltför tydligt mitt tvivel på att profeten träffade den där ängeln Gabriel i den där grottan, en uppenbarelse som sedan blev Koranen. Ja, Muhammed var analfabet, så det var inte han utan hans skärpta dotter Fatima som skrev ut den heliga boken.

Tänk om jag alltför raljerande berättade, varför profeten tillät månggifte. Påstod jag möjligen att orsaken delvis var ekonomisk? Det var ju så att han gifte sig med en rik änka, så att han utan ekonomiska bekymmer helt kunde ägna sig åt religiösa funderingar. Men hon var ack så gammal, så kanske lät jag påskina, att han därför behövde något fräschare i sänghalmen.

Om några av mina gamla elever i den mångkulturella skola jag undervisade i nu har rapporterat mina hädiska försyndelser till muslimskt fundamentalistiska länder, ligger jag kanske illa till. Tar jag mig orådet före att åka till Saudi-Arabien kanske jag buras in – för vad jag sagt för 17 år sen. Men jag får innerligt hoppas att muslimska länder trots allt är mindre oliberala än några länder i Europa, till exempel Österrike.

Där har man nu dömt den brittiske historikern David Irving till tre års fängelse för något han sade för 17 år sen. Då var han historieförfalskare, menade domstolen.

Själv är jag lycklig över att jag som historielärare –och historieförfalskare- tillhört de rättrogna (läs gärna: godtrogna) och politiskt korrekta. Här kommer några historieförfalskningar jag i god tro lärt ut som sanningar till massor av intet ont anande tonåringar:

Eftersom jag inte ville tro på Goebbels, hävdade jag att det var tyskarna som brutalt avrättade uppåt 15 000 polska officerare och poliser i Katynskogen och på två andra ställen. Vid Nürnbergdomstolen intygade ju många sovjetiska ”experter” och ”ögonvittnen” detta. Men det var sovjetiska NKVD som utförde morden, vilket också ryska historiker nu kommit fram till.

Det var alltför tydligt hur nazisterna utnyttjade riksdagshusbranden 1933 i Berlin för att likvidera den tyska demokratin, så därför lärde jag ut att de hade anlagt den själva. Där hade jag stöd av den litteratur jag läste vid universitetet. Men sen kom den källkritiske tyske socialdemokraten Fritz Tobias ut med en bok, där han bevisade att den unge holländske anarko-kommunisten Marinus van der Lubbe hade varit ensam mordbrännare.

Jag berättade för mina elever att tyskarna industriellt i gaskamrar massmördat massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra förfärliga läger i det egentliga Tyskland. I Princetonprofessorn R.R. Palmers ”Nya tidens historia”, ansedd som ”bibel” för historiestudenter på min tid (liksom för min son en studentgeneration senare) hävdades ju detta. Men sedan dess har det visat sig vara en historieförfalskning. När vår mest uppburne historiker, Peter Englund, dristar sig att påpeka detta känner han sig för säkerhets skull tvingad att falskeligen påstå, att ”ingen historiker av facket” någonsin gått i god för dessa gaskamrar.

Det fanns (och finns) massor av läromedel som skildrade tyskarnas alla brott, faktiskt mer än om alla andra förintelser sammantaget .Auschwitz var självfallet skildrat i alla möjliga läromedel och av oss lärare. Vi visade bilder på de 22 minnesplattorna i Auschwitz, där det stod att tyskarna hade mördat 4 miljoner människor bara i detta läger. Efter kommunismens fall ändrades denna siffra till en dryg miljon. Och Jean-Claude Pressac, som prisats för sina böcker om massmördandets tekniska möjligheter, menar att det var cirka en halv miljon som avrättades där. Men i den politiskt korrekta matematiken blir 6 miljoner minus 2½ miljon eller minus 3½ fortfarande 6 miljoner.

Som historielärare ville jag gärna framhålla olika källors trovärdighet. I Auschwitz fanns en kvarleva, vilket anses vara en källa av särskild tyngd. Det var den ”gaskammare”, som besöktes av miljoner människor, bland annat prominenta svenskar. Alla var lika tagna att vara i detta dödens rum. Men så visade sig att det var en efterhandskonstruktion av polska stalinister efter andra världskriget. Detta avslöjades 1995 av historiker i ansedda tidningar som franska L’Express och tyska Der Spiegel. Också de judisktättade historikerna Robert Jan van Pelt och Debòrah Dwork var inne på samma linje 1996 i sin bok ”Auschwitz 1270 to the Present”

Liksom journalister vill vi lärare gärna väcka intresse genom att ta upp det mest smaskiga i historien. Alltså lärde jag ut att dessa hemska tyskar gjorde tvål av sina mördade offer. Det har hävdats i massor av böcker, artiklar och i skolornas läromedel. Själv var jag huvudlärare för historieinstitutionen vid skolan och införskaffade i god tro flera läromedel om detta, bland annat ett ljudbildband med Ferenc Göndör, en av många överlevande från Auschwitz. Där berättade han om dessa gräsliga ”judetvålar”. Ingen historiker sätter numera tilltro till denna propagandalögn. Men Stèphane Bruchfeld påstår, att dessa otäcka tvålars existens aldrig har intygats av någon ”seriös historiker”. Det förefaller som ett försök att med en ny osanning täcka reträtten.

Gissningsvis har alla historielärare i Sverige och västvärlden begått samma misstag som jag. Det känns tryggt och ingen minsta förebråelse har någonsin riktats mot oss. Lagparagrafen ”hets mot folkgrupp” är selektiv och har aldrig tillämpats på grova lögner om tyskar eller på häftigt negativa generaliseringar om denna folkgrupp.

Ironiskt nog är det först när man erkänner sina misstag man kan råka illa ut. (Se krönikorna ”Expressens lögnaktiga taskspark 1 och 2” i Radio Tuff 25-12-05 och 01-01-06). För vad jag nu här har sagt blir jag väl brännmärkt för att ha ”förnekat förintelsen”, detta luddiga och vittomfumlande begrepp. Nej, jag förnekar inte någon förintelse. Tvärtom brukar jag påminna också om de förintelser som den breda mittfårans tempeltjänare gör allt för att tysta ner.

Ännu har vi i Sverige inte samma frihetsinskränkande lagar som i Österrike och flera andra europeiska länder. Hos oss haglar inte åtalen som de gör mot dissidenter också i Frankrike. Vi blir inte misshandlade av huliganer som den franske professorn Robert Faurisson blivit några gånger. Man kan undra av vilka skäl bilden på hans blodigt sönderslagna ansikte undanhållits mediekonsumenterna.

Den treåriga fängelsedomen mot Irving inspirerar andra mörkmän att kräva inskränkningar av det fria ordet. I Kanada krävs nu att man tar itu med Diana Johnstone. Hon skrev den läsvärda boken ”Dårarnas korståg”, där hon försökte nyansera den ensidiga bilden av krigen på Balkan. Hon blir nu åter anklagad för att ”förneka folkmord”. Det är kriminellt i Kanada och det är Srebrenica man syftar på. Men Johnstone har inte förnekat att många muslimska män dödades i Srebrenica, fast hon ger en mindre ensidig bild än den gängse.

Den radikale amerikansk-svensken Al Burke sammanfattar debattklimatet: ”Vi tycks glida in i en ny mörkrets tidsålder med barbarer överallt som bankar på förnuftets portar” [We appear to be sliding into a new Dark Age, with barbarians everywhere hammering on the gates of reason.]

Och den mest konsekvent liberala av alla människor jag känner, Göran Flodman, tillägger: ”Om du vill kan du gärna lägga till mitt namn och nämna att jag instämmer helt. Så får vi bägge två tillbringa först tre år i Meckas fängelsehålor och sen tre år i Wiens.”
----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1069) 2006-02-26