02 november 2003

BÖR TYSKARNA TILLÅTAS ATT SÖRJA SINA EGNA?

SVENSKSTADEN WISMAR

”Vi är ju sydsvenskar” var i torsdags (2003-10-30) rubriken över en helsida i Dagens Nyheters kulturdel. Det handlade om den nordtyska staden Wismar, som formellt tillhörde Sverige till år 1903 och var den sista av de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön. Artikeln var i Per Landins översättning skriven av kulturjournalisten Ulrich Schacht. Han är uppvuxen just i Wismar och dömdes som ung DDR-dissident till fyra års fängelse. I diskussioner med hängivna regimanhängare brukade han och hans politiskt inkorrekta kompisar ursäkta sig med: ”Vi är ju sydsvenskar!”

Faktum är att Tyresöradion redan i september hade en halvtimme om Wismar. Det var Ola Bruhner som berättade om de tysk-svenska turerna kring denna stad, i vars medeltida centrum torget domineras av krogen ”Alter Schwede”. Jodå, som ”gammal svensk” har jag ätit sill där för några år sen. Vad jag drack minns jag inte.

DE MILJONTALS VÅLDTAGNA TYSKORNA

Två andra artiklar på DN-Kultur i oktober har också handlat om Tyskland. Båda är skrivna av Åsa Nyquist Brandt. Där berättas om tyskarnas lidanden under andra världskriget, ett ämne som närmast har varit tabu och därför också i DN förses med de gängse och politiskt påbjudna reservationerna.

Den ena (DN 2003-10-25) handlar om massvåldtäkterna på tyska flickor, kvinnor och gummor vid andra världskrigets slut. Det sägs att bara i Berlin våldtogs 100 000 tyskor. Det stämmer med vad engelsmannen Anthony Beevor uppger i sin bok ”Berlin: The Downfall 1945”. Men Beevor nämner också en kusligare siffra: Av de väldtagna berlinskorna dog cirka 10 000, inte minst genom självmord. Beevor uppskattar att dödligheten bland de andra miljontals våldtagna tyskorna var ännu högre

Om man följer den gamla regeln från 70-talet ”Gräv där du står!” kan man lära sig mycket om krigens grymhet. Bland de flera hundra utomlandsfödda här i trakten som jag intervjuat finns också ett tiotal tyskfödda kvinnor, överlevande från andra världskriget. Deras berättelser om sina och sina medsystrars vidriga upplevelser är i tre avseenden chockerande:

För det första är det märkligt att det i ett område med en halv procent av Sveriges befolkning finns så många tyska offer för kriget. Hur många finns det då inte i Tyskland?

För det andra undrar man varför det i media varit så tyst om dessa gräsligheter. Inte ens i Tyskland, som intensivt uppmärksammar offren för nazisternas grymheter, har det varit passande att påminna om det egna lidandet. Rubriken i DN talar om ”den tysta skammen”. Men är det bara offren som ska känna skam? Den estniske toppolitikern Meri och den amerikanske folkrättsprofessorn Alfred de Zayas har kallat Tyskland för en ”Canossa-republik” .

För det tredje är det omtumlande att sent omsider börja inse att de ständigt hyllade segrarna inte var lika ädla och tadelfria som de många hjältefilmerna från Hollywood och Moskva skildrat dem.

2,2 MILJONER DOG/DÖDADES VID ETNISK RENSNING

Åsa Nyquist Brandts andra artikel (DN-Kultur 2003-10-13) handlar bland annat om fördrivningen av 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder bott i Öst- och Mellaneuropa i sekler. Hon undviker att nämna att 2,2 miljoner av dem dog eller dödades. Så förfärlig var denna etniska rensning, beslutad av de beundrade segrarna Stalin, Churchill och Truman. Sen dess har synen på tvångsvisa folkomflyttningar ändrats, åtminstone för angloamerikanska motståndare. I fängelset Hinseberg sitter en gammal serbisk dam, Biljana Plavsic, dömd till elva år bland annat just för etnisk rensning.

Men artikeln handlar främst om protesterna mot att de fördrivnas förbund (Bund der Vertriebenen) nu i Berlin vill uppföra ett minnescentrum över offren. Det förtjänar inte tyskarna, menar Martin Edelman, en av ledarna för upproret i Warzavagettot. Andra som Nyquist Brandt med förståelse citerar anser att ett minnesmärke över tyska offer ”saknar existensberättigande”. De framhäver med skärpa att tyskarna därmed kan ”invaggas i tron att förfäderna var oskyldiga offer”. Kanske var också småflickorna som våldtogs till döds och de drygt två miljonerna civila som miste livet vid fördrivningen skyldiga, trots att de som medborgare i Polen, Tjeckoslovakien och på Balkan aldrig tillhört den tyska minoritet som röstade på Hitler. Medan kollektivskulden om andra folk med rätta brännmärks som rasism är den fullt accepterad beträffande tyskarna.

Framförallt menar kritikerna, att om man ska göra ett centrum för den etniska rensningens miljontals offer måste man på samma plats också minnas andra av världskrigets offer. Här lanseras plötsligt en ny princip. Den har inte beaktats, när man över hela västvärlden byggt muséer och minnesplatser över tyskarnas krigsförbrytelser. Faktum är att det framförallt i Tyskland vimlar av sädana centra, där turister köar och dit skolklasser bussas. Mitt i Berlin uppförs nu ett jättelik minnesplats, som ska påminna om judarnas grymma öde.

VILKA EXPONERAR DE EGNA KRIGSFÖRBRYTELSERNA?

Däremot har tyskarna hittills varit mycket diskreta om de förbrytelser som också begicks mot dem. 1995 besökte jag Eberstetten i Bayern. Där hade tyska krigsfångar bestialiskt mördats av amerikanerna. Men i texten på den övervuxna minnesstenen framgick detta inte. Det stod bara att de ”omkom på ett tragiskt sätt”. Och i Remagen vid Rhen hyllade man de amerikanska truppernas ”mod och oförvägenhet”, medan de hundratusentals tyska krigsfångarna som försmäktade i Rhensträndernas gyttja ägnades några beundransvärt försonande ord.

Hur är det då i andra länder? Var finns i London minnesplatsen för kolonialismens alla förbrytelser? Hur ihågkoms där till exempel de tre miljoner bengaler som 1943 svalt ihjäl till följd av sina brittiska kolonialherrars krig? Var finns muséet som skildrar hur britterna under andra världskrigets terrorbombningar brände ihjäl 70 000 tyska barn och över en halv miljon av deras civila släktingar? Var finns i USA minnesplatserna över den krigsförbrytelse som dödandet av ett par hundratusen civila i Hiroshima och Nagasaki innebar? Eller minnesplatserna över folk- och miljömordet i Vietnam? Frågorna kan mångfaldigas.

Den globala demokratin har brister. I Förenta Nationerna har andra världskrigets fem segermakter sin egen gräddfil. De är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. De har vetorätt, vad än de nästan två hundra andra länderna beslutar. Många anammar alltför lätt indoktrineringen från andra världskrigets segrare, trots att just de har varit inblandade i de flesta krigen och folkmorden de senaste decennierna. Därför luras alltför många att tro, att krig är nödvändiga, ja rättfärdiga. Alltså fortsätter krigen.

ÅKE SANDIN i RADIO TUFF (nr 948) 2003-11-02